Varje paradis ska ju ha sin orm. Gott och ont blandas på de mest sköna platser, såsom det blandas bland oss människor. Just ormen har ju blivit en av människans symboler för det onda.
Även min favoritplats Ganjaureudden har fått en för mig ny innevånare, huggormen. Under en av sommarens hetare dagar mötte jag den intill en gammal fura. Det blev ett kort ögonblickets möte. Både jag och huggormen blev noga lika överraskade över den andres existens.
Tillsammans med den gamla furan blev ormen ett av sommarens mer sällsamma ögonblickets stilleben. Ur tiden mötte jag reptilen. Gammelfuran och ormen, tidlösheten och det absoluta nuet som kort förenas för att sedan åter skiljas åt.
2 kommentarer:
Hej!
Vilket vackert djur, så väl anpassat till sin miljö. Ögat är fascinerande.
Jag hoppas och tror att ormens framtidsutsikter är goda. Många vill ha den åter till sina stugor och torp nu när kretslopp, ekologi och biologisk mångfald sjunkit in i det allmänna medvetandet - denna världens effektivaste sork och råttfälla (ja, efter katten då...)
Men nog är den svartmålad som få och fortfarande efter 2.000 år ska behöva lida för sin påstådda roll i dramat i lustgården - men nog kan orm och människa leva fredligt sida vid sida.
Dessvärre och det är ett dilemma är inte barn, hundar och ormar någon lyckad kombination.
Hur gick det med sorkfällan?
Inte oväntat var sorkfällan tom vid mitt senaste besök i stugan. jag när dock på lite hopp. Det är nu när kylan börjar smyga sig på de söker sig in i husen. Vid sidan av sorkfällan har vi en hermelin under boden, så det människan inte lyckas med kanske löses av naturen ändå.
Skicka en kommentar