Tankar och livsfragment 3 april 2025 - i kontakt med ett verkligt liv

Jag har varit några dagar i min stuga och levt ett enkelt stilla liv bortom världens larm och konsumtionshets. Tillvaron i stugan så här års kräver planering och sparsamhet. Matbutiken ligger flera mil bort och jag har inte tillgång till rinnande vatten. Matinköpen har varit noga planerade och vattendunkarna fyllda när jag kommer till stugan. Väl här eldar jag i kaminen, läser, åker skidor, bastar och grillar i all enkelhet. Jag är inte bortkopplad från världen då stugan har fiberanslutning och kaminen får hjälp av en luftvärmepump, vilket är skönt efter en lång vinter.

Då jag har kommit in en bra bit i livets andra halvlek har behovet av lugn och stillhet blivit allt viktigare. Stugan är en bra plats att få perspektiv på världens larm och människans vilsenhet. Det verkliga livet upplever jag i kontakt med naturen bortom en allt mer galen konsumtionshets.

Just konsumtionshetsen verkar fylla ett omättligt behov hos många människor. Jag läste för en tid sedan att svenskarna konsumerar 18 kilo kläder och skor per år. 18 kilo! Det är en ganska tung resväska eller ryggsäck. Jag känner ingen som konsumerar kläder och skor i denna mängd. Då kan jag inte dra någon annan slutsats att det måste finns de som konsumerar mångt mer än så. Kanske 2 eller 3 välfyllda resväskor. Tanken svindlar...

Samtidigt upprörs vi över några procents högre matpriser och tidigare över höga bränslepriser. Jag vet att jag balanserar på en slak lina här. Det finns de som har riktigt tuffa marginaler i sin ekonomi och de som saknar alternativa färdmedel till sin arbetsplats...men den stora majoriteten i Sverige lever ett mycket gott liv ekonomiskt och skulle behöva se över sitt konsumtionsmönster.

Vårt överkonsumerande liv är belastar vår Jord allt mer och är en av de stora bovarna i uppvärmningen av planeten.

Jag kan bli så sorgsen att allt för få verkar se detta samband och än färre  är beredda att att lägga om sina liv på ett mer hållbart sätt.

Tyvärr vänder jag ofta bort blicken och tar inte fighten när jag ser hur människor gör sina okritiska val. Jag vill inte döma, men vet att framtidens dom blir hård.

Jag fortsätter att leva i den nära verkligheten och hoppas att jag i någon mån gör avtryck med mina val...

Tankar och livsfragment 1 april 2025 - den anspråkslösa skogen

 Fäster blicken mot skogen, den anspråkslösa. Skogen där jag vandrat så många gånger. Följt djurens stig, fyllt svampkorgen, jagat upp tjäder och ripa och sett en karaktärsfågel för den äldre skogen, den tretåiga hackspetten. En gång låg här ett renkadaver. Kanske offer för den björn som jag både känt lukt och spår av.

Det är ingen märkvärdig skog. Den har till och från plockhuggits av de bönder som genom generationer har verkat här. Den kallas för kontinuitetsskog, en skog som har brukats, men som aldrig har kalhuggits.

Det är en skog som under överkomlig tid aldrig kommer att få något skydd då den saknar lämningar av döda träd. De som tidigare levde av skogen tog vara på alla vedrester från skogen.

Denna typ av skog blir allt ovanligare i vårt land. Jag kan se det med egna ögon när jag gör min resa till stugan från kusten. Varje gång kantas vägen av något nytt hygge där det funnits äldre skog. Snart är nästan hela den 25 mil långa bilresan kantad av en ända lång virkesåker med avbrott för myrar och sjöar. Det är en sorglig utveckling som dessutom har gått allt fortare på senare år.

Jag kan bara hoppas att den anspråkslösa skogen i närheten av min stuga få stå kvar. Här är ännu tyst, bortsett från en korp som hörs en bit bort. Om någon månad ska här åter sjuda av liv - trastsång i träden, grodspel i den näraliggande tjärnen och myrens anspråkslösa blommor med hjortronblomman som drottning. Jag ser fram emot det...

Tankar och livfragment 26 mars 2025 - intryck efter en resa

 

Förra helgen var vi i finska Lappland och åkte skidor. Det var väldigt trevligt. Jag längtade verkligen att få åka skidor i välpreparerade spår tillsammans med en vacker natur. Vintern vid Norrbottenskusten har varit mild och trist och sällan inbjudit till någon bra skidåkning.

