Decembers blöta duk

Är man som jag 50-plussare finns risken att man allt oftare hävdar att "det var bättre förr". Det är i det flesta sammanhang en livfarlig utsaga om man vill uppfattas vara i fas med sin samtid och inte upplevas som ute och kanske rent av fossil.

Men med risken att jag uppfattas som passé kan ingen få mig på andra tankar när jag säger att vintrarna vid Norrbottenskusten var bättre förr. Under alla mina år i Luleå fram till att jag flyttade in till centrum var jag en hängiven vintercyklist med min gamla Hermes. Då - d v s på den gamla goda tiden var det mycket sällan regn och ishalka som gjorde cykelturen till jobbet omöjlig. Däremot kunde sträng kyla och kraftiga snöfall ställa till det. Men allt som oftast cyklade jag då snöröjningen i regel var bra och minus 20 inte var några problem med rätta kläder.

Men - nu är det andra tider. Jag märkte en bit efter milleniumskiftet att något var på gång. Klimatet började bli mildare och det vådliga cykelturerna på isiga vägar började bli alltvanligare.

Sedan några år är jag stadsbo. Jag kan sakna cyklandet, då det ger en enkel vardagsmotion. Däremot känner jag tacksamhet inför att slippa cykla på vintern. Tacksamhet är egentligen inte rätta ordet...utan jag är naturligtvis mest bekymrad över vad vi människor håller på att göra med klimatet och vår Värld. Det här handlar inte om några naturliga variationer, utan jag kan ser en gradvis förskjutning mot allt kortare och hopplöst blöta och hala vintrar.

Decembers stora mörker förstärks av väta och halka. Skulle moder Jord kunna gråta skulle hennes tårar falla ymnigt. Kanske hon gör det i det kalla regnet och råa blåsten. Jag ser det i alla fall så...