Tankar och livsfragment 17 februari 2025 - allt färre normala människor

 

Om man som jag är lagd över att reflektera över olika sakers tillstånd så undrar jag ofta vad som är normalt i en allt mer galen och onormal tid och vilka människor kan sägas vara just normala i denna tid?

Allt eftersom det normala tillståndet i världen minskar så tycks även de normala människorna bli allt färre.

När jag var ung och ny i arbetslivet uppfattades de flesta människor fortfarande som normala. Hade de bekymmer med sina liv så sågs problemen i första hand som sociala problem. Åren gick och snart blev blev det vanligare att få psykiatriska diagnoser. Då, fortfarande för länge sedan kunde det vara diagnoser som schizofreni, psykopati eller depression. Sedan när vi närmar oss modern tid har människors bekymmer i många fall setts som avvikelser i deras hjärnor. Nu är vi sedan ganska länge i de olika bokstavskombinationernas tid. Många är de barn och ungdomar som ska utredas ADHD eller olika autismspektrumstörningar. Köerna till psykiatrin är långa och de bara växer.

Vid sidan av detta sägs den psykiska ohälsan blund unga och unga vuxna ständigt öka och förskrivningen av ångestdämpande psykofarmaka är på rekordhöga nivåer. Det finns samtidigt en välgörande debatt om vad som egentligen är psykisk ohälsa  och vad som är påfrestningar som vi kan klara utan att få en diagnos.

Jag läste för en tid sedan en artikel om hur engelska forskare har visat att man med en metod enkelt  skulle kunna spåra autismspektrumstörningar. Ett barn skulle försöka göra de danssteg en avatar gjorde på en skärm. Ju bättre samstämmighet ju högre poäng. Gick det dåligt och poängen blev låga sa sig forskarna kunna visa att det skulle finnas en 80 % risk för att den unge hade en autismspektrumstörning.

Mumma för psykiatrin kan tyckas. Här kan vi ju snabbt avverka utredningarna med lite dans.

Jag kom att tänka på mig själv som liten. Min koordination var och är många avseenden fortfarande ganska undermålig. Gymnastiken var ett elände de gånger vi hade dansundervisning var en riktig pärs.

Sannolikheten att jag hade fått en diagnos hade nog varit ganska stor. Vem vet, kanske jag är autistisk med dagens allt vidare måttstock? Men - jag undrar var det hade inneburit för mitt fortsatta liv? Nu har jag tillhört den till synes allt mindre normalvariationen och är tacksam för det...