Tankar och livsfragment 20 oktober 2024 - livet stillar sig

 

För ett par dagar sedan stod jag strax nedanför Välmbapoudas topp och såg ut över vidderna. Vidderna som har fått en stor plats i mitt liv - Välmbas vatten som uppströms blir till den stora sjön Uddjaure, Ganjaureudden med sin karaktäristiska profil och de lägre liggande Gaikabergen därbakom.

Det blev den sista vandringen till Välmapoudas topp detta år. Denna slutpunkt blir också blir ett tillfälle att summera det är och det som har varit.

Jag har nu varit pensionär i drygt 1,5 år. Det har gått fort, det har blivit annorlunda. Det har blivit mer stillsamt, på gott och ont.

De naturliga mötesplatserna som arbetslivet ger är borta. Min värld krymper. Jag får även allt svårare att ta in allt som sker i vår omvärld där dårskapen löper amok.

Jag ser mig som en ganska öppen och kommunicerande människa. Därför förvånas jag över att även kontakter med vänner har blivit allt förre. Jag tar inte initiativ till kontakt som förr och då blir det tystare. Kanske har jag blivit bekväm, eller att jag bär på en känsla att jag stör som håller mig tillbaka. Kanske andra tänker på liknande sätt. Resultatet blir i alla fall ett tystare liv.

Med min särbo kom vi för en tid sedan prata om vikten och brist av vikt att ha ha en fast boplats och förankring. Vi kom fram att att platsens betydelse och vikt kanske betyder mindre än vad vi tror. Troligen skulle jag inte få färre möten i mitt liv om jag bröt upp. Kanske skulle en förändring istället ge ny energi, nya möten och insikter. Inget är givet.

Som sagt, även om det stora livet krymper upphör jag aldrig sluta glädjas och förvånas över det lilla livets storhet. Som järpens långsamma födslosök bland björkarna vid mitt eftermiddagskaffe eller som dagens fina betraktelse över en strömstare vid vattnet i grådiset. Det är vackert...