Olle Ljungström

Jag måste erkänna en sak, Olle Ljungström har nästan passerat spårlöst förbi i mitt musikaliska landskap trots att han i det närmaste är jämnåring med mig. Så såg jag K-special i fredags, blev mer bekant med en skör, ganska trasig, men samtidigt mycket vidsynt människa. Det var ett mycket självutlämnande porträtt av en människa som bitvis har varit i randen mot avgrunden. Jag blev berörd av det nakna porträttet av Olle som i sitt armod visade upp så mycket klokskap i de ganska sparsmakade orden. ”Nu är jag lycklig, men samtidigt är jag olycklig”. I dessa till synes naiva ord rymmer det mesta av genuin mänskliglighet. Även i de ljusaste stunder finns mörkret ständigt närvarande. Vi bär ständigt motsättningarna inom oss. Att kunna känna, tänka och handla ger oss unika möjligheter, men också risker för misstag, förlorade möjligheter och utsatthet. Allt detta gör oss mänskliga och sårbara.

I den bästa av världar ökar insikten om den mänskliga sårbarheten ju äldre vi blir. De enkla svaren på de stora frågorna förpassas till historiens sophög och paradiset är för alltid förlorat. Jag försöker bära detta med mig i mötet med mig själv och den andre. Först då kan jag se och i bästa fall bli sedd.

Alla bär vi en Olle Ljungström inom oss. Hans musik som jag hittat på Spotify fyller rummet och väger tungt i sitt vemod.

Läs även andra bloggares åsikter om Olle Ljungström, människor, livet

Samtidskonsten

Min fru avtecknad av konstnären Erling Johansson

Vad som är konst och då helst god sådan har tidigare avhandlats på denna blogg. Måttstocken ser nog väldigt olika ut. Frågar du konstintresserade i de fina salongerna får du ett svar. Bland folk som mest blir svaret ett helt annat.

På senare tid har ju den aldrig sinade debatten fått nytt bränsle av två tänkta konstyttringar, en nerklottrad T-banevagn och ett spelat psykfall. Vad s k vanligt folk tycker om detta ter sig nog ganska givet, däremot är meningarna delade i de fina salongerna.

Oavsett vad vi tycker om yttringen blir konsten just konst när den tillåts att visas upp. Detta ger målningen, handlingen eller installationen sin legitimitet och sitt värde oavsett vad vi tycker om den. Om det sedan är smaklöst och spekulativt spelar mindre roll.

Utan att vara någon konstkännare är för mig god konst som väcker tankar, väcker frågor om samtid och framtid. Konsten får gärna provocera och ställa etablerade begrepp på ända.

Däremot tycker jag att de omdebatterade verken av konstfacks elever i min värld är dålig konst. När konstyttringen kränker betraktaren och gör henne till ett offer då är jag inte med. Städaren på T-banan kan inte värja sig mot klottret, men ska städa bort det förväntas han göra. Sjukvårdpersonalen ska ta emot en simulerande konstnär när de behövs till annat.

Jag ser gärna provocerande installationer där vi själva väljer vad vi vill se, men kränkningar hör inte hemma i konstsalongerna. Är det en trend inom samtidskonsten att kränka då är vi på farliga villospår. Vad blir då nästa gränsöverskridande, en våldtäkt live, eller varför inte ett mord…!?

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, dålig smak

Kylan och den Norrbottniska slutenheten

Personer söderifrån brukar ofta hävda att vi Norrbottningar är ganska slutna och inte så talföra av oss. Jag vet inte om de har rätt, men den typen av temperament som människor från varmare länder brukar visa ser vi ju inte så mycket av här uppe, åtminstone inte på ytan. Vi är inte heller några gapiga Stockholmare, som vill synas och höras överallt.

Kanske har det med vårt klimat att göra. Nu när det nyligen var kallt en längre tid slog det mig att det är ovanligt svårt att få ögonkontakt och ett igenkännbart leende vid vandring i staden kring lunchtid. Det har säkert åtminstone två skäl. De allra flesta söker sig in i varm affär eller lunchrestaurang så fort som möjligt. Men främst tror jag att det har med våra kläder att göra. När jag kommer gående fullt påpälsad och bara en del av ansiktet som syns är det helt enkelt igen som känner igen mig.

Vi fryser och ser inte det vi brukar se. Kanske det är det så att kylan tuktar och gömmer oss på så sätt att det påverkar hela vår hållning till livet. Vi slösar inte bort vår energi på ovidkommande samtal, utan behåller den lilla värme vi har kvar till mer angelägna möten.

Kalla vinterdagar kan jag då förundras över alla dessa tunt klädda och vilt gestikulerande invandrarungdomar som inte verkar ta notis att dagen är bister. De blir nog aldrig som oss, vår påstådda slutenhet och egenart tar nog många generationer att förvärva.

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, människor, relationer

Fjällfåglars paradis

Bergand i Tjålmejaure 20 juni 1936

Jag läste för en tid sedan ett fantastiskt fint reportage i tidskriften Sveriges natur om fågellivet intill Svaipafjället i Arjeplogs fjällvärld. Där berättades det om en av de förnämsta fågelskildrarna i text och bild, Per Olof Swanberg, som verkade i första halvan av 1900-talet.

Nu har jag kommit över hans fina bok ”Fjällfåglars paradis” i originalupplaga från 1936 som skildrar det rika fågellivet vid Svaipafjället. Det känns som lilla julafton med denna fina bok i min ägo. Detta stycke fjällvärld med sitt fågelliv har jag länge haft en tanke att besöka. Nu med denna fina vägledning i min hand blir det till att skrida till verket. Fjälläventyret tar sin början i fåtöljen…..förväntan, förväntan!

Läs även andra bloggares åsikter om Per olof Svanberg, Arjeplog, fåglar

Missbruket

....kan ta sig olika uttryck. Det finns akoholmissbrukare, matmissbrukare, spelmissbrukare, sockermissbrukare osv osv. Ja, den moderna människan kan med sitt överflöd av möjligheter i stort sett bli beroende av och börja missbruka vad som helst, utan att ha kontroll och vara medveten om det.

Somliga har lättare att utveckla ett missbruk än andra. Jag vill gärna tro att jag inte tillhör denna kategori med min kontroll och gränser utåt, därför har jag fått en liten ahaupplevelse nu när vår internetuppkoppling inte har fungerat sedan några dagar och som nu får nöja mig att vissa stunder kunna få lite kontakt med husgrannarnas trådlösa nätverk. Plötsligt har jag kommit till den insikten att datorn och internet har blivit en del av mitt liv som jag åtminstone i någon mån är beroende av. Jag får svårt att skriva på bloggen, surfa och spela min nya favoritmusik på Spotify.

Helt tydligt blir jag irriterad och det kan kännas lite tomt att inte göra det som jag så snart har tagit för givet. Just dessa symtom som är så typiska när alkoholisten inte får sin återställare och matmissbrukaren nekas möjligheten till att tröstäta.

Tack och lov är jag bara i början av missbrukarkarriären. Jag återgå till mina CD-skivor, skrivarboken och någon roman som väntar att bli läst.

Det är nog nyttigt att bli varse hur vi tar vår nya teknik så för givet. Vi lever som bekant och ett snabbt föränderligt samhälle, men vi måste vara varse hur bedräglig tekniken är och hur sårbara vi är. Inget samhälle är starkare än sin svagaste länk...

Om förhållandet till mat

Jag vet inte om det finns något samband mellan goda matvanor om man är gift eller ungkarl, men mitt fall har det i alla fall blivit en slående förändring.

Jag har i vuxen ålder aldrig varit den fetlagda typen. Vettiga motionsvanor och meditativa naturvandringar har utgjort en garant mot detta. Däremot har det livets guldkant för mig varit god mat och gärna fet sådan. Gräddiga såser av allehanda slag var en självklar del av min meny.

Så blev jag gift och en annan ordning kom att ta vid. Mitt motstånd mot bönor, qinoa och grova bröd var från början stort. Med fruns välmenande envishet lyckades hon med tiden bryta ner allt mer av mitt motstånd.

