Tankar och livsfragment 15 september 2025 - antropocen

 

Vi brukar pratar om olika tidsåldrar i Jordens historia. Nu lever vi i den tid som brukar kallas antropocen - människans tidsålder. Det är under den korta tid hon har verkat på Jorden, vilken är är väldigt kort ur ett geologiskt perspektiv.

Antropocen syftar på de olika avtryck människan gör på planeten. Dessa avtryck är ofantligt stora ur det korta geologiska perspektiv där vi har funnits till. Flertalet av avtrycken har dessutom kommit till mycket sent i människans historia. De allra flesta i nära nutid och där människan verkar här och nu.

Avtrycken kan handla om allt från gigantiska gruvdagbrott, byggnader till kalhyggen och gamla myrslåtterängar som växer igen. De senare avtrycken försvinner inom en nära framtid medan många av de förra kommer att finnas kvar över överskådlig tid, även om människan som art försvinner.

Tankar kring dessa mänskliga avtryck fick jag när jag för en tid sedan passerade en övergiven slåtteräng. Vid skogskanten stod ett lika övergivet släp med en del järnskrot. Platser som denna tror jag det finns många av i naturen. Här har vi de mänskliga avtrycken i nära nutid och påminner om den tid då det bedrevs småskaligt jordbruk på platsen. Den gamla slåtterängen kommer tas snart tillbaka av skogen, släpet ruttnar ner, men järnskrotet kommer länge finnas kvar och kan påminna de som eventuellt passerar platsen i en framtid om den tid som var...

Tankar och livsfragment 11 september 2025 - politiken, modet och behovet av civilkurage

 

Björken på min stugtomt står pall för ett allt konstigare klimat och ett lynnigare väder. Björkar blir inte så gamla, men björken är äldre än mina snart 66 år. I denna oroliga tid är trädet i all sin enkla prakt trevligt att titta på med barkens rikliga näver och med skägglaven som breder ut sig.

När jag är orolig eller irriterad är det skönt att fästa blicken på något som är vackert och så okonstlat som en björk.

Idag (och även många andra dagar) är jag irriterad över våra beslutsfattare och orolig över i vilken förnekelse de verkar. Vi går mot ett valår. Det märks. Det som inte märks pågående miljö och klimatkrisen. Den får i alla fall inte ta någon plats i den politiska debatten.

Det ofantliga regnandet i delar av Västernorrland där delar av infrastrukturen över en natt förstördes, av detta har jag hört väldigt lite i det politiska samtalet. Regnandet har med stor sannolikhet förstärkts med anledning av klimatförändringarna. Ett eftersatt järnvägsunderhåll bidrar till problemen, Kalhyggesbruket av skogen kan säkert också ha bidragit. Stora kalhuggna ytor bidrar till att mindre vatten binds i marken och snabbare rinner ut i vattendragen.

Hade våra politiker haft modet att använda sina så kallade satsningar på annat än skattesänkningar i den kommande budgeten hade det varit en välkommen början. Jag skulle mer än gärna avstå ett par hundra kronor i månaden (det som sänkning av pensionärsskatt och momssänkning ger för mig) om jag visste att att skattesänkningar på 80 miljarder kronor skulle gå till miljö och klimatsatsningar och till att börja bygga en hållbar infrastruktur i hela landet.

Det skulle vara både modigt och ett mått av det politiska civilkurage som saknas idag. Istället sänks olika skattesatser, även om det inte låter på det viset, så gynnar sänkningarna de som  redan har allt de behöver och mer därtill.

Det är skamligt och kortsiktigt. Jag befarar att de existentiella överlevnadsfrågorna kommer att försvinna även kommande valår. Att blunda är lättare än att se. Det senare förpliktigar till handling...

Tankar och livsfragment 7 september 2025 - hoppet

 

För några dagar sedan så stod jag intill Pieljekaises toppröse. Det var en vacker tidig septemberdag som hade hade allt jag kunde önska mig - sol, svaga vindar, skön temperatur  och den där fina utsikten man får när du står högst upp på ett fjäll och blickar ut över en ganska stor del av västra Lappland.

Lycka kan upplevas på många sätt. Jag kan bli riktig lycklig av att med  ganska rejäl ansträngning tagit mig upp på fjället och blicka ut över en vacker del av vår värld.

Det är lätt att ta denna lycka, glädje och frihet för given. Jag lever fortfarande i en fri del av världen i en värld där konflikterna rasar och där friheterna monteras ner.

Vid toppröset påminns jag över frihetens pris och bräcklighet.  En av stenarna är målade i Ukrainas flaggas färger gult och blått med ordet "HOPE". Jag tycker det är fint och ger tillfälle till eftertänksamhet vid min fina stund på toppen.

Allt medan jag kan vara i min frihet så lever hoppets låga och längtan efter friheten på så många platser. Vi behöver ständigt påminnas om det. Frihet är inget som är givet. Den kan slås söder av krig, sakta urholkas av populistiska idéer och ryckas bort av snabba klimatförändringar orsakade av människan.

Vår stund på Jorden är kort, men vi bär alla ett ansvar att skydda den frihet som så många före oss har arbetat för. Det handlar ju inte bara om oss, utan att kunna lämna en värld till alla de som kommer efter oss.

Men hoppet finns. Toppröset 1137 meter över havet påminner mig. Det känns gott...

Tankar och livsfragment 5 september 2025 - hotad skog

 

För en kort tid sedan vandrade jag i nya marker upp på Granträskberget. Granträskberget är en del av ett naturreservat. Det är ett ganska stort reservat på bestående av gammal skog, myr och lågfjällsterräng.

Det var en bitvis trolsk terräng att vandra i med huvudsak orörd granskog. Det var även en terräng där det var lätt att gå vilse då det fanns få referenspunkter att hålla sig till.

När jag går i skogar som denna vet jag att även dessa kan vara hotade om den nya skogsutredningens förslag blir verklighet. Landskapet i norra Norrlands inland är hårt åderlåtet av det moderna skogsbruket. Ofta har det handlat om mycket gammal skog som aldrig har varit avverkad. Skogar som vi under överskådlig tid, om ens någonsin, kommer att få tillbaka.

De naturreservat som har kommit till ska ses som ett försök att visa på hur hela landskapet en gång har sett ut. Här får naturen även fortsättningsvis leva sitt eget liv och den biologiska mångfald som vi alla är så beroende av kanske kan klara sig.

Enligt förslag från skogsutredningen kan även naturreservatens vara ifrågasättas. Att icke skyddade skogsområden lever farligt i skogsindustrins jakt efter virke, det har visste vi sedan tidigare. men att även skyddade områden i en nära framtid kan leva leva lika farligt för denna virkesjakt. Det trodde inte ens jag skulle vara möjligt.

Rovdriften i skogen har pågått alltför länge. Skogsbolagen får allt svårare att hitta äldre skog av hög kvalitet.

Jag skulle vilja säga att Sverige hanterar skogen som människan hanterar hela Jorden - vi förbrukar betydligt mer än vår Jord och skog kan ge tillbaka.

Detta produktionstänkande har nåtts väg ände, men skogsindustrin är en stor maktspelare. Det är i detta ljus skogsutredningen ska ses och där även ett ifrågasättande av naturreservat.  Jag vill även i framtiden kunna vandra i skyddade områden, uppleva naturen och mångfaldens fulla prakt. Jag vill bara hoppas att våra folkvalda inte sätter käppar i hjulet för den enkla självklarhet...

Tankar och livsfragment 27 augusti 2025 - nedanför Trollkärringbacken

 

Nedanför Trollkärringbacken ligger den, tjärnen och myren som jag har passerat oräkneliga gånger då jag har gått efter hemskiftesvägen.

Det är sent i augusti. Färgerna över tjärnvegetationen börjar gulna, men ännu är det mesta grönt. Idag, liksom oftast, är det nästan tyst på platsen så när på några mindre korsnäbbar som flyger förbi.

Det här är annars häckplatsen för såväl grönbena som gluttsnäppa. De har nog rest söderöver nu. Här har jag också mött tillfälliga besökande fåglar som salskrake och morkulla. Förutom alla renar har jag här även mött älg, rådjur och hare.

Frekventa återbesök på en plats ger med tiden många möten. Jag tycker om rutiner och upprepningar. Jag passerar denna och många andra platser i min stugas närhet med stor regelbundenhet. Jag har aldrig någon annan ambition än att att just vandra och ta del av naturens skönhet. Ibland händer något överraskande, men jag vet aldrig när. Varje vandring blir en njutning och vissa vandringar med möten höjer sig lite extra.

I gamla tider ville man att barnen skulle komma hem i tid och inte gå för långt bort. Kanske var det därför backen ner mot tjärnen fick namnet Trollkärringbacken. Man sa att det underjordiska folket vittra vistades här. Kyliga kvällar lägger sig ofta ett dimstråk över tjärnen. Kanske var det så man beskrev vittra för barnen och dem skulle man akta sig för.

Platsen äger sin lågmälda magi på flera sätt . Det gör den så fin i sin anspråkslöshet...

Tankar och livsfragment 24 augusti 2025 - mellan boenden

 

När jag går in på SMHI:s hemsida ser jag att den metereologiska hösten har kommit till min stuga Grova. Det känns bra. Speciellt den tidiga hösten är min tid med den friska klara luften och höstfärgerna som kommer. Sommaren blev kort. Först sval, sedan alldeles för varm och nu tog det tvärt slut. Naturen har inte riktigt gillat denna typ av sommar. En del hjortron har det blivit, men svamp är det ont om och det verkar dessutom bli skralt med lingon.

Nu är jag här i min fina stuga med den välkomnande utsikten över vattnet och lågfjället Välmapouda. Jag går i väntans tider då jag ska flytta till mitt nya fasta boende i Sundom i mitten av oktober. Att vänta på den plats där jag nu befinner mig är så bra som det kan bli. Just nu tar jag hand om veden. Annars är det vandringarna, läsningen, bastun och grillningen med det lilla glaset gin som gäller.

Jag har det in detta nu det väldigt bra och känner en stor tacksamhet inför detta. Jag är frisk, lever det liv jag vill leva och känner mig älskad för den jag är.

Händelserna i vår värld gör mig allt mer förfärad och jag kan verkligen känna en stor oro inför framtiden och människan på Jorden. Denna oro finns där och går inte att blunda inför, men jag försöker trots detta leva ett gott liv på mina villkor. Det är ingen motståndshandling, men att helt låta sig uppslukas av oron gör det bara sämre för mig själv och gör ingen annan glad.

Låter mig därför glädjas över att solen nu tittar fram efter morgonens skurar. Det blir nog en stund vid vedklyven även idag, men först ett sent förmiddagskaffe intill husväggen.

Tankar och livsfragment 15 augusti 2025 - vackra sårbara Jord

 

Vår Jord med sin så mångsidiga natur är magisk vacker. Nästan var du än befinner dig kan du ännu skåda skönheten i sin fulla prakt.

Skönheten ser olika ut beroende av platsen. Bilden ovan är från lågfjället Akkelis en bit från Arjeplog. Här har jag den mjuka fjällheden som förgrund och en nästan orörd natur längre bort. Högfjällen skymtar i väster och däremellan Sveriges djupaste sjö, Hornavan.

Det är en rikedom att få vandra på och uppleva platser som dessa. För mig är det paradiset på Jorden. Det enda paradis som jag känner till.

Den natur jag blickar ut över är resultatet av flera miljarders år av evolution. Det är en oerhört lång tid som är svårt att greppa.

Just i detta nu står vår Jord inför en sällan skådad utmaning - människans rovdrift och exploateringen av jordens ändliga resurser. Människan inte bara tar mer än var vår Jord förmår att ge, utan hon förorenar den med utsläpp och ofantliga mängder växthusgaser.

Det är som om människan är en främling i den värld (Jord) som hon är en del av och så beroende av för sin överlevnad.

Det går fort nu om människan inte förmås ändra riktning. Lågfjället Akkelis kommer att finnas kvar. Även  om det i en framtid löper risk att bli täkt av skog då klimatet blir allt varmare p g a alla växthusgaser som människan släpper ut.

Värre är det då för människan. Var ska hon ta vägen  när hettan blir allt svårare och odlingsmöjligheterna minskar?

Jag undrar över vilka fler varningsklockor vi behöver innan det är försent för människan på Jorden...?

Tankar och livsfragment 31 juli 2025 - den gamla vägen till Sverige

 

För en tid sedan gjorde jag och Marianne en liten fjällvandring i Arjeplogs fjällvärld nära gränsen mot Norge. Det var ett par av dessa varma dagar då bad i fjälltjärnarna var ett måste och kvarvarande snölegor gav välbehövlig svalka.

Vi övernattade vid Graddis fjällstue och camping på norska sidan. Här fick jag på lite olika sätt känna av historiens vingslag. Min mor och far hade övernattat på platsen i början av 1960-talet under sin fjällvandring. Det var under en tid då landet på svenska sidan var väglöst ovanför Jäckvik. Mamma återkom vid flera tillfällen till denna krävande fjällvandring där övernattningen i Graddis var en höjdpunkt med ett uppvärmt rum och en bäddad säng.

Min far var historieintresserad. Det kanske inte var av en tillfällighet att en av vandringens mål var Graddis. Kanske han visste att den första tänkta vägen över gränsen byggdes under 1870-talet. Vägen blev av pengabrist aldrig helt färdigställd och utgör idag en vandringsled över till svenska sidan.

Den vackra kvällen då vi var i Graddis gick vi ett stycke utefter vägen. Det är lätt att förstå vilket arbete som krävts för att bryta sig fram genom terrängen. Vägen är pampig där den följer en brusande jokk med flera tydliga gamla rösen. Vi stannar länge vid en av alla dessa mjukt rundande stenhällar och tar in omgivningens storhet.

På svenska sidan finns inte mycket kvar av den led som en gång skulle bli vägen mellan länderna. Jag gick på den svenska sidan av leden för 45 år sedan. Då var den fin och välmarkerad. Sedan dess har den tyvärr fått förfalla och det är bitvis svårt att se stigen överhuvudtaget.

Den gamla historiska leden tycks vara glömd i Sverige. Vår granne i väster vårdar minnet. Det får vi vara tacksamma för...

Tankar och livsfragment 11 juli 2025 - livets obegripliga storhet

 

Det blir allt varmare dagar i stugan och mer tid för läsning under parasollet än vandring i solgasset. Ett av sommarens läsprojekt är Thomas Hertogs "Om tidens uppkomst". Hertog var en av Stephen Hawkings nära medarbetare. Hertog tar i boken på sig uppgiften att formulera Stephen Hawkings slutgiltiga teori om tiden, livet och om världsalltet (Universum).

Det är ingen bladvändare. Jag tappar ofta bort mig i läsningen och inser ödmjukt att det här är läsning som ibland överstiger min fattningsförmåga. Men en del fastnar och jag förundras av hur oändligt stort livet är och vilka fantastiska tillfälligheter som har gjort just du och jag till människor på planeten jorden.

Med tanke på universums obegripliga storhet så talar allt för att liv i olika former finns på kanske obegripligt många platser.

Det liv vi förfogar över finns på Jorden.  Det är resultatet av en nära nog 4 miljarder lång process där slump och selektion gör att jag kan sitta i min stuga och läsa denna bok.

Livet som vi känner det är inget självklart. Det måste finnas förutsättningar för människan som art att överleva. Det får inte vara för kallt eller för varmt. Det måste finnas vatten och en biologisk mångfald som garanterar vårt behov av föda.

Det är i huvudsak människan själv som avgör om hen kommer att överleva som art. Sedan en tid lever människan på ett sätt som kan ställa livsvillkoren på ända i en snabbare takt än vad vi förstår. Man bruka säga att bygga tar tid, men att riva går fort. Samma gäller förutsättningarna för livet på vår Jord. Livets fantastiska väv har tagit oceaner av tid tid att bygga. Att rasera denna fina väv går så mycket fortare om vi inte förmår att tyda alla allvarliga signaler och handlar därefter.

Jag lever en allt större tid av mitt liv nära den natur jag är beroende av. Just i detta kan nyckeln till vår överlevnad ligga - allt allt fler hittar ut till naturen och dess storhet som vi inte kan vara förutan...

Tankar och livsfragment 30 juni 2025 - flyttbestyr

 

Då ska jag snart flytta igen. Jag säger igen då det har blivit flera gånger på senare år. Jag vet inte om det beror på rastlöshet, för mycket tid som pensionär, eller om jag söker det där perfekta boendet. Jag hoppas att det är det sistnämnda, även om det inte finns något optimalt boende. Jag vill tro att jag styrs av en längtan att komma till ett större lugn nära naturen. Det har i alla fall varit drivkraften då jag bryter upp än en gång och har börjat fylla flyttkartongerna.

Trots att jag har flyttat ganska ofta så slås blir jag varje gång överraskad av de där okända sakerna. Det kan vara någon burk eller tub med oklart innehåll som jag har använt någon gång, eller några sedlar från en resa till främmande land från länge sedan.

Jag ska flytta till ett litet torp där det inte kommer att finnas plats för allt. En bokhylla och en del böcker får nytt liv i min rymliga stuga medan den andra hyllan har fått sluta sina dagar i en  container på återvinningen.

Än en gång slås jag över vårt relativt stora överflöd. En stor bokhylla med glasdörrar var en gång dyr i inköp men äger nu inget värde. Jag har försökt sälja ett fint handgjort gammalt skrivbord, utan resultat. Det tillsammans med ett soffbord och en TV-bänk åker i veckan också till återvinningen. Återstår att se om även dessa möbler blir till träflis.

Det är en speciell "resa" att flytta. Jag kan inte lova att det här är sista gången, men jag hoppas det...

Tankar och livsfragment 16 juni 2025 - Nytt liv i brandvaktarstugan

 

Nordost om min stuga finns lågfjället Välmbapouda. På toppen finns en liten stuga. Detta lilla fjäll och dess toppstuga har under hela mitt liv varit ett återkommande mål för mina vandringar och alltid i mitt blickfång från fönstret i stugan.

Den lilla väderbitna stugan uppfördes under 1930-talet och tjänade under många år som brandvaktarstuga och spelade även en roll under andra världskrigets beredskapsår. Den blåste en gång omkull, men restes upp igen.

Under senare år har den börjat att förfalla och därför är det så roligt att några entusiaster från byn under några år har tagit på sig uppgiften att rusta upp stugan. Välmbapouda kanske är den mest välbesökta toppen i Arjeplogs kommun. Fjället är lättillgängligt från vägen och så erbjuder den vidunderlig utsikt över de stora sjöarna, skogarna och mot fjällen i väster. Riktigt klara dagar kan du till och med se Sareks snöklädda toppar. Så har du då dessutom den gamla brandvaktarstugan som erbjuder bra skydd när vinden ligger på.

Att den nu har fått en uppfräschning såväl in som utvändigt är en välgärning för bygden och oss som älskar denna topp. Här finns såväl solpanel bidrar med värme och även en fin ny kamin för den som vill elda.

Ett stort tack till de om har bidragit till detta och som gör fjället och toppstugan som ett självklart utflyktsmål även för framtida generationer...

Tankar och livsfragment 7 juni 2025 - vägen vidare

 

Så länge jag lever vandrar jag vidare. Den dag jag inte längre vandrar behöver  jag inte bekymra mig om. Vägs ände når vi alla någon gång. Under tiden lever jag vidare med nya tankar och insikter.

Denna dag bjuder på tid för tankar och reflektion. Jag är i min stuga och kan blicka ut över ett stilla regn och höra fåglars sång. Går jag ut kan jag känna den goda doften av en spirande växtlighet.

En äldre mans tankar är långt ifrån den unge vuxnes tvärsäkra formuleringar. Omprövningar och nya insikter, såväl trevliga som mindre roliga är en del av livet. Att jag exempelvis från och med hösten blir landsbygdsbo på heltid fanns inte på min livskarta för så sent som för några år sedan.

Två större omprövningar kring mina så kallade sanningar, d v s sådant som jag var säker på har jag fått ompröva på senare tid. Det gäller såväl materiella som sociala aspekter.

En av mina ledstjärnor i livet har varit att en fri människa äger så lite som möjligt som binder honom. Att vara fjättrad av materiella ting kostar på, såväl ekonomiskt som mentalt. Att jag nu snart är ägare av ytterligare en fastighet går emot det jag trodde var en given princip. Men en princip får aldrig bli överordnad längtan och drömmar. I det här fallet blir just det materiella (ett hus att bo i) en förutsättning för den stillhet och lugn som naturen bjuder där jag vill leva och verka.

Även synen på vänskap har förändras. Tidigare trodde jag att vänskapsrelationer hade större chans att vara livslånga än kärleksrelationer. Vänskapsrelationens möjligheter att reglera avstånd trodde jag skulle vara det kitt som skulle hålla dem levande. Tanken var att vi nöter inte lika mycket på varandra. Som jag ser det nu är det kanske just avståndet som har tömt vissa vänskapsrelationer på en del av sitt innehåll. Det blir inte längre några riktiga möten som kan lösa sådant som skaver.

Jag lever vidare såväl i självvald ensamhet som i kärlek. Jag ser även möjligheter till nya möten. Livsvandringen går vidare till den sista resan. Jag hoppas att fram tills dess få vara en fortsatt nyfiken resenär...

Tankar och livsfragment 31 maj 2025 - fåglarnas sång

 

Då är jag tillbaka till platsen som betyder mest i mitt liv - stugan Grova med omgivningar som jag återupptäcker varje år. Här ska jag nu vistas några veckor för att se hur våren övergår till sommar. Någon kanske säger att det här är den bästa tiden, men för mig äger varje tid på året sin speciella skönhet.

Det finaste med denna tid är nog det myllrande fågellivet. I år följer årstiden sin normala lunk. Här uppe i västra inlandet 420 meter över havet  innebär det att björkarna fortfarande knoppas och att snön är borta sånär på någon snöfläck på högre höjd

Just detta år tycks klimatförändringar tagit paus i denna trakt. Jag gläds åt naturens långsamhet. De som också tycks glädjas är alla skönsjungande småfåglar som har anlänt från fjärran land. I år sjunger de mer intensivt än på länge. Kanske även dessa befjädrade vänner också gillar vädrets och årstidens normalitet. Vill gärna tro att det är så. Oavsett vilket trollbinds jag av naturens och fåglarnas magi. De hjälper till att hålla oroliga tankar på avstånd. Känner tacksamhet...