De resor jag gör numera är inte så långväga. Finland ligger nära och Norge är inte allt för fjärran. Det jag slås över varje gång är att våra grannländer har gått om oss i många avseenden. I Finland håller såväl väg som järnväg hög kvalitet och tågen går punktligt. Framförallt Norge satsar mycket på att landsbygden ska leva och utvecklas. I Finland ser man till att stora delar av vindkraftsparkernas vinster går tillbaka till berörda kommuner. Som vandrare ser jag att såväl Norge som Finland håller hög kvalitet på sina vandringsleder och erbjuder en hög servicenivå i form av stugor och på ett flertal platser även vildmarkskaféer. 

Sverige har historiskt haft ett stort försprång gentemot våra grannar då vi i modern tid har varit helt förskonade från krig. Nu har vi blivit omsprungna på de flesta områden. Det är till stor del resultatet av många år av okloka politiska beslut. Med rätta har den svenska självbilden fått sig en törn. Jag tror många inte inser hur illa det är.

I Finland finns det färdiga så kallade beredskapsbutiker som står redo att försörja befolkningen vid en allvarlig kris. Något sådant finns inte på kartan i Sverige, men det sägs att vi ska "utreda" behovet.

På hemvägen tar vi vägen längs den svenska sidan av Torne älv. Den är bitvis mycket ödsligare än den finska sidan. Här finns ingen service utefter vägen och många av husen har övergivits. En del av dem i nära tid. Det är sorgligt att se.

I nyhetsflödet kan vi läsa att nattåget till Stockholm har blivit stående i Älvsbyn under 8 timmar efter ett elfel. Ytterligare ett exempel på det svenska järnvägshaveriet.

Våra politiker borde göra regelbundna studieresor till våra grannländer. De har mycket att lära oss...

Tankar och livsfragment 12 mars 2025 - en nästan tyst plats

 

Med åldern har jag uppskattat tystnad och avskildhet allt mer. I vuxen ålder har jag regelbundet sökt mig bort från mänskligt larm och på senare år har behovet blivit ännu större. Kanske går det att se det som en förberedelse inför den eviga tystnad som till slut ska omsluta mig och alla oss andra. Jag tror även det beror på mitt behov att skingra oroliga tankar som hemsöker mig i vår oroliga tid. Då är en riktigt tyst plats det absolut bästa för mig.

I vår tid blir det allt svårare att hitta den där tysta platsen. Ljudet av mänsklig aktivitet följer dig ofta långt borta från städer och samhällen.

Igår kom jag till 99 % tyst plats vid havet några mil fågelvägen från Luleå. Jag banande mig mitt eget spår ut på isen med sikte på en ö några kilometer längre bort. Efter en stund blev jag ett med mina egna ljud från skidor och andning. Jag stannade då och då och förundrades över stillheten. Inte ett ljud, inte ens en skoter på avstånd. Jag stannade intill en klippformation vid ön. Kände mig som ett med evigheten, fick sällskap av ett par domherrar som påminde mig om det liv som trots allt pågår. De avbröt mycket lågmält en annars total tystnad.

Uppfylld av nuet och det medhavda fikat skidade jag tillbaka, glad och uppfylld av närvaro och lugn.

Eckhart Tolle skriver: "När du förlorar kontakten med din inre stillhet förlorar du kontakten med dig själv. När du förlorar kontakten med dig själv förlorar du dig själv i världen".

För att leva och utvecklas behöver vi den inre stillheten. Jag behöver tystnaden för att komma dit. Andra hittar andra sätt. Det viktiga är att vi hittar dit, annars går vi alla vilse...

Tankar och livsfragment 5 mars 2025 - ett försök att skingra oron

 

Igår var jag orolig. Ja, rent av oroligare än vanligt. En av nackdelarna av att vara pensionär och heta Johan är att det finns all tid i världen att att ta in nyhetsflödet. Jag säger nackdelarna, för att det kan emellanåt helt enkelt bli för mycket i den allt mer oroliga tid vi lever i nu.

Jag har länge oroat mig för klimatförändringarna och hur vi i allt snabbare förstör de livsbetingelser vi alla är beroende av. Nu verkar det dessutom vara dags att plocka fram broschyren om krisen/kriget kommer. Det senare, kriget, har jag inte trott skulle påverka mig och kanske rent av drabbas av. Jag har in i det längsta velat tro att insatserna är så stora att det borde vara skäl nog att avstå. Nu förändras världsordningen i en rasande takt och med den maktbalansen i världen. Historien borde ha lärt oss att om makthungriga män tillåts sätta agendan så slutar det aldrig bra. Nu är vi där.