När jag nu sedan en tid är ensam en period och kan odla mina ungkarlsvanor har jag insett att min syn på det goda livet har förändrats. Nu är det inte längre pizza och pasta med ostsås som jag längtar efter. Nu vill jag ha wokat och ska det vara sås är det nu den lätta varianten av creme fraiche som gäller.

Helt omvänd blir jag aldrig och bönor äter jag fortfarande med måtta, men visst har det sina förtjänster att vara tillsammans med en hälsosam fru när jag närmar mig de femtio. Livet är ju allt för värdefullt för att kastas bort på felaktig kost. GI må vara en trend, men bland mycket annat trams är det en god och nyttig sådan.

Läs även andra bloggares åsikter om Kost, mat, GI

Herrmiddag!

Köttet före marineringen

Nordlig utpost gillar upprepningar. Igår var det dags för den traditionella herrmiddagen med mångåriga traditioner. Varje år vid den här tiden ställer jag till med herrmiddag för mina närmaste vänner. I år var samlingen komplett, fem till antalet.

Herrmiddagen är ett viktigt nav i våra liv och utgör en garant för att vi verkligen får tillfälle att träffas. Vad som händer under våra herrmiddagar kan skilja sig åt mellan åren. Två teman är alltid återkommande – relationer till kvinnor och en aktuell samhällsanalys. Till det yttre kan samtalsklimatet vara intensivt och åsikterna gå vitt isär, men egentligen är skillnaderna mindre än vad de synes vara och ofta en lek med ord. Män som trivs tillsammans bör nämligen vara olika, men ha en gemensam värderingsgrund.

Den yttre ramen för middagen vilar på två ben, gott, men enkelt. Menyn skiljer sig sällan så mycket sig åt. Vi trivs när vi känner igen oss. Kvällen, eller snarare eftermiddagen (vi börjar tidigt då det finns mycket avhandla) börjar alltid med en dry martini med tilltugg. Därefter går värden ut och grillar i vintermörkret. Grillningen blir som bäst när det är riktigt kallt. Potatisgratängen har vi numera bytt ut mot ugnsstekta rotsaker (herrarna är ju kring de femtio och har blivit mer kostmedvetna för att hålla döden på avstånd). Till efterätt är naturligtvis hjortron med glass. Så enkelt och så gott. Visst dricker vi alkohol vid middagen, men alkoholen får numera en mer nedtonad roll. Dagen efter kan ju också vara en fin dag att ta tillvara på.

En herrmiddag när den är som bäst bli det ultimata av manlig vänskap. Män behöver varandra. God vänskap som står stadigt då annat i livet brister och rör om. Att ha goda vänner som inte värjer för att samtala om saker som gör ont inte och som kan lägga prestigen åt sidan är en av de viktigaste tillgångarna som finns. Skulle den insikten delas av fler skulle ensamheten aldrig vara ett bekymmer.

Läs även andra bloggares åsikter om Relationer, vänskap, män

Kovändningar och svek

I ett radioinslag nyligen sades något som för mig har varit klart sedan länge – de ideologiska skillnaderna mellan partierna håller på att upplösas. Det blir allt svårare att definiera vad som är vänster och vad som är höger. Allt går mot mitten, eller som jag skulle vilja säga – mot höger. Politik är inte längre ideologi och reella politiska alternativ, utan ett försök att klä ett allt mer utslätat innehåll i en snygg säljande förpackning för att få väljarnas förtroende och nå makten.

Detta är naturligtvis på sikt ett stort demokratiskt bekymmer, då det knappast kommer att öka intresset för politik och bli politisk aktiv. Den framtida politiska eliten riskerar att bli allt mer av maktmänniskor som fogar sig i leden allt för att i första hand gagna sina egna intressen. Vad politiken behöver är kritiskt tänkande människor som vågar ifrågasätta mainstreamsidealet utan att få politisk munkavle och kastas ut i kylan.

Nu lever vi emellertid i likriktningarnas och de stora kovändningarnas tid. Priset tar centern i känkraftsfrågan. Inget parti har väl så tydligt stått för kärnkraftsmotståndet som centern genom alla år. Nu är denna tid förbi när detta parti har sålt ut den sista frågan som gav det någon sorts legitimitet på den politiska kartan. Det är knappast någon överdrift att påstå att centern är ett riktigt opportunistparti. I valet1976 vann man en fjärdedel av väljarkåren för sitt kärnkraftmotstånd. Idag har opinionen svängt och så naturligtvis även centern. Nu när detta parti har sålt ut sin själ är det bra hoppas att det får väljarnas dom och försvinner.

Mycket tyder på att så också blir fallet när med tiden i huvudsak två partier kommer att bli kvar, arbetarpartiet socialdemokraterna och nya arbetarpartiet moderaterna. Jag undrar just om vi kommer att se någon skillnad??

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, politik, makt

Edeforsvägen och Sune Jonsson

Kasker - en ännu levande bygd

Såg förra veckan ett reportage från en av våra utdöende bygder i Norrbottens inland, vägen mellan Edefors och Lansjärv. Reportaget fångade väl vad som håller på att hända i en betydande del av vårt land, den s k glesbygden. Aldrig har bott där så få människor som nu…och färre lär de bli.

Efter den långsträckta Edeforsvägen har det funnits flera levande små samhällen med en fungerande infrastruktur med skolor, post och livsmedelsbutiker. Idag är sedan länge all service borta så när på den lantbrevbärare som kommer med tidningen till alla de kvarvarande pensionärerna som förväntansfullt väntar vid postlådorna. Flertalet av dessa kvarvarande människor är 75 år eller äldre, så då är det inte svårt att förstå vad som väntar bygden framöver.

Ingen har som Sune Jonsson med det svartvita fotot skildrat landbygden och jordbrukarsamhällets demontering här i norr. Sune träffade min fru Lotta på galleri Skåda för någon vecka sedan och de pratade om en eventuell fotoutställning framöver. Ett par dagar senare var Sune död. Kanske var det ganska symboliskt att vi ser detta reportage samma dag som vi får höra att han har gått bort. I graven tycks också de sista av de miljöer han skildrat göra mycket snart.

Jag vet att vi lever med omvälvande strukturomvandlingar i ett samhälle som förändras allt fortare, men visst är det ett fattigdomsbevis att en bit levande kulturhistoria bara ska få dö bort. Ett samhälle mår bra av mångfald eller är vi på sikt alla dömda till att bli storstadsstereotyper?

Läs även andra bloggares åsikter om Sune Jonsson, glesbygd, Norrbotten

Talgoxen och folkhemmet

Vad gör du där inne? Talgoxen i trybusken utanför mitt fönster tittar länge på mig och tycks undra vad jag är för en krabat. Ja, det kan man ju alltid undra….

Bland småfåglarna brukar det vara är talgoxen vi tänker på i första hand. En fågel som tycks trivas nära människor och framförallt under vintern finns lite överallt oberoende av människors välvilja att bidra till dess försörjning.

När jag tittar ut har talgoxen fått fyra kompisar och man undrar vad de alla gör där. Svaret är enkelt, talgoxen är en samlare. Han vet att när svåra tider väntar gäller det att i tid fylla på förråden. Trybusken är helt enkelt ett av de matförråd som talgoxen har sett ut inför vintern.

Man skulle kunna säga att talgoxen är det ultimata exemplet på det folkhem som inte längre finns. En representant från tid då sparandet sågs som en viktig dygd och det fanns en ambition att bygga ett välstånd åt alla. Det var som bekant en annan tid, tiden innan kortsiktig spekulation, svek och girighet sattes högt upp på agendan.

Talgoxen tycks på sitt sätt ha överblick över tiden och verkar lika alert en kall och snöig vinterdag som denna. Här finns mat åt alla som vill ha. Däremot undrar jag hur det är och blir med människans överblick framöver…..inte minst de senaste dagarnas turer i kärnkraftsfrågan gör mig inte bara orolig, utan rent ut sagt förbannad!