Tankar och livsfragment 22 maj 2025 - solidaritet

 

Jag gör en vandring i skogen. Inga ruelser pockar på och tanken är fri. Bland skönsjungande fåglar hör jag också en annan melodi i mitt öra, en så kallad öronmask. I örat ljuder Rolf Vikströms " Vi har inget annat än vår solidaritet" från  LP-skivan " Jävla måndag" (1978).

Jag förundras över att melodislingan dyker upp just då. Kanske har det att göra med att jag nyligen har sålt alla mina vinylskivor där Vikströms skiva fanns med, eller så beror det på det sammanhang jag vistades i - skogen, naturen - som jag känner en stark sammanhållning och lojalitet med. Just sammanhållning, lojalitet och gemenskap är ju det som  definierar begreppet solidaritet.

Solidaritet - ett vackert ord. Lika vackert verkar det närmast utrotningshotat som begrepp i vår tid. Jag vet inte när jag hörde ordet solidaritet användas senast. Skulle tro att det är för mycket länge sedan.

Måhända var 1970-talets syn på livet naivt i vissa avseenden, men där fanns i alla fall hopp om att det gick att förändra saker till det bättre. Det som skulle bli bättre var också det gemensamma. Alla skulle få del av det som byggdes och idén om att resurser skulle fördelas mer jämlikt var starkt.

Det är lätt att bli nostalgisk när jag ser på den tid som är nu. Det verkar inte finnas någon ände på det individualistiska livsprojektet. I denna individualistiska tid tycks många människor vilsnare än någonsin och tron på demokratin sviktar. Samtidigt bygger vi ett samhälle där ojämlikheten skenar. Sverige är visst det land där antalet miljardärer procentuellt sett ökar snabbast. När våra politiker intervjuas om detta faktum så tycks de flesta att det dessutom är helt i sin ordning.

Det är lätt att bli missmodig och missmod är tärande. Jag skulle tro att det är därför jag fortsätter med mina vandringar i naturen. Här kan jag när det är som bäst vara i samklang med livets väsen . Då är det inte så dumt med Rolf Vikströms melodislinga i örat...

Tankar och livsfragment 5 maj 2025 - mot ett annorlunda liv

 

Till hösten flyttar jag till Sundom, till ett litet torp och börjar bygga en annorlunda tillvaro. Nu ska jag börja leva den dröm jag har närt en tid.

Att bo 3 mil från staden fanns inte i min tankevärld bara för några år sedan, men nu är jag där och det känns rätt på alla sätt.

Med tanke på hur mitt vuxna liv har sett ut är inte valet så konstigt. Jag har för det mesta valt lugnet och stillheten framför stojet. Otaliga är de vandringar jag har gjort i skog och mark, många gånger ensam.

Inför min förra flytt fanns det där lilla huset vid sidan av som ett tankegods, men jag var inte mogen att ta steget.

Att bo i lägenhet innebär samtidigt att dela olika ljud som jag inte väljer. Grannen som aldrig tycks få nog att bygga om i sin lägenhet, tonårskillarna som gnabbas i lägenheten bredvid och en ylande hund som emellanåt har svårt för ensamheten. Allt detta tillhör nog normaliteten i lägenhetshus, men jag kan med stigande ålder bara konstatera att jag blir allt känsligare för ljud och buller. Det senare - bullret tror jag dessutom det har blivit allt mer av i vår tid. Biltrafiken har blivit intensivare. För 20 år sedan fanns inte heller någon EPA-dunk på centrumparkeringen.

Med detta i betraktande kanske inget stort beslut jag har tagit. Livet kommer att bli annorlunda, men kanske inte så mycket annorlunda ändå. Jag lever mest ensam, bortsett från den tid jag tillbringar med min fina särbo. Staden är inget jag längtar till. De gånger jag ska dit ligger den blott 25 minuter bort.

Kort sagt - jag tror att jag kommer att göra mer av det jag gillar - vistas i naturen  och ostört kunna läsa och skriva. Dessutom någon gång sätta musiken på riktigt hög volym utan att störa någon, bara det...

Tankar och livsfragment 27 april 2025 - lugn vandring i Björsbyskogen

 

Jag gör vårens första vandring runt Gammelåkersberget. Gammelåkersberget är inte så mycket till berg, utan mest en en liten höjd i terrängen med lite stenblock invid toppen. 

Hit har jag både gått och åkt skidor många gånger. För att vara i stadens relativa närhet är det en ganska tyst plats där naturens egna ljud får stå i centrum.

Det är alltid något extra med de där första fotvandringarna i naturen. I år har våren varit tidig och bara på skuggiga platser finns någon snöfläck kvar.

Vandringen är en plats i nuet och en plats för minnen. I nuet får jag sällskap av tättingar som rödhake, bofink, sånglärka, större hackspett och talgoxar. En talltita är på talltitors vis nyfiken och blir riktigt närgången när jag stannar och betraktar dess sång i videbusken.

Jag går förbi en liten kallskälla. Här har skogen avverkats för några år sedan, men kallkällan finns kvar. Jag minns en gång för länge sedan då en död kungsfågel låg intill kallkällan vid en av mina skidturer. Det var en vacker död jag minns - den lilla vackra fågeln tillsammans med det rinnande vattnet och den vita snön.

Detta sköna pendlande mellan här och nu och där och då, får jag ofta vid mina återkommande vandringar till kända platser. Nuet har alltid något att berätta och när jag minst anar det öppnas imperfektets minnesarkiv. Det är fint...

Tankar och livsfragment 14 april 2025 - kartan som gör mig glad

 

När jag blickar ut över vår värld är det inte lätt att uppbåda någon glädje. Utan att överdriva så går det riktigt dåligt just nu för demokratin, jämlikheten, freden, den biologiska mångfalden och klimatet.

Jag får söka mig bort till de lite mindre sakerna som kan göra mig munter. En sak som inte är så liten är att det nu har kommit på pränt att ett stort naturreservat har bildats inte så långt bort från min stuga utanför Arjeplog. Jag har vetat det sedan något år, men blir ändå så glad när jag slår upp Lantmäteriverkets karttjänst "Min karta" där reservatet nu är markerat.

Barrskogarna i övre Norrland har åderlåtits hårt från 1970-talet och framåt. Det gäller i lika hög grad bolagsskogarna i Arjeplogs kommun. Åker jag vägen västerut från Luleå till min stuga är i princip hela sträckan någon gång kalhuggen. Det är ingen vacker syn och på vissa högre lägen har planterad skog svårt att etablera sig och de kan förbli kala områden under lång tid.

Att skönheten försvinner är inte det värsta. Mer tragiskt är att naturens ekosystem, det vi kallar för biologisk mångfald, riskerar att förstöras. Renskötseln blir dessutom allt svårare att bedriva i takt med att den gamla lavrika skogen försvinner.

Det är just renskötseln och ett idogt påverkansarbete  från Maskaure sameby som har lett fram till den reservatsbildning som nu har sett dagens ljus. Det här är faktiskt en av de lyckade exemplen som visar att en sameby och ett skogsbolag (Sveaskog) kan komma överens. Resultatet är att samebyns renar nu har ett stort skogsområde som kommer att fredas. Här finns stora kontinuitetsskogar som har plockhuggits varsamt och även helt opåverkad urskog. Det är en fin skog för renarna och för oss som gillar att få vitsas där naturen får verka på sina egna villkor.

Det får vi se som ett litet flödande ljus i vår mörka tid. Jag är tacksam för det...

Tankar och livsfragment 3 april 2025 - i kontakt med ett verkligt liv

Jag har varit några dagar i min stuga och levt ett enkelt stilla liv bortom världens larm och konsumtionshets. Tillvaron i stugan så här års kräver planering och sparsamhet. Matbutiken ligger flera mil bort och jag har inte tillgång till rinnande vatten. Matinköpen har varit noga planerade och vattendunkarna fyllda när jag kommer till stugan. Väl här eldar jag i kaminen, läser, åker skidor, bastar och grillar i all enkelhet. Jag är inte bortkopplad från världen då stugan har fiberanslutning och kaminen får hjälp av en luftvärmepump, vilket är skönt efter en lång vinter.

Då jag har kommit in en bra bit i livets andra halvlek har behovet av lugn och stillhet blivit allt viktigare. Stugan är en bra plats att få perspektiv på världens larm och människans vilsenhet. Det verkliga livet upplever jag i kontakt med naturen bortom en allt mer galen konsumtionshets.

Just konsumtionshetsen verkar fylla ett omättligt behov hos många människor. Jag läste för en tid sedan att svenskarna konsumerar 18 kilo kläder och skor per år. 18 kilo! Det är en ganska tung resväska eller ryggsäck. Jag känner ingen som konsumerar kläder och skor i denna mängd. Då kan jag inte dra någon annan slutsats att det måste finns de som konsumerar mångt mer än så. Kanske 2 eller 3 välfyllda resväskor. Tanken svindlar...

Samtidigt upprörs vi över några procents högre matpriser och tidigare över höga bränslepriser. Jag vet att jag balanserar på en slak lina här. Det finns de som har riktigt tuffa marginaler i sin ekonomi och de som saknar alternativa färdmedel till sin arbetsplats...men den stora majoriteten i Sverige lever ett mycket gott liv ekonomiskt och skulle behöva se över sitt konsumtionsmönster.

Vårt överkonsumerande liv är belastar vår Jord allt mer och är en av de stora bovarna i uppvärmningen av planeten.

Jag kan bli så sorgsen att allt för få verkar se detta samband och än färre  är beredda att att lägga om sina liv på ett mer hållbart sätt.

Tyvärr vänder jag ofta bort blicken och tar inte fighten när jag ser hur människor gör sina okritiska val. Jag vill inte döma, men vet att framtidens dom blir hård.

Jag fortsätter att leva i den nära verkligheten och hoppas att jag i någon mån gör avtryck med mina val...

Tankar och livsfragment 1 april 2025 - den anspråkslösa skogen

 Fäster blicken mot skogen, den anspråkslösa. Skogen där jag vandrat så många gånger. Följt djurens stig, fyllt svampkorgen, jagat upp tjäder och ripa och sett en karaktärsfågel för den äldre skogen, den tretåiga hackspetten. En gång låg här ett renkadaver. Kanske offer för den björn som jag både känt lukt och spår av.

Det är ingen märkvärdig skog. Den har till och från plockhuggits av de bönder som genom generationer har verkat här. Den kallas för kontinuitetsskog, en skog som har brukats, men som aldrig har kalhuggits.

Det är en skog som under överkomlig tid aldrig kommer att få något skydd då den saknar lämningar av döda träd. De som tidigare levde av skogen tog vara på alla vedrester från skogen.

Denna typ av skog blir allt ovanligare i vårt land. Jag kan se det med egna ögon när jag gör min resa till stugan från kusten. Varje gång kantas vägen av något nytt hygge där det funnits äldre skog. Snart är nästan hela den 25 mil långa bilresan kantad av en ända lång virkesåker med avbrott för myrar och sjöar. Det är en sorglig utveckling som dessutom har gått allt fortare på senare år.

Jag kan bara hoppas att den anspråkslösa skogen i närheten av min stuga få stå kvar. Här är ännu tyst, bortsett från en korp som hörs en bit bort. Om någon månad ska här åter sjuda av liv - trastsång i träden, grodspel i den näraliggande tjärnen och myrens anspråkslösa blommor med hjortronblomman som drottning. Jag ser fram emot det...

Tankar och livfragment 26 mars 2025 - intryck efter en resa

 

Förra helgen var vi i finska Lappland och åkte skidor. Det var väldigt trevligt. Jag längtade verkligen att få åka skidor i välpreparerade spår tillsammans med en vacker natur. Vintern vid Norrbottenskusten har varit mild och trist och sällan inbjudit till någon bra skidåkning.

De resor jag gör numera är inte så långväga. Finland ligger nära och Norge är inte allt för fjärran. Det jag slås över varje gång är att våra grannländer har gått om oss i många avseenden. I Finland håller såväl väg som järnväg hög kvalitet och tågen går punktligt. Framförallt Norge satsar mycket på att landsbygden ska leva och utvecklas. I Finland ser man till att stora delar av vindkraftsparkernas vinster går tillbaka till berörda kommuner. Som vandrare ser jag att såväl Norge som Finland håller hög kvalitet på sina vandringsleder och erbjuder en hög servicenivå i form av stugor och på ett flertal platser även vildmarkskaféer. 

Sverige har historiskt haft ett stort försprång gentemot våra grannar då vi i modern tid har varit helt förskonade från krig. Nu har vi blivit omsprungna på de flesta områden. Det är till stor del resultatet av många år av okloka politiska beslut. Med rätta har den svenska självbilden fått sig en törn. Jag tror många inte inser hur illa det är.

I Finland finns det färdiga så kallade beredskapsbutiker som står redo att försörja befolkningen vid en allvarlig kris. Något sådant finns inte på kartan i Sverige, men det sägs att vi ska "utreda" behovet.

På hemvägen tar vi vägen längs den svenska sidan av Torne älv. Den är bitvis mycket ödsligare än den finska sidan. Här finns ingen service utefter vägen och många av husen har övergivits. En del av dem i nära tid. Det är sorgligt att se.

I nyhetsflödet kan vi läsa att nattåget till Stockholm har blivit stående i Älvsbyn under 8 timmar efter ett elfel. Ytterligare ett exempel på det svenska järnvägshaveriet.

Våra politiker borde göra regelbundna studieresor till våra grannländer. De har mycket att lära oss...

Tankar och livsfragment 12 mars 2025 - en nästan tyst plats

 

Med åldern har jag uppskattat tystnad och avskildhet allt mer. I vuxen ålder har jag regelbundet sökt mig bort från mänskligt larm och på senare år har behovet blivit ännu större. Kanske går det att se det som en förberedelse inför den eviga tystnad som till slut ska omsluta mig och alla oss andra. Jag tror även det beror på mitt behov att skingra oroliga tankar som hemsöker mig i vår oroliga tid. Då är en riktigt tyst plats det absolut bästa för mig.

I vår tid blir det allt svårare att hitta den där tysta platsen. Ljudet av mänsklig aktivitet följer dig ofta långt borta från städer och samhällen.

Igår kom jag till 99 % tyst plats vid havet några mil fågelvägen från Luleå. Jag banande mig mitt eget spår ut på isen med sikte på en ö några kilometer längre bort. Efter en stund blev jag ett med mina egna ljud från skidor och andning. Jag stannade då och då och förundrades över stillheten. Inte ett ljud, inte ens en skoter på avstånd. Jag stannade intill en klippformation vid ön. Kände mig som ett med evigheten, fick sällskap av ett par domherrar som påminde mig om det liv som trots allt pågår. De avbröt mycket lågmält en annars total tystnad.

Uppfylld av nuet och det medhavda fikat skidade jag tillbaka, glad och uppfylld av närvaro och lugn.

Eckhart Tolle skriver: "När du förlorar kontakten med din inre stillhet förlorar du kontakten med dig själv. När du förlorar kontakten med dig själv förlorar du dig själv i världen".