Våra politiker försöker fortfarande intala oss att Natos principer gäller och vi ska nog kunna komma på god fot med galningen på andra sidan Atlanten. Jag tror att de ljuger och egentligen är livrädda. De ger oss en falsk känsla av trygghet som jag inte längre tror på. Jag väljer hellre att vara vaksam, men vaksamheten skapar en oro.

Att vara orolig är inget bra för hälsan. Det vet jag. Mitt bästa sätt att skingra tankarna är att gå ut och se allt det där som känns tryggt och normalt.

 Därför blev det därför en riktigt fin dag i staden igår. Jag gjorde en längre vandring på isvägen i solen. Jag möttes av glada leenden och några sa till och med ett glatt "hej". Jag unnade mig en god semla på Wallstens och såg en riktigt bra konstutställning på Kulturens hus. Jag fick några fina orosfria timmar som gjorde gott.

I mataffären på hemvägen var jag delvis tillbaka i gamla hjulspår.  Jag köpta extra mycket havregryn och pasta och såg till att det finns T-röd till mitt stormkök. Här hemma finns vattendunkarna redo, tillika vevradion.

Jag kan inte göra om mig själv. Jag vill hellre förkomma än förekommas, även om det tar på. Tur att ljuset är på väg tillbaka med mer tid för vistelser i naturen och kryddat med fina möten med människor. Behöver det extra mycket nu...

Tankar och livsfragment 26 februari 2025 - sorgflor över en förlorad vinter

 

Blickar ut från fönstret. Gläds åt det naturligt gröna som krukväxten och den lilla skogsdungen. Det är en skör hinna av normalitet i en onormal tid. 

Världen rustar och konfliktnivån höjs. Därmed också insatserna och risken för något oöverblickbart. I det tilltagande infernot tycks det däremot inte längre finnas någon plats för det verkligt ödesmättade - det skenande klimatet.

Jag sörjer just nu över en förlorad vinter. Den senaste dagarna har det åter varit plusgrader i kombination med regn. Jag vet snart inte för vilken gång i ordningen denna vinter. Ute är det blött, slaskigt och allt fulare i takt med att snön försvinner och snöhögarna börjar anta den där gråbruna färgen. Ett resultat av allt grus och föroreningar. Det här går det att leva med en bit in i april, men nu är det fortfarande februari.

Februari har hittills varit nästan 7 grader varmare än normalt. Sedan årsskiftet har det varit 5 grader varmare. Med vissa undantag, som förra vintern, är det här det nya normala och det är ingen vacker syn.

När lokalpressen frågar människorna på stan om den "konstiga" vintern  i Luleå så verkar många glädjas. För mig, norrbottning som gillar vinter, är det obegripligt. Ett av de främsta skälen att bo häruppe är ju just snö och kyla och att få ett landskap som ramar in landskapet i vitt under mörkertiden och som inbjuder till friluftsaktiviteter. 

Kanske det inte är så konstigt. Vi lever ju i en allt okunnigare tidsålder. Det enda som rustas upp är försvaret. Miljö och klimatjournalistiken är på reträtt. Det finns massor av kunskap om situationen och vad som behöver göras, men kunskapen får inte hjälp att nå ut.

På sitt sätt bidrar även SMHI till kunskapsbristen. Vi formas av språket och jag märker allt oftare att metrologerna pratar om kyla när det egentligen i relativ mening är milt. Är det riktigt milt, som nu, får vi bara veta att det blåser en sydlig vind över landet. Jag menar att SMHI har ett särskilt ansvar i frågan som man inte tar.

Det har blivit mörkt ute. Grådiset ligger tungt över bostadsområdet. Temperaturen är plus en grad.

Tankar och livsfragment 23 februari 2025 - två år som pensionär

 

Tiden går fort när man har roligt är ju en gammal klassisk devis. Oavsett graden av denna glädje har mina två första år på den arbetsfria arenan gått väldigt fort.

Idag är det exakt 2 år sedan jag lämnade min arbetsplats för sista gången efter ha bjudit kollegorna på smörgåstårta och poserat för en bild.

