Jag förundras över att melodislingan dyker upp just då. Kanske har det att göra med att jag nyligen har sålt alla mina vinylskivor där Vikströms skiva fanns med, eller så beror det på det sammanhang jag vistades i - skogen, naturen - som jag känner en stark sammanhållning och lojalitet med. Just sammanhållning, lojalitet och gemenskap är ju det som definierar begreppet solidaritet.
Solidaritet - ett vackert ord. Lika vackert verkar det närmast utrotningshotat som begrepp i vår tid. Jag vet inte när jag hörde ordet solidaritet användas senast. Skulle tro att det är för mycket länge sedan.
Måhända var 1970-talets syn på livet naivt i vissa avseenden, men där fanns i alla fall hopp om att det gick att förändra saker till det bättre. Det som skulle bli bättre var också det gemensamma. Alla skulle få del av det som byggdes och idén om att resurser skulle fördelas mer jämlikt var starkt.
Det är lätt att bli nostalgisk när jag ser på den tid som är nu. Det verkar inte finnas någon ände på det individualistiska livsprojektet. I denna individualistiska tid tycks många människor vilsnare än någonsin och tron på demokratin sviktar. Samtidigt bygger vi ett samhälle där ojämlikheten skenar. Sverige är visst det land där antalet miljardärer procentuellt sett ökar snabbast. När våra politiker intervjuas om detta faktum så tycks de flesta att det dessutom är helt i sin ordning.
Det är lätt att bli missmodig och missmod är tärande. Jag skulle tro att det är därför jag fortsätter med mina vandringar i naturen. Här kan jag när det är som bäst vara i samklang med livets väsen . Då är det inte så dumt med Rolf Vikströms melodislinga i örat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar