söndag 5 oktober 2008

Stannfåglarna



Så vågar de sig åter fram – stannfåglarna. Sedan sommarens skönsjungande sångare har lämnat oss är de tillbaka.

Det kanske bara känns så, men hur ofta ser vi och hör domherre och nötskrika på sommaren? Talltita och talgoxe finns förstås där, men nu om hösten är de så många fler.

Skäms de över sin sång? Nötskrikan är ju ett sorgebarn på området och domherren verkar aldrig ha begåvats med någon sång överhuvudtaget.

Nej, tack och lov känner inte dessa fåglar skuld eller skam. Detta tragiska ok tillhör människornas värld.

Någon rättvisa finns det i alla fall. Många av dessa sångare ser ganska enfaldiga ut i sin grågrönhet. Jämför detta med den praktfullt röda domherren och nötskrikan, som är en av våra vackrare fåglar.

Hösten är stannfåglarnas tid. Jag gillar dessa överlevare som inte räds mörker och kyla. Som med sin närvaro berättar att gräset inte behöver vara grönare på andra sidan.

Vi människor har nog en del att lära av stannfåglarna.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

3 kommentarer:

Bert Bodin sa...

För två veckor sedan hängde vi upp säsongens första fågelmatare i stugan. Precis som du skriver ser man inte till de där "vinterfåglarna" på sommaren. I alla fall inte i några större mängder.

Men oj, vilken succé det blir, så fort man börjar mata. Nu är det fullt med titor, oxar, svart- och blåmes. Och nötskrikan skrämmer slag på en emellanåt med sitt högljudda kraxande. Det är nog också den fegaste fågel jag känner till. Sitter det en i fågelmataren 15 meter från huset och jag råkar visa mig för nära fönstret så får den panik. Småfåglarna däremot kan jag nästan klappa på huvudet, när jag är ute och fyller på i automaten.

thord wiman sa...

Hejsan!

Jo, en uppseendeväckande vacker skrika minsann och en fågelvärldens värsting. Det är nog ingenting av dagligverksamheten ute i skog och mark som den fågeln inte har kännedom om.

Många får plikta med sina liv för fjädrarnas sköna färgsättning och lämplighet att använda som flugbindningsmaterial. Det är sorgesamt att vissa människor så flagrant ringaktar respekten för det levande livet.

Jo, kanske man själv skulle sluta längta bort hela tiden och istället anamma stannfågelns/skrikans teorem om betydelsen och vikten av det goda reviret - övervintra med framtidstro. Sturskt utropa: Jag flytt i´nt!

Har du fått någon chans på lavskrikan?

Johan sa...

Nötskrikan kan kanske är lite av "den fula ankungen". En blyg rackare , sitt skränande till trots. Lavskrikan hör till mitt stugliv i Lappmarken. jag lovar återkomma om dem på bloggen framöver.