För att leva och utvecklas behöver vi den inre stillheten. Jag behöver tystnaden för att komma dit. Andra hittar andra sätt. Det viktiga är att vi hittar dit, annars går vi alla vilse...

Tankar och livsfragment 5 mars 2025 - ett försök att skingra oron

 

Igår var jag orolig. Ja, rent av oroligare än vanligt. En av nackdelarna av att vara pensionär och heta Johan är att det finns all tid i världen att att ta in nyhetsflödet. Jag säger nackdelarna, för att det kan emellanåt helt enkelt bli för mycket i den allt mer oroliga tid vi lever i nu.

Jag har länge oroat mig för klimatförändringarna och hur vi i allt snabbare förstör de livsbetingelser vi alla är beroende av. Nu verkar det dessutom vara dags att plocka fram broschyren om krisen/kriget kommer. Det senare, kriget, har jag inte trott skulle påverka mig och kanske rent av drabbas av. Jag har in i det längsta velat tro att insatserna är så stora att det borde vara skäl nog att avstå. Nu förändras världsordningen i en rasande takt och med den maktbalansen i världen. Historien borde ha lärt oss att om makthungriga män tillåts sätta agendan så slutar det aldrig bra. Nu är vi där.

Våra politiker försöker fortfarande intala oss att Natos principer gäller och vi ska nog kunna komma på god fot med galningen på andra sidan Atlanten. Jag tror att de ljuger och egentligen är livrädda. De ger oss en falsk känsla av trygghet som jag inte längre tror på. Jag väljer hellre att vara vaksam, men vaksamheten skapar en oro.

Att vara orolig är inget bra för hälsan. Det vet jag. Mitt bästa sätt att skingra tankarna är att gå ut och se allt det där som känns tryggt och normalt.

 Därför blev det därför en riktigt fin dag i staden igår. Jag gjorde en längre vandring på isvägen i solen. Jag möttes av glada leenden och några sa till och med ett glatt "hej". Jag unnade mig en god semla på Wallstens och såg en riktigt bra konstutställning på Kulturens hus. Jag fick några fina orosfria timmar som gjorde gott.

I mataffären på hemvägen var jag delvis tillbaka i gamla hjulspår.  Jag köpta extra mycket havregryn och pasta och såg till att det finns T-röd till mitt stormkök. Här hemma finns vattendunkarna redo, tillika vevradion.

Jag kan inte göra om mig själv. Jag vill hellre förkomma än förekommas, även om det tar på. Tur att ljuset är på väg tillbaka med mer tid för vistelser i naturen och kryddat med fina möten med människor. Behöver det extra mycket nu...

Tankar och livsfragment 26 februari 2025 - sorgflor över en förlorad vinter

 

Blickar ut från fönstret. Gläds åt det naturligt gröna som krukväxten och den lilla skogsdungen. Det är en skör hinna av normalitet i en onormal tid. 

Världen rustar och konfliktnivån höjs. Därmed också insatserna och risken för något oöverblickbart. I det tilltagande infernot tycks det däremot inte längre finnas någon plats för det verkligt ödesmättade - det skenande klimatet.

Jag sörjer just nu över en förlorad vinter. Den senaste dagarna har det åter varit plusgrader i kombination med regn. Jag vet snart inte för vilken gång i ordningen denna vinter. Ute är det blött, slaskigt och allt fulare i takt med att snön försvinner och snöhögarna börjar anta den där gråbruna färgen. Ett resultat av allt grus och föroreningar. Det här går det att leva med en bit in i april, men nu är det fortfarande februari.

Februari har hittills varit nästan 7 grader varmare än normalt. Sedan årsskiftet har det varit 5 grader varmare. Med vissa undantag, som förra vintern, är det här det nya normala och det är ingen vacker syn.

När lokalpressen frågar människorna på stan om den "konstiga" vintern  i Luleå så verkar många glädjas. För mig, norrbottning som gillar vinter, är det obegripligt. Ett av de främsta skälen att bo häruppe är ju just snö och kyla och att få ett landskap som ramar in landskapet i vitt under mörkertiden och som inbjuder till friluftsaktiviteter. 

Kanske det inte är så konstigt. Vi lever ju i en allt okunnigare tidsålder. Det enda som rustas upp är försvaret. Miljö och klimatjournalistiken är på reträtt. Det finns massor av kunskap om situationen och vad som behöver göras, men kunskapen får inte hjälp att nå ut.

På sitt sätt bidrar även SMHI till kunskapsbristen. Vi formas av språket och jag märker allt oftare att metrologerna pratar om kyla när det egentligen i relativ mening är milt. Är det riktigt milt, som nu, får vi bara veta att det blåser en sydlig vind över landet. Jag menar att SMHI har ett särskilt ansvar i frågan som man inte tar.

Det har blivit mörkt ute. Grådiset ligger tungt över bostadsområdet. Temperaturen är plus en grad.

Tankar och livsfragment 23 februari 2025 - två år som pensionär

 

Tiden går fort när man har roligt är ju en gammal klassisk devis. Oavsett graden av denna glädje har mina två första år på den arbetsfria arenan gått väldigt fort.

Idag är det exakt 2 år sedan jag lämnade min arbetsplats för sista gången efter ha bjudit kollegorna på smörgåstårta och poserat för en bild.

Förutom hastigheten i tid och rum kan jag även förundras över hur snabbt jag lägger arbetslivet bakom sig. Ett arbetsliv är ett arbetsliv och när det tar slut så är det slut. Jag är glad att jag känner så och inte klamrar mig kvar vid det liv som var.

Varje del av livet har sina utmaningar och möjligheter. Att nu sedan en tid vara pensionär kan ju vara lite av livets efterrätt - lite sötare än huvudrätten, men också med vetskapen att sedan bjuds det inget mer.

På många sätt har övergången till pensionärstillvaron gått över förväntan. Övergången underlättades nog över att jag jobbade en hel del hemifrån de sista åren och dessutom gick ner i tid under det sista året. Sedan har jag till och från levt ganska mycket ensam genom livet och är van att klara mig själv.

Just detta att tillbringa mycket tid med sig själv har det naturligtvis blivit ännu mer sedan jag blev pensionär. Min särbo jobbar ännu flera år framöver så det är framförallt under helgerna vi träffas. Vännerna finns där, men umgänget är inte som förr. Jag har nog blivit mer bekväm, men även mer känslig för missförstånd och konflikter som kan uppstå i vänskapsrelationerna.

Goda rutiner vägleder mina dagar, som yoga varje morgon, dagliga promenader eller skidturer och styrketräning ett per dagar i veckan.

Utmaningen för att livets efterrätt ska bli lång och smaklig är att göra mer av allt det där jag tycker om  och våga utmana mig lite utanför min komfortzon. 

Just nu är en av mina tankar om jag fortsätta att leva och verka i stadens relativa närhet eller om jag ska kasta loss och leva nära naturen på heltid. Tanken kan kittla...

Jag behöver naturens lugn och stillhet mer än någonsin i vår allt oroligare tid. Vi får se var den fortsatta livsresan bär hän...

Tankar och livsfragment 19 februari 2025 - när mörkret jagar oss

 

Vi behöver ljuset mer än någonsin nu. Låt dig inte jagas av din skugga. Bli vän med den och vårda ljuset inom dig.

