Tankar och livsfragment 23 december 2024 - ett gammalt foto

 

Om en bild kunde tala så kanske jag skulle få svar på vissa frågor. Bilden ovan är tagen för ungefär 60 år sedan.  I mitten av bilden sitter min mor, till höger min mormor och till vänster morbror Lennart. Den lilla killen som ligger i soffan bakom de vuxna är jag.

Jag har ingen aning om vem som är fotografen. En gissning är att det är min far.

Bilden är tagen i det hem där mamma växte upp. Troligen är det någon av de sista bilderna som är tagen från platsen.

Jag förundras över mor och mormors delvis bortvända blickar. Bara Lennart tittar mot fotografen med ett leende. Jag ligger halvslumrande med ögonen på glänt.

På väggarna hänger tavlor som jag känner igen från min barndom. På bordet en bok med okänt innehåll och ett askfat. Kanske var det där morfar tömde pipan?

Kanske det är just frånvaron av morfar som skapar bildens dämpade stämning. Jag vet att morfar gick bort vintern 1964. Han och mormor hade varit gårdens och bygdens nav med ett välmående litet jordbruk med gamla anor. Det var traktens första nybygge med flerhundraårig historia.

Nu när morfar var död var även jordbrukarepoken slut. Ägorna skulle skiftas bland morfars syskon och mormor skulle inte längre kunna bo kvar på gården.

Kanske var det därför mor och mormor verkar så frånvarande på bilden, i sina egna bubblor. Tiden på hemgården var slut och framtiden ett stort frågetecken.

Bilden - ett ögonblick från en tid som var väg mot sitt slut. All tid, sammanhang, platser och vårt liv är utmätta med sina gränser. Är det denna gräns som gestaltar sig i bilden? Kanske...

Tankar och livsfragment 16 december 2024 - en julkalkon

 

Ibland vill jag bara fästa blicken långt, långt bort. Så långt bort dit dumheten inte når. Men, som bekant så går det sällan att fly bort från dumheten, lika lite som man kan fly bort från sig själv.

Jag vet inte hur många som äter julkalkon istället för skinka till jul numera. Tror att det var vanligare förr. Idag blir det nog mer vegetariska alternativ på julbordet.

Våra folkvalda politiker, tidningar, TV och radio har i alla fall redan serverat en riktig julkalkon - de osannolikt upphaussade nyheterna om elpriserna förra veckan. 

Någon dag var det elen riktig dyr i söder och riktigt billig i norr. Kring detta blev det rena rama krigsrubrikerna i medierapporteringen. Ebba Busch var som vanligt snabb att skylla på den förra regeringen och den förra regeringens stadsminister, Magdalena Andersson, menade att nu behöver elkonsumenterna kompenseras.

Som bekant blev elpriserna redan dagen senare åter betydligt billigare i söder och såväl medierapportering som politiskt käppel upphörde.

Det hela är riktigt pinsamt för såväl media som för politiken. Det var verkligen att göra en höna eller rent av kalkon av närmast ingenting.

Elpriset varierar, men var som händer en enskild dag betyder ganska lite då elpriset beräknas månadsvis. Att elpriset som oftast är billigare här i norr är dessutom mycket rimligt då det mesta av el produceras här  och vi är mer beroende av elen under den kalla vintertiden.

Om det är något som ska diskuteras är det den allt högre elskatten och de bolagens ständigt ökade nätavgifter. Om du tittar på din elräkning så ser du att skatter och nätavgifter utgör en allt större del. Elförbrukningen kan du styra, men inte de fasta avgifterna.

Pinsamt media och folkvalda. När vi på många sätt lever i en närmast dystopisk tid är de både genant och vilseledande att hetsa kring elpriset en enskild dag i december...

Tankar och livsfragment 4 december 2024 - svarta december

 

Black Friday, Black Week, Suber Monday. Ja, då var vi där - denna mörkaste av månader som kantas av exempellös ohållbar konsumtion och som slutar med vår mest överskattade högtid, julen.

Ute i vår allt mer galna och krigstokiga värld staplas konflikterna på varandra utan att några tycks få något slut. Mänskligheten blöder och klimatkrisen tickar på som om ingenting har hänt.

Det är mörkt och det ska bli ännu mörkare innan det vänder 22 december. Solen och och ljuset återvänder alltmedan mänskligheten fortsätter i rask takt mot sin ättestupa.

Jag försöker se ljusglimtarna, men hjälp mig, jag har så svårt att se dem!

Glada är nog de som åker långfärdsskridskor. Sällan har nog isarna varit så blanka och fina som nu i snöbristens spår. Jag som föredrar dubbat gör dagliga promenader på fjärdens is. Jag ser skönheten i det lilla - svartisens sprickor, mullret från det frusna vattnet och den låga solens blänk över ytorna.

Det är därute på vidderna jag får en en stunds hopp och tröst som kan bära mig vidare genom decembers tilltagande mörker och mänsklighetens tragedi...

Tankar och livsfragment 27 november 2024 - om att komma ut ur bubblan och bli 25%

 

Vår värld ter sig allt mindre smickrande. Vi lever i faktaförnekelsens tid. Vi lever i en tid där motsättningarna frodas, konfliktnivån höjs, demokratierna vittrar sönder och där vi raskt är på väg mot en ohejdbar klimatkollaps.

Det är lätt att bli mycket dyster till sinnet och krypa in i sitt skal eller fortsätta att oja sig i den filterbubbla jag befinner mig i.

Det är ju typiskt för vår tid att vi befinner oss i olika bubblor. Bubblor som i första hand kommunicerar inom bubblan och inte med andra bubblor. Beteendet förstärks kraftfullt av sociala medier och de algoritmer som bekräftar det vi känner och tycker, oavsett om det sant eller falskt.

 Men, det finns hopp. Sociologen James Özden och hans forskarteam menar att om vi lyckas få 25% av en grupp eller ett helt folk i en viss riktning så är chansen mycket stor att även de övriga, trots att de är fler, kommer att ändra beteende och uppfattning. Det har han sett i sina experiment. Det finns även exempel från regioner/länder som visar på samma sak. Just 25% tycks vara den gräns då det går att utöva ett avgörande tryck på den övriga gruppen/befolkningen. 

Den stora utmaningen är att vi måste komma ut ur vår bekvämlighetszon/bubbla och börja tala med varandra. Ingen liten sak, jag vet. Här skulle politiken vara till stor hjälp genom att uppmana och stödja till andra beteenden. Ingen liten sak det heller i den populistiska politiska tid vi lever i. 

Men, saker kan ändras. Hoppet finns där, trots allt. Inte stort, men ändå...

Tankar och livsfragment 12 november 2024 - ljuset i mörkret

 

Jag såg igår den sevärda dokumentären om Benito Mussolini på SVT play. Mussolini har också kallats för den förste fascisten som har inspirerat många makthungriga män efter honom.

Man behöver inte ha alltför livlig fantasi för att se en hel del likheter mellan 1920-talets Italien och dagens USA. Grundstenarna var då som nu stor ojämlikhet, desinformation och kapitalet som aktivt stöd och möjliggörare. Mussolini tillsatte efter sitt maktövertagande lojala medarbetare och rensade bort de som inte åtlydde honom. Alltså - ännu en påfallande likhet med det som nu sker på andra sidan Atlanten. Det grova språket, gesterna där Mussolini ville göra Italien stort och vackert, är också något som känns alltför obehagligt bekant.

Det är otäckt med historiska upprepningar. Nu är manegen krattad. Återstår att se om några motkrafter kan ta form och erbjuda alternativ. Kan bara hoppas.

November är för många en mörk och dyster månad. Med anledning av den senaste tidens händelser kan även det mentala mörkret breda ut sig.

Att vara ute i det lilla ljus som årstiden erbjuder ger tröst och vila. Den lågt liggande solen gör små underverk med vår natur och en liten strand i norra Bottenviken kanske aldrig är så vacker som nu. Där ute - långt borta från hat och glåporden finns skönheten och skapelsen i hela sin prakt och det goda får möjlighet att finna ny näring...

Tankar och livsfragment 6 november 2024 - vårda ljuset

 Jag går promenaden i den näraliggande skogen. Det är en ljus och vacker novemberdag, men det är  ingen vanlig novemberdag.

Att det är en mörk dag för demokratin i i världen behöver knappast sägas. I landet på andra sidan Atlanten får en brottsling med hämndbegär fria tyglar och att montera ner det som finns kvar av USA:s demokrati.

Vi frågar oss hur det kunde ske och varför över hälften av väljarna väljer att åter rösta fram denna farliga person? Mycket av svaret på frågan går att läsa i gårdagens DN där Martin Gelin försöker ge svar på den absurda situationen.

Han skriver att Techmiljardärer och nationalistiska politiker har skapat en offentlighet där medborgarna inte längre kan skilja från sant och falskt. En stor del av den amerikanska befolkningen har längre inte tillgång till oberoende medier. Det kan vara en förklaring till att många röstat på Trump för ekonomin. Trots att USA går bättre ekonomiskt under Biden. Att klimatfrågan helt lyst med sin frånvaro är nog av samma orsak. Det finns många väljare som tror att att Demokraterna har skapat höstens orkaner.

Fria oberoende medier är demokratins livlina. Risken är stor att det nya styret kommer att krossa de faktagranskande medier som finns kvar.

Det är en mörk dag för världen och framförallt USA - för demokratin, klimatet och freden.

Hoppet står för att de flesta i Sverige och troligen även i vår omvärld inte vill ha det så här. Vi får inte låta ljusets låga slockna. I ett tilltagande mörker försöker jag vårda ljuset. Jag kommer att behöva mina naturpromenader mer än någonsin...

Tankar och livsfragment 29 oktober 2024 - tömma tankarna

 

Jag gör en vandring i senhöstens skog. Det är en mulen  och ganska stilla dag med någon plusgrad. Marken börjar hårdna, vissa vattensamlingar är lätt frusna och nattens frost är delvis kvar. Naturen är redo för vintern. Får se när den kommer.

Jag välkomnas av nötskrikor, hackspett och domherre. Tre av den kalla årstidens stannfåglar.

Skogen är min hemvist när jag behöver tömma huvudet på alla tankar, speciellt de oroliga. Skulle närmast säga att skogen är min räddning för att slippa nyhetsflödet. För en stund inte tänka på folkfördrivningen och dödandet i Gaza, Donald Trump eller den eskalerande miljö och klimatkatastrofen.

Blev riktigt arg strax innan min vandring då jag läser att den skogsutredning som Tidöhögern har tillsatt ämnar förslå att det ska bli lättare att avverka den fjällnära skogen. Gammal skog som innehåller så mycket av den biologiska mångfalden som finns kvar. Samtidigt är vår miljöminister på det  internationella möte där just där den biologiska mångfalden ska säkras. Det lätt att bli riktigt uppgiven.

Jag tar mitt medhavda fika och kaffe i ett gammalt vackert skogsparti. Njuter av det varma kaffet och platsens lågmälda skönhet.

När jag kommer hem nås jag av nyheten att en klimataktivist har friats av domstol. Det finns ännu tid för hopp trots allt...

Tankar och livsfragment 20 oktober 2024 - livet stillar sig

 

För ett par dagar sedan stod jag strax nedanför Välmbapoudas topp och såg ut över vidderna. Vidderna som har fått en stor plats i mitt liv - Välmbas vatten som uppströms blir till den stora sjön Uddjaure, Ganjaureudden med sin karaktäristiska profil och de lägre liggande Gaikabergen därbakom.

Det blev den sista vandringen till Välmapoudas topp detta år. Denna slutpunkt blir också blir ett tillfälle att summera det är och det som har varit.

Jag har nu varit pensionär i drygt 1,5 år. Det har gått fort, det har blivit annorlunda. Det har blivit mer stillsamt, på gott och ont.

De naturliga mötesplatserna som arbetslivet ger är borta. Min värld krymper. Jag får även allt svårare att ta in allt som sker i vår omvärld där dårskapen löper amok.

Jag ser mig som en ganska öppen och kommunicerande människa. Därför förvånas jag över att även kontakter med vänner har blivit allt förre. Jag tar inte initiativ till kontakt som förr och då blir det tystare. Kanske har jag blivit bekväm, eller att jag bär på en känsla att jag stör som håller mig tillbaka. Kanske andra tänker på liknande sätt. Resultatet blir i alla fall ett tystare liv.

Med min särbo kom vi för en tid sedan prata om vikten och brist av vikt att ha ha en fast boplats och förankring. Vi kom fram att att platsens betydelse och vikt kanske betyder mindre än vad vi tror. Troligen skulle jag inte få färre möten i mitt liv om jag bröt upp. Kanske skulle en förändring istället ge ny energi, nya möten och insikter. Inget är givet.

Som sagt, även om det stora livet krymper upphör jag aldrig sluta glädjas och förvånas över det lilla livets storhet. Som järpens långsamma födslosök bland björkarna vid mitt eftermiddagskaffe eller som dagens fina betraktelse över en strömstare vid vattnet i grådiset. Det är vackert...

Tankar och livsfragment 19 oktober 2024 - de goda gärningarna

 

Efter ett par vackra höstdagar dämpas färgskalan i takt med att dimma och dis drar in. Blicken färdas nedåt och inåt. Kanske jag upptäcker färsk björnspillning just därför. Tror det.

Stugan i denna senhöstens tid är en bra plats att dra sig undan världen. Se skapelsen in sin enkelhet och komplexitet, sjunka in i litteraturen och lyssna på ny musik.

Att dra sig in i sitt mentala skal. Just det som sker med mig nu. Tycker att det blir allt svårare att orka ta in allt tragiskt som sker i min omvärld. Ett skeende som allt mer tar sig uttryck av kortsynthet, girighet och maktlystnad. Det finns mycket lite att glädja sig åt om jag blickar utanför min egen horisont.

Klimatkrisen eskalerar, demokratierna är på omfattande reträtt och risken för ett ödeläggande storkrig är större än på mycket länge.

Mitt i det till synes hopplösa försöker jag se de goda gärningarna som trots allt hela tiden sker. 

Här i närheten av min stuga har en av de bofasta låtit stycka av en del av skogsskiftet till en nyckelbiotop. Skogspartiet är räddat för framtiden i ett område som sedan tidigare är hårt märkt av kalhyggesbruket.

Det är just en sådan god gärning som värmer och gör mig glad. Jag önskar att alla dessa goda gärningar som sker skulle få större uppmärksamhet. De ger ju oss lite av hoppet tillbaka. Just hopp behöver vi i en annars alltmer hopplös tid...

Tankar och livsfragment 3 oktober 2024 - björkarna

 

Det är i början av oktober i stugan. Naturen trappar ner, det ligger en ishinna på tjärnen nedan Trollkärringbacken och skuggorna i skogen blir allt längre. De längre skuggorna gör att djurens stigar blir mer svårfunna och jag kan för ett ögonblick tappa riktningen vid mina skogsvandringar.

Nu är det även björkarnas tid. Deras löv har fallit av, men stammarnas nakna vithet lyser upp i skogen i takt med att solen står allt lägre på himlen.

Den norrländska taigan är till skillnad från andra avlövade träd i söder alltid grön. Till detta kommer de i solen starkt upplysta vita björkstammarna. De bjuder in till ett annat färgspel  med starka kontraster när grenarnas lövvalv har fallit till marken.