Förutom hastigheten i tid och rum kan jag även förundras över hur snabbt jag lägger arbetslivet bakom sig. Ett arbetsliv är ett arbetsliv och när det tar slut så är det slut. Jag är glad att jag känner så och inte klamrar mig kvar vid det liv som var.

Varje del av livet har sina utmaningar och möjligheter. Att nu sedan en tid vara pensionär kan ju vara lite av livets efterrätt - lite sötare än huvudrätten, men också med vetskapen att sedan bjuds det inget mer.

På många sätt har övergången till pensionärstillvaron gått över förväntan. Övergången underlättades nog över att jag jobbade en hel del hemifrån de sista åren och dessutom gick ner i tid under det sista året. Sedan har jag till och från levt ganska mycket ensam genom livet och är van att klara mig själv.

Just detta att tillbringa mycket tid med sig själv har det naturligtvis blivit ännu mer sedan jag blev pensionär. Min särbo jobbar ännu flera år framöver så det är framförallt under helgerna vi träffas. Vännerna finns där, men umgänget är inte som förr. Jag har nog blivit mer bekväm, men även mer känslig för missförstånd och konflikter som kan uppstå i vänskapsrelationerna.

Goda rutiner vägleder mina dagar, som yoga varje morgon, dagliga promenader eller skidturer och styrketräning ett per dagar i veckan.

Utmaningen för att livets efterrätt ska bli lång och smaklig är att göra mer av allt det där jag tycker om  och våga utmana mig lite utanför min komfortzon. 

Just nu är en av mina tankar om jag fortsätta att leva och verka i stadens relativa närhet eller om jag ska kasta loss och leva nära naturen på heltid. Tanken kan kittla...

Jag behöver naturens lugn och stillhet mer än någonsin i vår allt oroligare tid. Vi får se var den fortsatta livsresan bär hän...

Tankar och livsfragment 19 februari 2025 - när mörkret jagar oss

 

Vi behöver ljuset mer än någonsin nu. Låt dig inte jagas av din skugga. Bli vän med den och vårda ljuset inom dig.

Det kan låta som en predikan och kanske är det. Under mina år på Jorden har kanske världsläget aldrig varit så allvarligt som nu. Människan tycks aldrig lära något av sin historia. Konflikter trappas upp till en gräns av makthungriga män med en risk för oöverskådliga konsekvenser. Lögner och dessinformation har nog alltid skruvat upp konfliktnivån, men i vår tid med de digitala mediernas hjälp så sker det i en omfattning som aldrig tidigare har skådats. Det sker dessutom i en tid då allt fler demokratier lever farligt, oberoende media hotas och monteras ner och rättsstatens principer är i gungning. Till detta läggas en klimatkris som vi snart inte längre kan hantera. Det kan gå väldigt fort mot en värld som ingen av oss vill vistas i.

Jag försöker inte låta mig förlamas. Jag söker ljuset i naturen på mina promenader och skidturer. Det håller mörkret på avstånd och gör det obegripliga mer begriplighet. På så sätt håller jag om än en så liten ljusfackla igång inom mig. Så länge den lyser så lever hoppet. Kan bara hoppas på ett starkare ljus...

Tankar och livsfragment 17 februari 2025 - allt färre normala människor

 

Om man som jag är lagd över att reflektera över olika sakers tillstånd så undrar jag ofta vad som är normalt i en allt mer galen och onormal tid och vilka människor kan sägas vara just normala i denna tid?

Allt eftersom det normala tillståndet i världen minskar så tycks även de normala människorna bli allt färre.

När jag var ung och ny i arbetslivet uppfattades de flesta människor fortfarande som normala. Hade de bekymmer med sina liv så sågs problemen i första hand som sociala problem. Åren gick och snart blev blev det vanligare att få psykiatriska diagnoser. Då, fortfarande för länge sedan kunde det vara diagnoser som schizofreni, psykopati eller depression. Sedan när vi närmar oss modern tid har människors bekymmer i många fall setts som avvikelser i deras hjärnor. Nu är vi sedan ganska länge i de olika bokstavskombinationernas tid. Många är de barn och ungdomar som ska utredas ADHD eller olika autismspektrumstörningar. Köerna till psykiatrin är långa och de bara växer.

Vid sidan av detta sägs den psykiska ohälsan blund unga och unga vuxna ständigt öka och förskrivningen av ångestdämpande psykofarmaka är på rekordhöga nivåer. Det finns samtidigt en välgörande debatt om vad som egentligen är psykisk ohälsa  och vad som är påfrestningar som vi kan klara utan att få en diagnos.