Det kan låta som en predikan och kanske är det. Under mina år på Jorden har kanske världsläget aldrig varit så allvarligt som nu. Människan tycks aldrig lära något av sin historia. Konflikter trappas upp till en gräns av makthungriga män med en risk för oöverskådliga konsekvenser. Lögner och dessinformation har nog alltid skruvat upp konfliktnivån, men i vår tid med de digitala mediernas hjälp så sker det i en omfattning som aldrig tidigare har skådats. Det sker dessutom i en tid då allt fler demokratier lever farligt, oberoende media hotas och monteras ner och rättsstatens principer är i gungning. Till detta läggas en klimatkris som vi snart inte längre kan hantera. Det kan gå väldigt fort mot en värld som ingen av oss vill vistas i.

Jag försöker inte låta mig förlamas. Jag söker ljuset i naturen på mina promenader och skidturer. Det håller mörkret på avstånd och gör det obegripliga mer begriplighet. På så sätt håller jag om än en så liten ljusfackla igång inom mig. Så länge den lyser så lever hoppet. Kan bara hoppas på ett starkare ljus...

Tankar och livsfragment 17 februari 2025 - allt färre normala människor

 

Om man som jag är lagd över att reflektera över olika sakers tillstånd så undrar jag ofta vad som är normalt i en allt mer galen och onormal tid och vilka människor kan sägas vara just normala i denna tid?

Allt eftersom det normala tillståndet i världen minskar så tycks även de normala människorna bli allt färre.

När jag var ung och ny i arbetslivet uppfattades de flesta människor fortfarande som normala. Hade de bekymmer med sina liv så sågs problemen i första hand som sociala problem. Åren gick och snart blev blev det vanligare att få psykiatriska diagnoser. Då, fortfarande för länge sedan kunde det vara diagnoser som schizofreni, psykopati eller depression. Sedan när vi närmar oss modern tid har människors bekymmer i många fall setts som avvikelser i deras hjärnor. Nu är vi sedan ganska länge i de olika bokstavskombinationernas tid. Många är de barn och ungdomar som ska utredas ADHD eller olika autismspektrumstörningar. Köerna till psykiatrin är långa och de bara växer.

Vid sidan av detta sägs den psykiska ohälsan blund unga och unga vuxna ständigt öka och förskrivningen av ångestdämpande psykofarmaka är på rekordhöga nivåer. Det finns samtidigt en välgörande debatt om vad som egentligen är psykisk ohälsa  och vad som är påfrestningar som vi kan klara utan att få en diagnos.

Jag läste för en tid sedan en artikel om hur engelska forskare har visat att man med en metod enkelt  skulle kunna spåra autismspektrumstörningar. Ett barn skulle försöka göra de danssteg en avatar gjorde på en skärm. Ju bättre samstämmighet ju högre poäng. Gick det dåligt och poängen blev låga sa sig forskarna kunna visa att det skulle finnas en 80 % risk för att den unge hade en autismspektrumstörning.

Mumma för psykiatrin kan tyckas. Här kan vi ju snabbt avverka utredningarna med lite dans.

Jag kom att tänka på mig själv som liten. Min koordination var och är många avseenden fortfarande ganska undermålig. Gymnastiken var ett elände de gånger vi hade dansundervisning var en riktig pärs.

Sannolikheten att jag hade fått en diagnos hade nog varit ganska stor. Vem vet, kanske jag är autistisk med dagens allt vidare måttstock? Men - jag undrar var det hade inneburit för mitt fortsatta liv? Nu har jag tillhört den till synes allt mindre normalvariationen och är tacksam för det...

Tankar och livsfragment 11 februari 2025 - ett bedrägeriförsök

 

Jag lever ett lugnt och behagligt liv. Jag oroas allt mer över händelseutvecklingen i världen, men har fram tills nu inte för egen del påverkats negativt på något sätt.

När vi minst anar det så händer det saker som inte alltid är välkomna. 

I söndags hade jag varit ute på en längre skidtur. Nöjd och avkopplad satte jag mig fåtöljen med kaffet och skulle läsa tidningen. Då ringer telefonen. Den som ringer uppger sig vara från Nordeas dataavdelning. Han säger att det har faktureras stora summor på mitt konto. Han tycker att det ser misstänkt ut. Summan är stor och han vill att jag verifierar att det inte är jag.

Det börjar krypa i mitt huvud. Banken brukar väl inte ringa upp sina kunder...?

Han säger att kortet måste spärras för min säkerhets skull och vill på sitt fortsätta vänliga och lågmälda sätt att jag "legitimerar mig" genom att lämna ut mina kortuppgifter.

Då går mitt inre larm och jag blir misstänksam på allvar. Hur ska jag veta att han ringer från bankens internetavdelning? Han påstår att banken tidigare har skickat ett meddelande att de kan ringa sina kunder i en extraordinär situation som den här. Jag kan inte se att jag har fått något sådant meddelande och när jag säger att jag vill kolla detta med banken först så blir han mer hotfull i tonen. Han säger: jo, det kan du göra men då kan vi inte garantera att de påstådda fakturorna inte dras.

Jag står på mig och plötsligt är det tyst i luren. Han har lagt på. Jag ringer Nordea och de säger att jag har varit utsatt för ett bedrägeriförsök.

Efter en stund lägger sig mitt lugn igen. Jag konstaterar att jag som äldre börjar tillhöra olika riskgrupper. Nu tillkommer ytterligare en - risken att bli utsatt för bedrägeri och bli snuvad på mina besparingar.

Jag lyckades hålla huvudet kallt denna gång, men jag tänker på alla som inte orkar stå på sig, är äldre än jag och kanske är sjukliga på olika sätt. Hur lätt är det inte att skapa en tragedi för inte ont anande helt vanliga människor. För djävligt, helt enkelt...

Tankar och livsfragment 30 januari 2025 - Mamman, mobilen, hunden och barnvagnen

 

Jag går på min dagliga vandring runt i området där jag bor. Jag möter inte så många människor så här mitt på dagen. De jag möter är oftast hundägarna som rastar sina hundar och ibland mammorna med barnvagn.

De senare, mammorna med barnvagn, har ganska ofta också en eller flera hundar i sitt följe. Dessa mammor har nästan lika ofta sitt fokus riktad på mobilen, åtminstone ser det ut så. Kanske har mammorna lika stort fokus på barnet i barnvagnen och hunden / hundarna i sina koppel som springer hit och än dit.

Låt oss hoppas att att mest fokus ligger på det levande och inte på prylen i handen. 

Om det nu är som det jag hoppas på så måste det vara jobbigt att ha fokus på så mycket samtidigt.

Det skrivs en hel del om att vara nutidsförälder. De ska vårda sitt yttre intill perfektion (inte minst kvinnorna). Med det yttre menar jag både kroppen och hemmet. De ska skydda sina barn från såväl verkliga och inbillade faror. Vilket innebär att barnen ska skjutas till alla aktiviteter. Som goda föräldrar ska de helst leka tillsammans med barnen. Utan denna lek tar oftast barnen inga egna initiativ utan blir fast vid skärmen.

Många menar att dagens generation föräldrar är mer stressade än någonsin. Det låter inte bra och lär ju just gå ut över den där så viktiga rollen att vara förebild till sina barn.

Med dessa tankar i en äldre mans huvud förundras jag över mamman med barnvagnen, hundarna och mobilen. Hur orkar hon och reflekterar hon någonsin över sin situation? Den äldre mannen som är jag tycker att hon åtminstone kunde lägga bort mobilen under promenaden. Då skulle hon få blickkontakt med sitt barn, få bättre koll på sina hundar och se den bleka januarisolen mellan träden. Stresspåslaget skulle säkert minska, åtminstone till en del...