Det är mycket vackert att skåda. Nu och en tid framåt är det björkstammarnas tid. Kanske en underskattad skönhet, väl värt att skåda...

Tankar och livsfragment 23 september 2024 - hösten tonar ner

 

Jag fortsätter att göra vandringarna. Fyller på min själ, fyller på min kropp. En kropp som blir allt äldre och som mår bra av påfyllningen med förhoppningen att få ett fortsatt gott liv.

Hösten är den finaste tiden för vandraren. Naturen särskilda lyskraft och ett friskt och skönt klimat bidrar till det. 

Nu har hösten nått sitt färgmaximum. Naturen börjar sakta tona ner inför den förstående vintern. Skönheten är kanske inte lika slående, men i myrens tystnad fortsätter skådespelet, om än mer lågmält. Naturens övervintrare som talltita, hackspett och lavskrika intar scenen när flyttfåglarna har dragit. På min vandring över myren får jag be om ursäkt när jag skrämmer upp orren som ligger och trycker. Längre fram ser jag några unga ripor som tycks obekymrade om min närvaro.

Just i detta landskap har människornas avtryck varit förhållandevis odramatiska. Jag kan vandra i en äldre varsamt brukad kontinuitetsskog och se det kulturlandskap  som berättar om den tid som var. På kostigen till Gaika går inte längre några kor, men väl klövdjur om älg och ren och en och annan vandrare som jag.

Det är fint...

Tankar och livsfragment 19 september 2024 - sista värmen i en kall girig tid

 

Tittar ut genom fönstret. Det är lugnt och fint bland träden där björkarna börjar skifta i höstens färger. Det är en varm dag, den sista dagen med sommarvärme.

Naturen lugnar och värmer i en girig tid. Idag presenterar högern sin höstbudget. Den är inte lugnande att lyssna till. Många miljarder kronor går till dem som redan har för mycket. Pengar att spendera till sådant de inte behöver och troligen till aktiviteter som ytterligare förvärrar klimatkrisen.

De som behöver får inget eller väldigt lite. Det är verkligen klasspolitik och tillika klimatorättvisa. Högern jublar.

Det kanske måste gå riktigt åt helvete innan det ljusnar i horisonten när den blåbruna makten visar sitt rätta ansikte.

En omsvängning i politiken måste bli allt mer radikal ju längre vi väntar - annars brakar välfärden på allvar ihop, tågen slutar att gå och klimatförsummelserna gör att våra barnbarn kommer att hata oss.

Vi lever i en girig tid. Jag är pensionär och får kanske ett par tior extra nästa år. Jag är inte bitter. Jag har det bra. 

Jag önskar inte mer pengar som jag faktiskt inte behöver. Jag önskar mig bara en sund jämlik fördelning av resurserna och satsningar på miljö och klimat. Vi har bara en enda Jord...

Tankar och livsfragment 11 september 2024 - Skogen som mänsklighetens livlina

 

För en tid sedan vandrade jag i en naturskog på ett av bergen en bit från min stuga. Det var en plats som jag aldrig hade besökt förut. En plats som inte verkar ha besökts av så många andra människor heller. Här fanns inga spår av mänsklig aktivitet. Jag var i en nära nog opåverkad urskog.

Skogen var inte lättillgänglig, men en mäktig plats att vistas i. Det pratas mycket om vikten av biologisk mångfald. Här kunde jag se den på nära håll - livet och döden i skogen och hela den där kedjan som är så viktig för livets helhet. Jag såg även spår av björn i skogen. Jag var inte orolig. Fanns björnen i närheten hade den gått undan när den hörde mig.

Dessa skogar och varsamt brukade kontinuitetsskogar fortsätter att avverkas i en till synes oförminskad takt i vårt land. Denna naturmiljö är förutom sin skönhet långt viktigare för allt liv än vad vi tidigare trott.

Jag såg i veckan på "Träd kan rädda klimatet", ett program från Vetenskapens Värld (finns på SVT play), där Thomas Crowthers forskarteam  har undersökt skogens förmåga att binda koldioxid.

Det som borde sprida ett rejält eko långt utanför forskarkretsar är att forskningen har visat att gammal skog med ett fungerande ekosystem binder betydligt mer koldioxid än i avverkade skogar som sedan återbeskogats. Det är framförallt den oförstörda marken med allt sitt myllrande liv som binder mer koldioxid än vi känt till.

Crowther har bl. a. presenterat sin forskning och dess slutsatser vid det senaste klimatmötet i Dubai.

Skogen kan inte ensam rädda klimatet, men den ge att avsevärt bidrag om vi skyddar våra naturskogar och återplanterar redan kalhuggna områden.

Frågan är om vår beslutsfattare lyssnar denna gång. Jag vågar inte tro det, men det sista som överger mig är hoppet...

Tankar och livsfragment 3 september 2024 - Kontrastfyllda tankar vid en fjälltur

 

För ett par dagar sedan gjorde jag en kortare vandring i Arjeplogsfjällen. Dagen bjöd moln, dimma, blåst och sol. Typiskt fjällväder bortsett ifrån att det inte regnade.

Jag hade räknat med att var helt själv utefter leden, men inte. Den första timmen mötte jag en strid ström av tonåringar med deras lärare. Det var ett par skolklasser som hade övernattat på fjället. De såg mest glada ut kanske var de stärkta och uppfyllda av turen.

Därefter blev det just den där ensamvandringen jag räknat med med fikastopp vid Jurunstugan och på en liten namnlös lågfjälltopp.

Mitt tidigare möte med alla tonåringar fick mig att tänka på en alltför lite uppmärksammad studie om barns intressen, som presenterades för en tid sedan. Bygga kojor, leka och spela spel är inte längre 9 till 14 åringarnas främsta intresse. Numera är det  för många shopping.

Redan för 20 år sedan då jag jobbade som skolkurator och hade värderingsövningar i klasser var saker som shopping och att tjäna pengar sådant som de tonåringarna skattade högt. Jag tänkte då att det kommer väl till slut en reaktion. Barn och unga präglas ju av vuxna (som ofta gillar att shoppa), men barn och framförallt unga brukar ju också opponera mot den vuxna generationens beteenden.

Efter 20 år jag jag konstatera att reaktionen har uteblivit. Troligen är det snarare så att barn och unga har blivit än mer drillade konsumenter på den så kallade marknaden.

Jag kan inte förstå det på annat sätt att all tid som unga ägnar åt sociala medier slår igenom. Tittar vi bara i våra egna flöden ser vi att reklamen tar över allt mer. Hur det ser ut i barn och ungas flöden vågar jag knappt tänka på. Med all säkerhet är det helt skamlöst och utstuderat riktat till unga hjärnor som inte förmår filtrera och sortera bort.

Allt detta är så sorgligt då vi sedan länge överkonsumerar mycket mer än vad vår Jord tål. Om barn och unga är framtiden så ser framtiden allt annat än hoppfull ut.

Vid fjällägret fick ungdomarna i alla fall en paus i sin uppkopplade tillvaro. Där råder nämligen radioskugga.

Kanske vi alla behöver en tid med radioskugga för att förstå vad som egentligen är viktigt i livet...

Tankar och livsfragment 25 augusti 2024 - industriminnet Laver

 

Några mil nordväst om Älvsbyn ligger resterna av den gamla koppargruvan Laver. Här fanns under en tid ett litet välorganiserat gruvsamhälle. Gruvsamhället hade en kort historia under cirka 10 år från sent 1930-tal. Sedan monterades det ner. Resterna finns kvar och på platsen finns en hel del information om platsen det liv som levdes där.

Platsen har mycket att säga om Norrbottens industrihistoria och kanske minst lika mycket om vår nu -och framtid. Norrbotten är nog det län som har exploaterats mest när det gäller att bygga välståndet i Sverige. Jag säger bara skogen, malmen och vattenkraften. Under kortare och längre perioder har näringarna givit arbete, men de stora vinsterna näringarna givit har aldrig kommit bygderna till del.

Det Norrbotten vi ser idag är till stora delar brandskattat på såväl sin fina natur och människor.

Till skillnad från våra grannländer ger vi nästan inget tillbaka när exploateringarna sker. För mig är det fullständigt obegripligt.

Nu lever vi i den så kallade gröna omställningens tid. På nytt riktas blickarna mot Norrbotten, våra nyckelmetaller och stora vidder för vindkraftsparker. Till det kommer den enorma satsningen på det fossilfria stålet.

Jag undrar vilka lärdomar som dras av den förra industriepoken? Då byggdes samhällen upp för att skapa ett bra liv för de som arbetade där, om än för en kort tid.

Idag behövs massor av människor till det nya projektet, men nästan inga vill flytta hit. Kommunerna skuldsätter sig upp till öronen med hopp om en fylld kassakista. Risken är de kommer att gå i konkurs när nästan inga väljer att bosätta sig här.

I Laver råder sedan länge åter lugnet. De  många betongfundamenten kommer länge att finnas kvar alltmedan naturen åter börja göra landskapet till sitt.

Det vore synnerligen klokt av våra beslutsfattare på såväl lokal som nationell nivå att åkta till denna plats som har mycket att lära om vår tid...

Tankar och livsfragment 14 augusti 2024 - en tur in till staden

 

En vänlig augustisol smeker min kind i den lätta motvinden på cykeln in till staden. Det mitten av augusti och det märks. Det är lugnt inne i centrum och uteserveringarna gapar ganska tomma. Jag ser ett par ryggsäcksturister men annars tycks även turisterna vara få.

De flesta har börjat jobba och kan inte som pensionären Johan flanera i lugn takt utan någon som helst hets.

Jag sätter mig på ett litet sommarcafé med en en kopp kaffe och en chokladboll. Här sitter några andra pensionärer som är äldre än mig. De tycks glada trots det klassiska samtalet kring sjukdomar och allehanda krämpor.

Jag låter tankarna komma och gå. Jag inser hur priviligierad jag är. Jag äger min tid, är nära nog fri att göra det jag vill och lever på en ovanligt fredlig plats i vår annars allt mer ofredliga värld.

Till helgen blir det stugliv i min särbos stuga och nästa vecka åker jag för en tid till min egen stuga i lappmarken.

Jag behöver bara ta upp min mobiltelefon och läsa det senaste nyhetsflödet för att inse hur bräcklig hela min och allas vår tillvaro är.

Jag lägger ifrån mig mobilen och fortsätter min promenad mot älven och Norra hamn. Friden fyller åter mitt sinne i eftermiddagssolen. Friden är ingen konstant, men jag behöver unna mig den för att hantera orosmolnen. Frågan är nog inte om utan när de kommer...

Tankar och livsfragment 7 augusti 2024 - en onsdagsreflektion invid havet

 

Det har varit en solig och behagligt varm dag. Jag bestämde mig för att göra en längre cykeltur till Tjuvholmsundet bortanför Luleå flygplats. Det min absoluta favoritbadplats om man inte ska färdas ut i skärgården med turbåt.

Jag vandrade ett stycke invid vattenlinjen och hittade en sandbank som jag fick ha alldeles för mig själv.

Jag ska just ut och bada när de dyker upp - Jasplanen eller kanske amerikanska F16 plan. De är säkert 10 stridflygplan som passerar en bit bort och bullret äger för en stund omgivningen totalt.

Jag borde inte bli förvånad och är det inte heller. Jag sitter ju på en sandbank bara ett per kilometer från flygplatsen. Ingen annan på stranden verkar heller bry sig. Dessa plan och dess flygbuller hörs ju ofta i Luleå.

För en stund tänker istället på de långa stränderna på Gazaremsan dit säkert massor av flyende människor befinner sig sedan deras liv har slagits i spillror. Alla dessa förtvivlade människor bryr sig nog desto mer när stridsflygplanen närmar sig. För dem är planen liktydigt med skräck och liv som plötsligt kan släckas.

Vi rustar upp. Oron och tilliten är på reträtt i den värld som vi känner den. Vid Tjuvholmsundets strand är det ingen som reagerar när stridsflyget passerar. Jag är rädd att vi snart riskerar bli lika likgiltiga inför det mänskliga lidande vi dagligen matas av i nyhetssändningar och sociala medier.

Hoten tycks för avlägsna för att beröra. Vad gör vi om hotbilden växer även här? Paniken ligger nog nära i landet utan krismedvetande.

Den relativa tystnaden lägger sig. Jag vandrar ut i vattnet och låter mig omslutas av det. Känner glädjen, men vet att allt detta kan tas ifrån mig...

Tankar och livsfragment 5 augusti 2024 - måndagsreflektioner

 

Det är en vanlig måndag. Jag befinner mig mig för tillfället i staden mellan livet i stugan och min särbos nyinköpta stuga på Seskarö.

Jag cyklar in till centrum i solskenet för att göra några ärenden. Inne i centrum är det som bilden antyder ganska stillsamt. Det känns skönt då stuglivet som oftast är just stillsamt.

Jag besöker butiken Dressman för att köpa badbyxor. Jag har badbyxor men båda är i respektive stugor och de kommande dagarna blir jag i staden och vill gärna bada.

När sommaren går mot sitt slut brukar mycket som tillhör sommaren reas ut. På Dressman är det 70 % rabatt om jag köper 2 varor eller mer. Problemet var att jag bara behöver badbyxor. Jag gillar inte att konsumera i onödan. Här får jag för tillfället överge en viktig princip. Jag köper ett par strumpor tillsammans med badbyxorna. Hux flux blev priset 107 kr istället för 290 kr om jag bara hade köpt badbyxorna.

Vi lever i den ohållbara överkonsumtionens tid och jag ogillar lockelsen  att köpa bara för att det är billigt. Ett par strumpor behövs ju för det mesta och denna gång får jag leva med det.

Mer upprörd blev till sinnet blev jag vid lyssningen av lunchekot. En kvinna från statliga Swedavia intervjuades. Hon bekymrades över att vi svenskar reser mindre flyg inrikes men gladdes samtidigt att det utrikes flygresande ökar igen. Swedaviarepresentanten ondgjorde sig över flygskatten och tyckte att den skulle bort för att uppmuntra flygresandet.

Vi är mitt inne i en eskalerande klimatkris där vi helst inte ska flyga överhuvudtaget, speciellt inte korta sträckor inom landet. Jag upprördes Swedavia men kanske än mer över nyhetssändningens okritiska reportage och frågor.

Jag lever numera i ett land där snart sagt alla bara ser till egennyttan, den maximerade vinsten. Ingen ser samhälls- och klimatnyttan. Helhetssyn ligger inte i tiden alltmedan tunnelseendet triumferar.

Det är tur att solen skiner och jag får bada imorgon...

Tankar och livsfragment 19 juli 2024 - det övergivna hyreshuset

 

Det finns en liten ort i sydöstra Finland som heter Punkaharju. Här finns en livsmedelsbutik, en hämtpizzeria och en sliten pub. Sedan fanns inte så mycket annat som väckte uppmärksamhet bortsett från några sedan länge övergivna hyreshus.

Jag vet inte varför just dessa hyreshus har lämnats till sitt öde. Särskilt gamla var de inte. Hela orten upplevdes lite på reträtt, så där ligger säkert en del av förklaringen.

Övergivna hus laddar ofta en sorts spänning hos mig. I avfolkningsbygder är det vanligt med övergivna hus, men trots allt mer sällan hela hyreslängor.

De övergivna husen ger mig en lätt dystopisk känsla som känns typisk för vår tid. Kanske i detta fall med den relativa närheten till Ryssland förstärker känslan. Huset skulle ju kunnat ha övergivits när människor är på flykt.

Risken för ett krig med kärnvapen har åter ökat. Så här kanske det kommer att se ut efter ett antal år då vi alla är döda och naturen åter tar tillbaka. 

Det övergivna huset ger mig även tankar om klimatförändringarna. I en inte allt för avlägsen framtid kommer troligen människor tvingas lämna hus och hem då klimatet inte längre gör mänskligt liv möjligt. Även då tar den natur som är mer tålig än vi över.

Det finns ännu mycket vackert i år värld. Några övergivna hyreshus påminner mig om människans utsatthet. Vi lever i en kompromisslös tid. Utan dialog och kompromisser visar historien oss att det går illa. Hur vi ska hitta dit är en av vår tids viktigaste ödesfrågor...

Tankar och livsfragment 15 juli 2024 - en rapport från vårt östra grannland Finland

 

För en kort tid sedan gjorde vi en rundresa i Finland. Vi besökte norra Karelen - de högresta tallarnas land. Vi besökte landskapet med alla de stora sjöarna - hjärtat av finsk nationalromantik. Vi besökte även Jakobstad - den mindre staden med den anspråkslösa charmen.

Vi fylldes av många intryck under en knapp vecka. Finland verkar vara bra på mycket. Detta sedan tidigare svårt krigshärjade land har byggt landet och är numera bättre på mycket än sin skrytsamme granne i väster.

Det här med infrastruktur verkar man ha förstått vidden av. Vägarna är överlag mycket bra. Trots 190 mil bilkörning märktes knappt av något vägarbete. Tydligen handlar det om att finländarna tar hand om sina vägskador direkt till skillnad från sin granne i väster. Järnvägar såg vi lite överallt. Finsk järnväg ska fungera mycket bra och är dessutom betydligt billigare än hos oss. Dessutom verkar man sedan länge haft en extra omsorg om cyklisterna. Långa cykelvägar kunde vi se överallt från utgå från städer och samhällen långt ut på landsbygden.

Finland är ju som Sverige ett stort skogsbruksland. Till skillnad från sin granne i väster verkar man bruka skogen på ett skonsammare sätt. Under vår resa såg vi inte något stort riktigt stort kalhygge, däremot mängder av mindre hyggen blandad med skog som uppnått olika åldrar. Man tycks bruka skogen mer småskaligt. Det underlättar återväxten och gör skogen mindre utsatt.

Men, en sak är vi i Sverige fortfarande bättre på, att göra gott kaffe. De rostar visst kaffet annorlunda och kaffet blir eländigt svagt. Tur att vi svenskar ännu kan skryta om något - även om det så bara är importerat kaffe...

Tankar och livsfragment 16 juni 2024 - i nuet och bland minnen

 

Jag sitter under parasollet i min stuga. På denna plats sitter jag ofta, med eller utan uppfällt parasoll. Ibland med kaffet och giffeln. Andra gånger bara med boken eller något annat skrivet.

Någon enstaka mygga kan distrahera, annars är det här platsen där tankarna kan komma och gå och jag kan lyssna på de trygga ljuden - knäppningar i takplåten, träden som rörs av vinden och på flugsnapparen som ännu hoppas att hitta en partner.

Här är platsen för varat och samtidigt då platsen där alla minnena kan ta gestalt i ett nytt ljus. 

Jag fortsätter läsningen av min mammas dagböcker. Genom någon annans tankar blir även delar av mitt tidigare liv belyst på nytt. Det är en spännande och ibland en lite jobbig resa där jag genom hennes ögon ser allt som var. Livet går inte i repris och jag tror att alla som var med då handlade efter bästa förmåga utifrån försättningarna. Här finns i allt så mycket kärlek och omtanke.

Just idag är det 55 år sedan min far dog i en trafikolycka. Det är en lång tid, men här är minnena ännu så tydliga. Jag var med i olycksbilen och fick leva vidare. Livet kom att ta en annan riktning.

Kaffekoppen är urdrucken och fortsätter omläsningen av Paul Austers "Att uppfinna ensamheten". Även Auster har sedan en tid lämnat jordelivet. Tur nog finns allt det han har skrivit kvar.

Tankar och livsfragment 12 juni 2024 - om de gamla skogarna som blir allt färre

 

Igår var jag på Långviksberget, ett nytt utflyktsmål för mig, dryga milen från min stuga. Jag vandrade över ett stort hygge. Därefter i riktigt fin orörd gammal skog med gamla lågor och spår av kanske medeltida bränder. På den nästan kala toppen fanns utsikten över bergen, sjöarna, skogarna, myrarna och hyggena.

Skogsbologen brukar säga att vi aldrig har haft så mycket skog som nu. Det är inte sant. På senare tid har uttaget av skog varit större än tillväxten. Sedan beror det på vad vi menar med riktig skog. För mig är riktig skog den som är varsamt plockhuggen eller orörd. Dessa skogar fortsätter att minska i snabb takt. Det är nog ingen överdrift att påstå att all gammal skog som saknar skyddsstatus lever farligt.

För en tid sedan vallades EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen runt i en fint brukad bondeskog av en leende stadsminister. Lögnen har ju allt mer blivit nutidens narrativ. Ofta gäller det trollen på nätet, men här vi fick vi se lögnen i öppen dager. Hade stadsministern varit sanningsenlig hade han visat de hårt exploaterade bolagsskogarna. De ger ju en så mycket sannare bild över tillståndet i den svenska skogen.

När jag blickade ut från Långviksberget kan jag utöver myrarna i huvudsak bara se nya och äldre hyggen med likåldrig planterad skog i den lägre terrängen. Det finns små öar av äldre skog som ännu finns kvar. Frågan är hur länge?

Jag oroas över den fina gamla skogen jag gått igenom på min färd mot bergets topp. Den är så vitt jag vet oskyddad trots höga naturvärden. Den  gamla skogen lever på nåder vid det nya hygget...

Tankar och livsfragment 6 juni 2024 - tiden

 

Det är nationaldag och jag är i min stuga. Här är denna dag en dag bland andra. Det som skiljer sig är att det är en helgdag som inte är lördag eller söndag. Dessa helgdagar får mig att tänka på tiden. Den tid som varit, som är och den som kommer.

Läser i DN om att det idag är firas även landstigningen av Normandie 1944. Dagen då de allierade inledde befrielsen av det av nazisterna ockuperade Europa. Fortfarande finns ett antal veteraner kvar som var med och som kan påminna oss. Mycket snart kommer de att vara borta. I en tid fylld av lögner, hat och konspirationsteorier kan snart glömskan och förnekelsen ta makten. Vår historia måste hållas levande annars lever vi alla mycket farligt.

Här i stugan lever jag mest i nuet och i förfluten tid. Jag fortsätter läsningen av mammas dagböcker. Dagböckerna hjälper mig att minnas det som var och  även få en annan persons perspektiv på det som hände.

Som bredvid läsning har jag Solvej Balles andra bok i hennes serie "Om  uträkning av omfång". Solvejs romanperson har fastnat i tiden, den 18:e november. Romanpersonen upprepar samma dag gång på gång. Det ger ett nytt spännande perspektiv på nuet.

Här i stugan och dess omgivningar går det så mycket lättare att vara nu och påminnas om allt som var. Det som kommer sen vet jag inget om. Den historien kommer tids nog skrivas...

Tankar och livsfragment 25 maj 2024 - den villkorslösa kärlekens vy

 

Det är kväll i min stuga. Jag har grillat som vanligt, ätit gott tillsammans med en öl. Det är en stilla kväll. En kväll där blicken gärna fäster sig på det stilla vattnet där lågfjället Välmbapouda speglar sig.

Det är en vy som har följt mig genom livet. En vy som erbjudit så mycket lugn och värme.

Det går inte att bli förälskad i en vacker vy i naturen. Förälskelsen brinner i sin hetta och kanske slocknar till slut. Däremot skulle jag vilja kalla det en villkorslös kärlek. Kärlek till den fina natur som jag år efter år får komma tillbaka till och upptäcka på nytt. Den bästa av kärlek övervinner allt. Naturen omkring min stuga finns där villkorslöst för mig år efter år och jag kan bara buga mig och känna den största av tacksamhet.

Här finns inga troll som gör sitt bästa för att förpesta samtalet och sabotera demokratin. Trots att skogen i min närhet kan kännas lite som en John Bauerskog så är den helt utan troll.

Däremot är den full av liv. En sen majkväll som denna sjunger skogen, om än lågmält. En storlom på vattnet stämmer också in.

Här finns sanning och respekt för livet. Mer behöver inte sägas...

Tankar och livsfragment 12 maj 2024 - nästan som vanligt i Gammelstadsviken

 

Så var jag här igen. Det är åtskilliga gånger genom åren som jag har vandrat i Gammelstadsvikens naturreservat. Det är alltid lite speciellt med årets första gång då längtan efter att kunna fotvandra i naturen är stor efter en lång vinter.

Vi lever ju på många sätt under en väldigt ovanlig tid. Ja, inte bara ovanlig utan närmast dystert dystopisk.

Då är det extra skönt att komma tillbaka till platser där nästan allt är som vanligt. Även om det i år är något senare i naturen. Ännu finns det en hel del snö i skogen på vissa ställen och det är mycket vatten i markerna.

När jag sitter på en klipphäll några meter upp i terrängen med mitt kaffe känner jag mycket av det där trivsamma lugnet. Skratt och dvärgmås tjattrar på en bit bort. Gluttsnäppa och grönbena spelar upp sin välbekanta melodi. Jag ser brunkärrhöken jaga, hör sångsvanarna bråka och lystrar till årets första svartvita flugsnappare.

Allt är nästan som det brukar vara utan åthävor. Om det inte vore för allt det där hemska bortom min horisont skulle det vara helt perfekt. 

Nu nöjer jag jag mig med den glädje som ändå infinner sig och har vår fina natur att tacka...

Tankar och livsfragment 20 april 2024 - efter vägen

 

Så är jag tillbaka och går längs efter vägen. Vägen som följt mig genom livet och vägen som visar riktningen mot min sista viloplats. Vägen skär rakt igenom den marker som har blivit en viktig del av mitt liv. Marker som har varit en återkommande källa till återhämtning och inspiration.

Jag skulle vilja säga att vägen och dess omgivningar är en av mina viktigaste relationer. Låt vara att den inte är ömsesidig - vägen och markerna finns ju där oavsett min närvaro, men den är viktig för mig, helt enkelt en relation som ger mig glädje och energi helt villkorslöst.

Mina möten med vägen skiljer sig åt. Detta år år det soligt, men ganska vintrigt för att var sent i april. Jag vandrar i nära nog absolut tystnad. Ett par domherrar hörs på avstånd, en gråsiska verkar ganska obekymrad om min närvaro. Mer orolig är orren som plötsligt flyger iväg och som får även mig att haja till.

Jag ser spår av räv, älg och hare längs efter vägen. Markerna är nära nog tysta, men livet finns där och kanske fäster blicken på mig efter min vägvandring.

Vägen har skurit igenom markerna sedan tidigt 1940-tal. Ännu en tid fortsätter just mina vandringar längs med vägen. En dag tar de slut och bara viloplatsen finns kvar. Fram till dess får jag fortsätta att ta mina steg efter vägen och fylla på med energi...

Tankar och livsfragment 15 mars 2024 - skogen och jag

 

På bilden ser du mig framför en av Seskarös äldre tallar. Den är troligen mer än 300 år. Tallen står i en av Seskarös kvarvarande kontinuitetsskogar, d v s en skog som har varit plockhuggen men aldrig kalhuggen.

En vistelse i naturen sänker mig ett stort mått av sinnesfrid. Att komma ut i en riktig olikåldrig skog ger en stor glädje. Det är en skog som med sin variation kan sätta fart alla sinnen. I den riktiga skogen finns ju en chans till en större variation i flora och fauna. Men det är inte viktigaste. Det finaste med denna skog är att den får finnas till för sin egen skull - inte för kortsiktiga ekonomiska vinstintressen.

Jag såg igår filmen "Sjumilaskogen" som finns på You Tube. En film som jag rekommenderar. Den handlar om den stora  gamla skogen som efter hängivna naturvänners idoga arbete blev Pärlälvens naturreservat. I Jokkmokks kommun finns förutom Pärlälven även Sjaunja och Muddus som är vidsträckta nära nog opåverkade skogsområden. Det gör kommunen unik när det gäller bevarandet av gammal skog i Sverige.

Faktum är att gamla kontinuitets skogar och orörda skogar avverkas i allt högre takt. Det som inte är skyddat i reservat riskerar att vara borta i en nära framtid om vi inte lägger om kursen.

Bortsett från den skönhet som blir allt mer sällsynt urholkas den biologiska mångfald som vi i grund och botten alla är beroende av.

Såväl skogsbolag som vår regering pläderar dessutom allt mer enligt att vi bör avverka mer skog för klimatets skull. Växande skog binder mer koldioxid än gammal är argumentet. Det kan äga en viss giltighet i södra Sveriges bördiga områden med snabb tillväxt, såtillvida inte de likåldriga träplantagerna drabbas av stormfällningar eller skogbränder. Det senare förväntas bli allt vanligare med klimatförändringarna.

Här i norr där exploateringstrycket på skogen är hårt faller klimatargumentet platt. Här pratar vi om skogar som aldrig har varit kalavverkade och jag har själv sett hur svårt det är att någonsin få upp en livskraftig skog igen.

Här pratar vi om gamla skogar som kanske försvinner för alltid, inte är kolsänkor och där lavskrikan inte längre är ditt sällskap på vandringen.

Fler måste inse vad vi är på väg att förlora...

Tankar och livsfragment 7 mars 2024 - Om att bli äldre - men inte en sur gubbe

 

På bilden ser du en äldre man som är jag i mina rätta element - i naturen. I dessa element är jag allt som oftast tillfreds. Mörker och oro befinner sig på behörigt avstånd.

Jag läser idag en artikel i Dagens Nyheter om de misstag vi bör undvika när vi blir äldre. Vi ska minimera pratet om våra och andras tillkortakommanden och våra krämpor. Istället bör vi prata om våra tankar och visioner om livet, helt enkelt sådant som ger energi och sprider glädje.

Låter enkelt det där, men likafullt är det lika enkelt att fastna i mörka tankar och bekymmer. 

När jag åt lunch med mina äldre vänner idag sade en av dem - "vi kommer nog att klara oss, men de blir värre för de som kommer efter oss". Detta med koppling till klimatförändringarna och demokratins nermontering runt om i världen.

Så kan samtalet gå bland några halvgamla gubbar. När jag kommenterade detta opponerades det - vi har ju i alla fall pratat om kulturen. Jo, det var sant. Vi pratade om några filmer av det sorgligare slaget...

Nej, det är inte lätt att bli äldre och vi får passa oss så vi inte blir sura, gnälliga gubbar.

Jag är ju ännu en förhållandevis frisk man som har samlat på sig en del klokskap i livet. Jag försöker sätta värde på det som gör gott för mig och för de som finns i min närhet.

Det är när jag kliver ut ur min egen nära bubbla det blir svårare. Jag har förstått att jag tillhör generationen "boomer". Vi äldre som har gått i pension  och de som kommer att göra det under de närmaste åren. 

Jag läste för en tid sedan en krönika skriven av en yngre man som var på en föreläsning. På föreläsningen var det studenter och äldre i publiken. Föreläsningen handlade om missförhållanden av något slag. I pausen diskuterade de äldre ivrigt om behovet att engagera sig och försöka göra något åt saken medan studenterna förblev tysta. Den unga skribenten var bedrövad över sin oengagerade medgeneration. Han kom fram till att istället för att deppa ihop kunde han kavla upp armarna och engagera sig.

Det är nog så även jag bör tänka. Sätt ord på det jag ser och det som behöver göras. Att bara fastna i dystopin gör mig garanterat surare och äldre än vad jag redan är. Det är ju varken kul för mig och min  omgivning...

Tankar och livsfragment 26 februari 2024 - kulturen håller lågan levande

 

Bilden ovan är ett utsnitt från ett av de konstverk Marie Friberg ställer ut på Thielska galleriet som vi besökte för en tid sedan.

Det var många starka verk om mannen och som jag uppfattade det ett alternativt synsätt på mannen i vår tid.

Trots att jag säkert lever i en av det bästa av världar i Sverige som en äldre i fri man med många möjligheter, så ansetts jag ofta av en existentiell hopplöshet och vad vi människor gör med oss själv och vår Jord. Kunskap är makt, heter det. Men min vetgirighet kring fördjupade nyheter gör mig oftast bara mer beklämd och klimatkursen jag läser är lärorik men ger mig också insikten att vi radikalt  måste ändra vårt sätt att leva för att på sikt överleva. Något som med största sannolikhet inte kommer att ske.

Ännu sorgsnare kan jag bli när undersökningar visar att allt fler ungdomar känner hopplöshet och en betydande grupp av dem inte längre tror på demokratin som styrelseskick.

Det som trots allt kan ge lite hopp men framförallt hålla livslågan levande är kultur som musik, litteratur och konst.

Här finns hur många upplevelser som helst. Det behöver inte vara storslaget eller jag skulle nog vilja säga att Jenni Venäläinens avskalade melodier i Luleå domkyrka igår var just storslagna, om än i det lilla formatet. Mäktigt var det även att få lyssna till författarsamtalet med Elin Anna Labba på Luleås författarscen Kontext föregående vecka.

Jag fortsätter att lyssna på det vackra, berörande och kloka och kan känna stunder av lycka och frid i en alltför ofridsam omvärld.

Tankar och livsfragment 20 februari 2024 - Om tågresor och okända platser

 

För en tid sedan åkte jag tåg till och från den stora staden i söder. Ska man resa längs vårt avlånga land så ska det naturligtvis göras med tåg. Det i särklass det klimatsmartaste sättet att resa och oftast även det trevligaste. Som pensionär behöver jag dessutom inte bry mig om alla förseningar. Tid finns det gott om.

Åker du bil ska blicken vara riktad mot vägen och flyger du så ser du kanske landskapet från ovan om inte sikten skyms av moln. Som tågresenär har du gott om tid att se det skiftande landskapet. Då och då stannar tåget för ett möte och då kanske du möts av en plats du aldrig sett eller hört talas om tidigare.

Lidlund med sin lilla tegelbyggnad någonstans mellan Bastuträsk och Jörn var just en sådan plats. Den lilla tegelbyggnaden bredvid spåret såg att vara utkastad någonstans i intet. Jag kunde se en granskog bakom byggnaden  och ett typiskt kalhygge framför densamma.

Eter lite googlande får jag veta att Lidlund är lite mer än det synes vara. Några hundra meter bort finns ett par byggnader uppförda på 1930-talet. I en av dessa byggnader finns det en person skriven.

Den lilla världen kring Lidlund växte en smula och den kanske fortsätter att växa om jag forskar lite mer. Jag undrar just varför Lidlund har fått sitt namn? 

Tågresor kan ge nya upptäckter, om än av det lilla formatet, som ingen annan resform ger. Se, stanna upp och ta in sådant du aldrig sett eller tänkt på tidigare. Att kanelbullen och kaffet var billigt och personalen trevlig var givetvis ett annat plus...

Tankar och livfragment 8 februari 2024 - Väder och felande siffror

 

En av mina intressen är väder och klimat. Det är så stort så man skulle nog kunna beskriva mig som en "vädernörd". Redan som 6 åring blev jag på lekskolan kallad för vädergubben och sedan dess har takterna satt i.

Som pensionär med gott om fritid blir det naturligt och ytterligare fördjupa mig i dessa frågor. Jag har därför påbörjat en web-baserad kurs om väder och klimatförändringar på Chalmers. Jag är ännu bara i början men ser redan att frågan är väldigt komplex. När vetenskapen uttalar sig om klimatförändringar kan vi vara säkra på att de är rejält grundade i frågan.

Utöver detta gör jag mina sedvanliga observationer kring det dagliga vädret. Jag vill att de officiella observationerna kring vädret ska vara riktiga och att de ska gå att lita på. Just därför har jag en tid retat mig på nederbördsmätningen vid Luleå flygplats. Jag har bedömt att den ofta är inkorrekt. När Luleå igår rapporterade 5,3 mm nederbörd i smält form så var det helt uppåt väggarna. Visserligen hade det snöat lite lätt under dygnet, men det var mycket lätt kallsnö som max kunde innehålla 1 mm i smält form.

Sagt och gjort - jag skrev till SMHI och fick idag följande svar:

Hej Johan!
För att göra en lång historia kort. De manuella nederbördsmätningarna i Luleå upphörde i somras och kvar är då endast mätningen vid Kallax som görs med en optisk nederbördsmätare. På SMHIs egna automatstationer använder vi andra nederbördsmätare men på en del flygplatser finns optiska mätare. Det har varit en lång diskussion om och hur vi ska använda optiska mätare. För Luleå har vi dock för närvarande inget alternativ. Men vi kommer att gå igenom mätningarna ytterligare för förra året. Så betrakta dessa än så länge som preliminära.
Det är bra att du ger oss synpunkter som läsare och användare i den här frågan. Det tar vi tacksamt emot.
Sverker, meteorolog

Det var trevligt att få snabb respons. Däremot verkar jag få leva med fortsatta felaktigheter under en tid.

Kanske jag kan leva med det. Som den vädernörd jag är har jag ju bra blick över moln, nederbörd vind och temperatur.

Men du, ta inte SMHI:s nederbördsuppgifter för en sanning. Säkert finns det fler felande mätare likt den i Luleå.

Tankar och livsfragment 29 januari 2024 - mot nytt boende med en övergiven princip

 

Bilden visar mitt kommande boende. På övre våningen i detta hus flyttar jag in någon gång under april.

Ibland händer det saker i ens liv som inte riktigt fanns på min egen livkarta och ibland måste även en som jag överge principer som jag hållit närmast som heliga.

Jag har under en tid varit ute efter ett annat boende, Min nuvarande lilla hyreslägenhet hade varit idealisk om det inte hade varit för dess lyhördhet. Gammal bluesrock på hög volym och samtal som hörs genom väggar och golv är inte riktigt min grej. Jag har alltid uppskattat lugnet och som numera arbetsfri tillbringas speciellt under vinterhalvåret en stor del av tiden i bostaden. Basgångar från grannen uppskattas inte och jag vill inte bli den mest gnälliga gubben i fastigheten. Alltså, drar jag.

Jag äger en stuga och en äldre bil. Det har jag tyckt räcker. Jag vill helst äga så lite som möjligt. Jag tycker att ägandet gör mig onödigt ofri och kan kosta massa onödiga pengar. 

Denna princip fick jag nu överge om jag skulle hitta en ny lägenhet. Min kötid hos Lulebo är för kort för att hitta det där lugna och inte alltför kostsamma boendet. Det blev med andra ord en bostadsrätt. Inte riktigt lika billig som den nuvarande, men med en större kontantinsats till en kostnad som jag kommer att klara.

Att jag skulle köpa en lägenhet i stadsdelen Björkskatan och på Snövägen var nog än av det sista jag trodde bara för några månader sedan. Snövägen är synonymt med mitt 1990-tal. Nu är jag snart tillbaka och det känns roligt. 

Trygghetsnarkomanen i mig skördar nya triumfer - att komma till ett område som är så välkänt och dessutom med en lägenhet som är helt snarlik med den jag hade fram till 1999.

Livet fortsätter att överraska och jag lär mig att en princip nästan aldrig kan bli helig - inte ens för mig!

Tankar och livsfragment 19 januari 2024 - om kyla och snöfall i söder

 

Som heltidsledig under kalla vinterdagar blir det en del radiolyssnande och dito nyhetssändningar. Vid sidan av den nya krigsretoriken och hotbilden mot Sverige så har det handlat mycket om vädret, kylan, snön och hur bilar blir stående och tågväxlar som inte fungerar och tåg som ställs in.

Det är inte för inte jag har anledning att bli en smula orolig då vi har planerat att åka nattåg från Luleå till Stockholm i början av februari.

I nyhetssändningarna får det att låta att värsta köld och snökatastrofen har drabbat vårt land. Javisst, det är hittills den kallaste januarimånaden på ett antal år, men knappast någon katastrof. Januari är ju årets kallaste månad. Än mer har det handlat om den ymniga snöfallen i söder. Javisst, jag vet att det ofta både regnar och snöar i sidledd i söder över öppna fält. Men ändå, jag kollade hur mycket det snöat i i Götaland dagen då det var "snökaos", då var det som mest 9 mm på en plats. Det motsvarar ungefär lika många centimeter snö och ingen knädjup nysnö som man skulle kunna tro. Faktum är att många delar av Götaland har fått mindre nederbörd än normalt hittills under januari.

SJ talar om en hopplös kall vinter när man ställer in massor av avgångar för tågunderhåll och trafikverket kommer troligen få en uppläxning av regeringen framöver.

Hur kunde det få bli så här illa av en kall januari och vanliga snöväder i vårt vinterland? Jag kan inte säga att det var bättre förr. Tågen strulade då också och det var säkert trafikkaos på vägarna. Men vi vet att det miljömässigt överlägsna tågets underhåll är eftersatt och trafikströmmarna på våra vägar har bara ökat.

Kanske man kan säga att det här är en av kostnaderna vi får betala för vår ohejdbara tillväxt där fler och fler är i rörelse oavsett väder. Oberoende av väder går vi på som vanligt och förväntar oss att det ska fungera. Just därför kan ett vanligt snöfall beskrivas som en katastrof och hederlig januarikyla som något rent livsfarligt...

Tankar och livsfragment 17 januari 2024 - tänkt under vinterpromenaden

 

Går mina dagliga promenader. De blir lite kortare i vinterkylan (-28c). Det är stilla och vackert. Januaris mittlinje är passerad. Dagarna är redan märkbart längre och i riktning mot solen känner jag redan om än så lite solens värmande strålar. Snart är det dags att ta på sig solglasögonen igen.

I en allt varnare värld verkar Norrbotten få den kallaste januarimånaden på många år om inte avslutningen av månaden blir mild.

Tillvaron i min lilla del av världen är otroligt fridfull. Försöker glädjas åt det även om jag vet att fridfullheten är bedräglig. Den skyddade oasen är inget givet naturtillstånd.

Just denna dag har vår klimatminister fått fortsatt förtroende av vårt folkvalda parlament. En minister som måste ses som den yttersta representanten för Sveriges sänkta klimatambitioner. I Dagens Nyheter skriver en ledarskribent att ministern borde avgå. Hon är enligt skribenten alltför smart för att sitta kvar. En annan skribent skrev något likande strax innan jul. Denna dag och säkert även de kommande sitter hon kvar, så jag undrar just hur klok hon är.

I en annan del av världen har republikanernas presidentvalskampanj dragit igen. Hela den fria världen kommer än en gång få hålla andan kring utgången. Vi vet att Trump har haft sin trognaste väljarbas bland förbittrade vita män som av någon anledning känner sig överkörda av det så kallade etablissemanget. Det som för mig ter sig så obegripligt är att denna väljarbas tycks breddas allt mer. Idag kan jag exempelvis läsa om en ung svart kvinna, utbildad stadsvetare, som stödjer Trump. Det går inte att förstå.

Jag får fortsätta att leva i mitt bedrägliga lugn, vara vaksam och omge mig med allt det där fina och goda som trots allt finns...

Tankar och livsfragment 9 januari 2024 - om en varm och kärleksfull film i en kall och mörk tid

 

I denna kalla mörka tid som omger mänskligheten är det viktigare än någonsin att hitta ljuspunkter, kärlek, omtanke och värme.

Igår värmdes jag av Tom Alandhs fina film "Musikmakarna". Filmen var att enda långt möte med Monica och Carl-Axel Dominique i deras bostad. Det var ett finstämt samtal om deras över 60-åriga musikaliska äktenskap, kreativiteten, den bekräftande kärleken och om att bli äldre. 

Vi får även se bitar från gamla TV-inspelningar, så fina och intima där jag greps av nostalgi från en svunnen och kanske lite mer oskuldsfull tid.

Många stora kreativa personligheter från förr finns inte längre, men Monica och Carl-Axel spelar vidare. Carl-Axel säger i en filmsekvens att han hade bestämt att börja med ett nytt liv om han blev 73. Det var nog ett bra tag sedan och de gamla makarna känns mer genuint levande än många andra betydligt yngre.

Alandhs film visar hur fint människor kan ha det tillsammans. Makarna Dominique låter lust, glädje och kreativitet vara deras gemensamma signum kryddad med en lågmäld bekräftande kärlek.

Var vore vi utan musiken och kärleken? Jo, klart tomt.

Tom Arlandhs filmpärla gjorde min kväll - se den gärna!

Tankar och livsfragment 2 januari 2024 - minus 29,4 c

 

Det är kallt därute och det är varmt härinne. Tittar på alla domherrarna som sitter i lönnen utanför mitt fönster. Hur många av dem ska klara denna kalla dag och de kommande? Det är kallt därute, men jag har det skönt i min ombonade värme.

Det är kallt ute och klimatskeptikerna mår gott. De har fått billigare bensin och diesel och de tror inte på en allt varmare värld. Titta ut - det är ju så kallt. Ja, nästan som förr.

Jo, det är kallt ute. Någonstans på vår Jord är det kallt även om planeten blir allt varmare. Just nu bor jag på en sådan plats. Jag får uppleva något av normalitetens puls, får en respit i en allt varmare värld.

Det är kallt ute och jag vet att mörkret och globala hot bereder ut sig i en allt snabbare takt.

Det är kallt ute, men så varmt och skönt här inne. Jag försöker känna det aldrig sinade hoppet när ljuset kommer tillbaka. Jag ser redan att dagarna har blivit något längre. Snart ser jag åter solen från min balkong.

Det finns ännu en gnista av hopp hos mig. För domherrarna kommer det att ljusna. För oss människor vågar jag inte, men vill tro på ljusets återkomst, snart...