Jag läste för en tid sedan en artikel om hur engelska forskare har visat att man med en metod enkelt  skulle kunna spåra autismspektrumstörningar. Ett barn skulle försöka göra de danssteg en avatar gjorde på en skärm. Ju bättre samstämmighet ju högre poäng. Gick det dåligt och poängen blev låga sa sig forskarna kunna visa att det skulle finnas en 80 % risk för att den unge hade en autismspektrumstörning.

Mumma för psykiatrin kan tyckas. Här kan vi ju snabbt avverka utredningarna med lite dans.

Jag kom att tänka på mig själv som liten. Min koordination var och är många avseenden fortfarande ganska undermålig. Gymnastiken var ett elände de gånger vi hade dansundervisning var en riktig pärs.

Sannolikheten att jag hade fått en diagnos hade nog varit ganska stor. Vem vet, kanske jag är autistisk med dagens allt vidare måttstock? Men - jag undrar var det hade inneburit för mitt fortsatta liv? Nu har jag tillhört den till synes allt mindre normalvariationen och är tacksam för det...

Tankar och livsfragment 11 februari 2025 - ett bedrägeriförsök

 

Jag lever ett lugnt och behagligt liv. Jag oroas allt mer över händelseutvecklingen i världen, men har fram tills nu inte för egen del påverkats negativt på något sätt.

När vi minst anar det så händer det saker som inte alltid är välkomna. 

I söndags hade jag varit ute på en längre skidtur. Nöjd och avkopplad satte jag mig fåtöljen med kaffet och skulle läsa tidningen. Då ringer telefonen. Den som ringer uppger sig vara från Nordeas dataavdelning. Han säger att det har faktureras stora summor på mitt konto. Han tycker att det ser misstänkt ut. Summan är stor och han vill att jag verifierar att det inte är jag.

Det börjar krypa i mitt huvud. Banken brukar väl inte ringa upp sina kunder...?

Han säger att kortet måste spärras för min säkerhets skull och vill på sitt fortsätta vänliga och lågmälda sätt att jag "legitimerar mig" genom att lämna ut mina kortuppgifter.

Då går mitt inre larm och jag blir misstänksam på allvar. Hur ska jag veta att han ringer från bankens internetavdelning? Han påstår att banken tidigare har skickat ett meddelande att de kan ringa sina kunder i en extraordinär situation som den här. Jag kan inte se att jag har fått något sådant meddelande och när jag säger att jag vill kolla detta med banken först så blir han mer hotfull i tonen. Han säger: jo, det kan du göra men då kan vi inte garantera att de påstådda fakturorna inte dras.

Jag står på mig och plötsligt är det tyst i luren. Han har lagt på. Jag ringer Nordea och de säger att jag har varit utsatt för ett bedrägeriförsök.

Efter en stund lägger sig mitt lugn igen. Jag konstaterar att jag som äldre börjar tillhöra olika riskgrupper. Nu tillkommer ytterligare en - risken att bli utsatt för bedrägeri och bli snuvad på mina besparingar.

Jag lyckades hålla huvudet kallt denna gång, men jag tänker på alla som inte orkar stå på sig, är äldre än jag och kanske är sjukliga på olika sätt. Hur lätt är det inte att skapa en tragedi för inte ont anande helt vanliga människor. För djävligt, helt enkelt...

Tankar och livsfragment 30 januari 2025 - Mamman, mobilen, hunden och barnvagnen

 

Jag går på min dagliga vandring runt i området där jag bor. Jag möter inte så många människor så här mitt på dagen. De jag möter är oftast hundägarna som rastar sina hundar och ibland mammorna med barnvagn.

De senare, mammorna med barnvagn, har ganska ofta också en eller flera hundar i sitt följe. Dessa mammor har nästan lika ofta sitt fokus riktad på mobilen, åtminstone ser det ut så. Kanske har mammorna lika stort fokus på barnet i barnvagnen och hunden / hundarna i sina koppel som springer hit och än dit.

Låt oss hoppas att att mest fokus ligger på det levande och inte på prylen i handen. 

Om det nu är som det jag hoppas på så måste det vara jobbigt att ha fokus på så mycket samtidigt.

