Jag läste för en tid sedan en intressant text av Kristofer Ahlström. Han hade just hittat en manlig vän, något som han trodde var närmast omöjligt som man mitt i livet. I texten beskriver Kristofer den riktiga vänskapens förutsättningar. Vänskap är ett upprepat, oplanerat umgänge och delad sårbarhet. Den ger utrymme för spontanitet och ärlighet. Det ska också gå att sätta ord på vänskapen för sin vän utan att den går sönder.
Jag har tänkt en del på Kristofers text. Jag är en man som har passerat livets middagshöjd och som numera är pensionär. Jag har och har i vuxen ålder haft manliga vänner, inte många, men ändå. När jag slutade jobba trodde jag att det skulle bli mer tid för umgänge. Just tid har vi ju alla mer av när vi är äldre och allt mindre av måsten pockar på.
I verkligheten har blivit något annat. Umgänget med de manliga vännerna har istället minskat rejält. Jag har funderat varför det har blivit så. När jag läser om Kristofers tankar klarnar en del. Just det där oplanerade umgänget med utrymme för spontana infall har det blivit allt mindre av. Dessutom är det allt svårare att vara rak och ärlig. Det blir lätt missförstånd som sällan riktigt kan redas ut.
Jag har dessutom blivit allt mer sårbar och har ett stort behov av att känna mig bekväm bland vänner. Den där ganska typiska manliga positioneringen passar mig allt sämre. Resultatet har blivit att jag tar allt mindre initiativ till kontakt och väljer mer att vara själv på livets vandring.
Kanske de andra manliga vännerna upplever något likvärdigt eller kanske något helt annat. Det är det i alla fall ingen som har satt ord på.
Det är ofta sårbart att vara människa och kanske ännu sårbarare att vara man, men visst borde vi kunna så mycket bättre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar