Barndomslandet 1 - innergården

När jag tar mina trevande steg in på gården möts jag av en stor tystnad, eller åtminstone så tyst en innerstadsgård kan bli mitt i sommaren.

Detta var mitt landskap under ett antal år under 60-telets senare hälft och i början av 70-talet. Minns Björn, Mikael, Urban, Klas och alla dom andra som befolkade gården och var mina lekkamrater. Undrar var de gör idag och hur de tänker om livet? Minns Kolagubben och den elake vaktmästaren, som samtidigt var snäll och visade mig sin arbetsplats i lokstallarna. Minns arge gamle Holm som från sin balkong ofta röt åt oss ungar, med resultatet att vi stojade ännu mer. Minns alla lekarna. Borgarna och vallgravarna som byggdes i sandlådan. Kurragömma och inte minst ”indianer och cowboys”med ”High Chaparallfortet” i betong längst in på gården.

Jag kan förundras över att vi barn kunde ha så roligt i denna trista miljö. Med barnens ögon var innergården en plats full av möjligheter och alla buskar en djungel att utforska.

Redan en bit in på 70-talet tystnade gården. Det var under miljonprogrammets dagar och barnfamiljerna kom fortsättningsvis att bosätta sig i förorternas nyproducerade lägenheter.

Vår familj bodde i E-ingången på bottenvåningen. Vi hade en altan som vätte ut mot gården. Bland all asfalt, tegel och betong är detta fortfarande gårdens lummigaste plats. Jag undrar om de krokusar jag en gång satt bland buskarna fortfarande blommar om våren?

Läs även andra bloggares åsikter om barndom, miljonprogram, innergårdar