Det skrivs en hel del om att vara nutidsförälder. De ska vårda sitt yttre intill perfektion (inte minst kvinnorna). Med det yttre menar jag både kroppen och hemmet. De ska skydda sina barn från såväl verkliga och inbillade faror. Vilket innebär att barnen ska skjutas till alla aktiviteter. Som goda föräldrar ska de helst leka tillsammans med barnen. Utan denna lek tar oftast barnen inga egna initiativ utan blir fast vid skärmen.

Många menar att dagens generation föräldrar är mer stressade än någonsin. Det låter inte bra och lär ju just gå ut över den där så viktiga rollen att vara förebild till sina barn.

Med dessa tankar i en äldre mans huvud förundras jag över mamman med barnvagnen, hundarna och mobilen. Hur orkar hon och reflekterar hon någonsin över sin situation? Den äldre mannen som är jag tycker att hon åtminstone kunde lägga bort mobilen under promenaden. Då skulle hon få blickkontakt med sitt barn, få bättre koll på sina hundar och se den bleka januarisolen mellan träden. Stresspåslaget skulle säkert minska, åtminstone till en del...

Tankar och livsfragment 26 januari 2025 - Den svåra manliga vänskapen

 

Jag läste för en tid sedan en intressant text av Kristofer Ahlström. Han hade just hittat en manlig vän, något som han trodde var närmast omöjligt som man mitt i livet. I texten beskriver Kristofer den riktiga vänskapens förutsättningar. Vänskap är ett upprepat, oplanerat umgänge och delad sårbarhet. Den ger utrymme för spontanitet och ärlighet. Det ska också gå att sätta ord på vänskapen för sin vän utan att den går sönder.

Jag har tänkt en del på Kristofers text. Jag är en man som har passerat livets middagshöjd och som  numera är pensionär. Jag har och har i vuxen ålder haft manliga vänner, inte många, men ändå. När jag slutade jobba trodde jag att det skulle bli mer tid för umgänge. Just tid har vi ju alla mer av när vi är äldre och allt mindre av måsten pockar på. 

I verkligheten har blivit något annat. Umgänget med de manliga vännerna har istället minskat rejält. Jag har funderat varför det har blivit så. När jag läser om Kristofers tankar klarnar en del. Just det där oplanerade umgänget med utrymme för spontana infall har det blivit allt mindre av. Dessutom är det allt svårare att vara rak och ärlig. Det blir lätt missförstånd som sällan riktigt kan redas ut.

Jag har dessutom blivit allt mer sårbar och har ett stort behov av att känna mig bekväm bland vänner. Den där ganska typiska manliga positioneringen passar mig allt sämre. Resultatet har blivit att jag tar allt mindre initiativ till kontakt och väljer mer att vara själv på livets vandring.

Kanske de andra manliga vännerna upplever något likvärdigt eller kanske något helt annat. Det är det i alla fall ingen som har satt ord på.

Det är ofta sårbart att vara människa och kanske ännu sårbarare att vara man, men visst borde vi kunna så mycket bättre...

Tankar och livsfragment 15 januari 2025 - övervikten, hälsan och uthålligheten

 

Vi är i mitten av januari. För andra gången denna vecka vräker ett underkylt regn ner. Det förstärker känslan över den mörka tid vi lever i  där den verkliga dystopin ruvar runt hörnet.

Förra veckan läste jag en artikel där representanter från Sveriges försvar oroades för den tilltagande övervikten och fetman i landet. Då tänkte man inte i första hand på de som kallas in till värnpliktstjänstgöring där de som inte fyller kraven kan sållas bort. Man oroades över är den allmänna övervikten och hur uthålliga vi kan vara vid en längre kris eller rent av ett krig. Där är en god hälsa, bra kondition och lagomt många kilo kroppsvikt viktiga skyddsfaktorer.

Förnärvarande räknas 1,5 miljoner svenskar vara överviktiga eller lida av fetma. Gruppen blir över tid dessutom allt större. Det är ett tilltagande hälsoproblem och än mer bekymmersamt vid kriser.

När jag inför helgen kompletteringshandlande sallad och servetter i närbutiken blev jag vid kassan påmind om de  farliga kilona för den enskildes och samhällets trygghet. Framför mig står två lätt överviktiga mindre barn och handlar godis för cirka hundra kronor var. Bakom mig har en yngling fyllt sin varukorg med frysta pizzor, öl och läsk.

Salt, socker och fett är också ett sorts opium åt folket. Jag tror dessutom att skillnaderna mellan de som försöker sköta sin hälsa och de som inte gör det också ökar med tiden. Ytterligare en av alla dessa polariseringar vi ser i vår tid.

Jag tänker att lösningen är ganska enkel och den heter skatt. Regleringar och skatter har alltid påverkat människors beteende och är ett bra styrmedel, även om inte alla gillar skatter. Alternativet, att bara låta ohälsotalen fortsätta att öka kommer att bli så mycket kostsammare för såväl individ som samhälle.

Tankar och livsfragment 6 januari 2025 - reflektioner på promenaden

 

Jag går en promenad på isen. Dagen är mulen, lagomt kall och nästan stilla. Det är inget yttre som distraherar. 

I mig själv reflekterar jag över olika saker. Saker som jag inte kan göra så mycket åt, men som likväl pockar på. Tankarna går ofta till det som händer på andra sidan Atlanten. Händelser som kan påverka oss långt mycket mer än vad det flesta inser. Jag tänker inte så mycket på den kommande presidenten, utan mer på den som han har bjudit in till sitt hov, Elon Musk. Jag tror att denne Musk är den verkliga faran. Den kommande presidenten är en "fis i rymden" i sammanhanget. Musk är en maktspelare i den högre skalan. Med sitt enorma kapital och sin medieplattform kan han ställa till en hel del. Han vet det och kommer att utnyttja det maximalt. Det gör mig riktigt orolig. I värsta fall är det en nu "Hitler" i vår tid som har sett ljuset och kommer att förmörka det.

Sen reflekterar jag över det där med människovärdet och hur nyhetsmedier och journalister agerar. Hur mycket uppmärksamhet fick inte terrorattentatet i New Orleans. Naturligtvis var det fruktansvärt, men om vi sätter det i relation till det enorma antal människor som dödas i Gaza blir det med ens klart att människoliv är inte lika mycket värda. Hur många döda palestinier går det på en död amerikan? Väldigt många i media. Oförsvarbart, tycker jag.

Så har vi då det lilla landet där jag bor i - Sverige. Apropå proportioner. Nu snöar det i södra Sverige. Media rapporterar som om det vore ett smärre katastroftillstånd när det kommer ett par decimeter snö. Som om människor inte kan tänka själva- ja, det var ju just det. Kanske media och myndigheter haussar upp situationen för att människor inte längre tänker?

Som barn och då jag bodde längre söderut i vårt land var det de flesta år ofta riktiga snövintrar. Inte gjordes det någon större dramatik av det.

Så går tankarna vid en stilla promenad. Stillar mig, tar in dagens vilsamma lugn. Det är det bästa sättet att ta in en allt dummare och farligare värld...

Tankar och livsfragment 4 januari 2025 - var är barnen?

 

Tittar ut på den tomma lekplatsen från mitt fönster. Det är minus 20 ute så just idag är det inte så konstigt att den är tom. Men - faktum  är att den i princip alltid är tom sånär då en liten tjej vid sällsynta tillfällen gungar en kortare stund. Vid något annat tillfälle kan en förälder sitta där en stund med sitt barn, men det är också sällsynt.

Det finns många barn i området och bara vissa innergårdar har lekplatser. Min undran blir - var är alla barnen?

Jag är uppväxt mitt i en Gävles innergårdar. Där lektes det trots att det vid sidan av en farlig gunga och en sandlåda var allt annat en barnvänlig miljö bland all asfalt och betong. I avsaknaden av naturliga lekmiljöer så skapade vi dem. Alltid gick det att leka "kurragömma" och ännu oftare "indianer och cowboys" där ett betongfundament fick utgöra "fortet". När jag blev lite större spelades det otaliga landhockeymatcher på en yta som inte var speciellt mycket större än ett stort vardagsrum.

Det är en stor kontrast mot dagens ofta tomma lekytor och den stadsnära skog där det inte längre tycks byggas några kojor...

Då barnen inte är utomhus så måste de vara inomhus och ägnar säkert stor tid framför skärmarna. Säkerligen pågår även där en sorts lek, men ingen kan få mig att tro att den kan ersätta det sociala samspel som fysik lek utomhus kan ge.

Med ålderns rätt kanske jag blir betraktad som gammeldags, men jag står på mig och hävdar att vi - och då framförallt många barn missar något genuint viktigt här. Det handlar om deras fysiska och psykiska hälsa, kognition och socialt samspel. Allt detta kan den spontana leken utomhus ge.

Inga oviktiga saker i en allt mer komplex värld...