Läs även andra bloggares åsikter om Fåglar, framtiden, talgoxe

Björktrasten

Björktrasten hör ju som bekant inte till någon av de välsjungande fåglarna, men en överlevare, tuffing och kämpe är den. Det var ändå med viss förvåning jag fann denne björktrast i resterna av sommarens trådgårdssparris invid husväggen. Björktrasten är normalt ingen stannfågel på våra breddgrader.

-18c, snöfall och en grinig vind kan ta knäcken på de flesta, så det är bara att hålla tummarna för dagens vintergäst!

Läs även andra bloggares åsikter om Björktrast, fåglar, vinter

Vinterns sångare

Veckan som var blev cykelturen till jobbet trevligare av två livsbejakande skäl. Första veckan i februari och ljuset är tillbaka. Första veckan i februari – de tysta stannfåglarna annonserar på allvar om sin närvaro. De trofasta stannfåglarna talgoxe, grönfink och blåmes har varit på sitt bästa sånghumör till glädje för en frusen och sömnig cyklist.

Dessa trogna sångare kommer att bli mina ledsagare när nu vintern går in mot sitt vackrare parti. I tider av oro, uppbrott och den snabba förändring som närmast håller på att bli ett mantra i våra liv är det skönt att det finns trogna representanter för stabilitet och trygghet.

Lyssna till vinterns stannfåglar, känn friden och deras nyväckta glädje. Ett stabilt ankare i tiden när det går fort....

Läs även andra bloggares åsikter om Fåglar, vinter, stillhet

Vernissage!

Det är inte så ofta jag är i den stora staden i söder och under helgen var det är definitivt första gången jag besökte galleri Ängel i Gamla stan där min fru Lotta hade vernissage med sin glaskonst.

Vernissage i den stora staden är lika mycket ett möte för konsten som ett vänskaps- och släktmöte. Här ges det tillfälle att träffa människor som nästan aldrig annars möts. Som bekant är det av någon anledning mycket lättare för oss i norr att resa till Stockholm än för Stockholmarna att ta sig till oss.

Det är tur att det finns mötesplatser och kreativa människor som med sitt skapande skapar dessa mötesplatser. Platser som ger näring åt samtal om konsten, men också om det liv som varit, som är och kanske kommer.

Människorna på vandring längs efter Västerlånggatan vågar till slut efter att länge tittat på Lottas keramik i fönstret komma in i galleriet. En konstförening gillar vad dom ser, så det blir nog fler vernissager för frun i den stora staden i söder inom sin tid.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, människor, möten

Jokkmokk

Kanske den mesta typiska symbolen för det vi brukar förknippa med landskapet Lappland är Jokkmokk. Inom denna kommun finns enorma vidder av skog, sjö, älv och fjäll. Här återfinns Laponia, ett orört vildmarksområde som saknar motstycke i Europa. För sörlänningarna är nog Jokkmokk lika med Jokkmokksjokke, samer i största allmänhet och Jokkmokks marknad med flerhundraåriga traditioner i synnerhet. Faktum är att många fler läser om Jokkmokks marknad än om Jokkmokks kommun på webben. Antagligen så säger det en del om Jokkmokk. Platsen är mer förknippad med det exotiska än som en plats där man bor och lever.

Jag besöker samhället någon vecka före vintermarknaden. Här är lugnt och stilla. Långt mellan husen och människorna. Frågan är vad människorna tänker om sin framtid sedan de stora basnäringarna skog och vatten försörjer allt färre.



Jag vill i alla fall tro på denna plats. Här möter mig människor med ett leende. Visserligen har Mariannes kafé försvunnit som tidigare gladde utsvultna fjällvandrare, men istället har huset givit plats åt en av flera restauranger med internationella förtecken som numera återfinns i samhället. Det verkar trots allt som människor flyttar hit.



Över allt ståtar hotell Gästis som sedan 80 år ger mig och andra god logi över natten. Nordlig utpost säger – hellre en leende Jokkmokkare än en jagad Stockholmare!

Läs även andra bloggares åsikter om Jokkmokk, Norrbotten