Om det godas möjlighet...

Vi är en bra bit in i januari. En bra bit in i ingenstans kanske någon skulle säga. Kallvintern har omfamnat oss och mörkret är fortfarande dominanten. De flesta av oss sitter i varma och ombonade rum och betrakta mörkret på ett behörigt avstånd - oavsett om det handlar om vintermörkret eller det stora mörker som heter krig, hat och ondska. Det senare kan vi förfasas över, men ändock förlägga på behörigt avstånd. I den ombonade världen går det inte fullt ut att identifiera sig med lidande i Syrien, hur förfärligt  det än är. Men, mörkret kan också drabba oss, en svårartad sjukdom, en plötslig bortgång från någon vi älskar eller kanske förlusten av ett arbete som ger trivsel och trygghet.

För oss alla innebär livet prövningar och förluster av olika slag, även om de är ojämnt och orättvist fördelade. Jag läste för en tid sedan Richards Fords roman "Kanada". En roman där det goda många gånger skyms av allt det mörker romangestalten tvingas utsätta sig för. Någonstans mot alla odds överlever romangestalten mentalt trots att han för vara med om många mänskliga tillkortakommanden och tvingas vara delaktig i det som läsaren uppfattar utnyttjande och ondska.

Romanen avslutas bl a av dessa ord: "Vad jag vet är att man har bättre chanser i livet - att överleva det - om man kan finna sig förluster, om man klarar av att inte bli cynisk, om man underordnar sig, och har sinne för proportioner, och kan förena de olikvärdiga komponenterna till en helhet som bevarar det goda, trots att det goda sällan är enkelt att hitta." 

Jag tycker att dessa ord  på att kortfattat sätt sammanfattar det godas möjlighet - kunna vara i mörkret utan att för den skull inte behöva bli en del av och att förgås av det...