Tankar och livsfragment 26 januari 2025 - Den svåra manliga vänskapen

 

Jag läste för en tid sedan en intressant text av Kristofer Ahlström. Han hade just hittat en manlig vän, något som han trodde var närmast omöjligt som man mitt i livet. I texten beskriver Kristofer den riktiga vänskapens förutsättningar. Vänskap är ett upprepat, oplanerat umgänge och delad sårbarhet. Den ger utrymme för spontanitet och ärlighet. Det ska också gå att sätta ord på vänskapen för sin vän utan att den går sönder.

Jag har tänkt en del på Kristofers text. Jag är en man som har passerat livets middagshöjd och som  numera är pensionär. Jag har och har i vuxen ålder haft manliga vänner, inte många, men ändå. När jag slutade jobba trodde jag att det skulle bli mer tid för umgänge. Just tid har vi ju alla mer av när vi är äldre och allt mindre av måsten pockar på. 

I verkligheten har blivit något annat. Umgänget med de manliga vännerna har istället minskat rejält. Jag har funderat varför det har blivit så. När jag läser om Kristofers tankar klarnar en del. Just det där oplanerade umgänget med utrymme för spontana infall har det blivit allt mindre av. Dessutom är det allt svårare att vara rak och ärlig. Det blir lätt missförstånd som sällan riktigt kan redas ut.

Jag har dessutom blivit allt mer sårbar och har ett stort behov av att känna mig bekväm bland vänner. Den där ganska typiska manliga positioneringen passar mig allt sämre. Resultatet har blivit att jag tar allt mindre initiativ till kontakt och väljer mer att vara själv på livets vandring.

Kanske de andra manliga vännerna upplever något likvärdigt eller kanske något helt annat. Det är det i alla fall ingen som har satt ord på.

Det är ofta sårbart att vara människa och kanske ännu sårbarare att vara man, men visst borde vi kunna så mycket bättre...

Tankar och livsfragment 15 januari 2025 - övervikten, hälsan och uthålligheten

 

Vi är i mitten av januari. För andra gången denna vecka vräker ett underkylt regn ner. Det förstärker känslan över den mörka tid vi lever i  där den verkliga dystopin ruvar runt hörnet.

Förra veckan läste jag en artikel där representanter från Sveriges försvar oroades för den tilltagande övervikten och fetman i landet. Då tänkte man inte i första hand på de som kallas in till värnpliktstjänstgöring där de som inte fyller kraven kan sållas bort. Man oroades över är den allmänna övervikten och hur uthålliga vi kan vara vid en längre kris eller rent av ett krig. Där är en god hälsa, bra kondition och lagomt många kilo kroppsvikt viktiga skyddsfaktorer.

Förnärvarande räknas 1,5 miljoner svenskar vara överviktiga eller lida av fetma. Gruppen blir över tid dessutom allt större. Det är ett tilltagande hälsoproblem och än mer bekymmersamt vid kriser.

När jag inför helgen kompletteringshandlande sallad och servetter i närbutiken blev jag vid kassan påmind om de  farliga kilona för den enskildes och samhällets trygghet. Framför mig står två lätt överviktiga mindre barn och handlar godis för cirka hundra kronor var. Bakom mig har en yngling fyllt sin varukorg med frysta pizzor, öl och läsk.

Salt, socker och fett är också ett sorts opium åt folket. Jag tror dessutom att skillnaderna mellan de som försöker sköta sin hälsa och de som inte gör det också ökar med tiden. Ytterligare en av alla dessa polariseringar vi ser i vår tid.

Jag tänker att lösningen är ganska enkel och den heter skatt. Regleringar och skatter har alltid påverkat människors beteende och är ett bra styrmedel, även om inte alla gillar skatter. Alternativet, att bara låta ohälsotalen fortsätta att öka kommer att bli så mycket kostsammare för såväl individ som samhälle.

Tankar och livsfragment 6 januari 2025 - reflektioner på promenaden

 

Jag går en promenad på isen. Dagen är mulen, lagomt kall och nästan stilla. Det är inget yttre som distraherar. 

I mig själv reflekterar jag över olika saker. Saker som jag inte kan göra så mycket åt, men som likväl pockar på. Tankarna går ofta till det som händer på andra sidan Atlanten. Händelser som kan påverka oss långt mycket mer än vad det flesta inser. Jag tänker inte så mycket på den kommande presidenten, utan mer på den som han har bjudit in till sitt hov, Elon Musk. Jag tror att denne Musk är den verkliga faran. Den kommande presidenten är en "fis i rymden" i sammanhanget. Musk är en maktspelare i den högre skalan. Med sitt enorma kapital och sin medieplattform kan han ställa till en hel del. Han vet det och kommer att utnyttja det maximalt. Det gör mig riktigt orolig. I värsta fall är det en nu "Hitler" i vår tid som har sett ljuset och kommer att förmörka det.

Sen reflekterar jag över det där med människovärdet och hur nyhetsmedier och journalister agerar. Hur mycket uppmärksamhet fick inte terrorattentatet i New Orleans. Naturligtvis var det fruktansvärt, men om vi sätter det i relation till det enorma antal människor som dödas i Gaza blir det med ens klart att människoliv är inte lika mycket värda. Hur många döda palestinier går det på en död amerikan? Väldigt många i media. Oförsvarbart, tycker jag.

Så har vi då det lilla landet där jag bor i - Sverige. Apropå proportioner. Nu snöar det i södra Sverige. Media rapporterar som om det vore ett smärre katastroftillstånd när det kommer ett par decimeter snö. Som om människor inte kan tänka själva- ja, det var ju just det. Kanske media och myndigheter haussar upp situationen för att människor inte längre tänker?

Som barn och då jag bodde längre söderut i vårt land var det de flesta år ofta riktiga snövintrar. Inte gjordes det någon större dramatik av det.

Så går tankarna vid en stilla promenad. Stillar mig, tar in dagens vilsamma lugn. Det är det bästa sättet att ta in en allt dummare och farligare värld...

Tankar och livsfragment 4 januari 2025 - var är barnen?

 

Tittar ut på den tomma lekplatsen från mitt fönster. Det är minus 20 ute så just idag är det inte så konstigt att den är tom. Men - faktum  är att den i princip alltid är tom sånär då en liten tjej vid sällsynta tillfällen gungar en kortare stund. Vid något annat tillfälle kan en förälder sitta där en stund med sitt barn, men det är också sällsynt.

Det finns många barn i området och bara vissa innergårdar har lekplatser. Min undran blir - var är alla barnen?

Jag är uppväxt mitt i en Gävles innergårdar. Där lektes det trots att det vid sidan av en farlig gunga och en sandlåda var allt annat en barnvänlig miljö bland all asfalt och betong. I avsaknaden av naturliga lekmiljöer så skapade vi dem. Alltid gick det att leka "kurragömma" och ännu oftare "indianer och cowboys" där ett betongfundament fick utgöra "fortet". När jag blev lite större spelades det otaliga landhockeymatcher på en yta som inte var speciellt mycket större än ett stort vardagsrum.

Det är en stor kontrast mot dagens ofta tomma lekytor och den stadsnära skog där det inte längre tycks byggas några kojor...

Då barnen inte är utomhus så måste de vara inomhus och ägnar säkert stor tid framför skärmarna. Säkerligen pågår även där en sorts lek, men ingen kan få mig att tro att den kan ersätta det sociala samspel som fysik lek utomhus kan ge.

Med ålderns rätt kanske jag blir betraktad som gammeldags, men jag står på mig och hävdar att vi - och då framförallt många barn missar något genuint viktigt här. Det handlar om deras fysiska och psykiska hälsa, kognition och socialt samspel. Allt detta kan den spontana leken utomhus ge.

Inga oviktiga saker i en allt mer komplex värld...