Diagnosen

Den normala människan löper risk att nära nog bli en utrotningshotad art. Vi lever under de psykiska bokstavsdiagnosernas tidevarv. I mitt arbete möter jag ungdomar med allehanda bekymmer. Som jag ser det är de flesta fall ganska normala ungdomar som har hamnat i onormal situation. Det som allt oftare slår mig är att allt fler ungdomar har fått eller är på väg att få en psykisk diagnos av något slag. Det som också slår mig att allt fler ungdomar definierar sig som udda och annorlunda och söker en bekräftande diagnos.

Den diagnostiska eran är alltså på väg att få fullt genomslag - att vara udda och annorlunda är behäftad med något felaktigt som ska etiketteras och medicineras. Jag tänker att jag har tur som är äldre och som väljer att se det annorlunda som spännande och ibland till och med banbrytande. Annat var det när jag var ung då känsla av att vara udda och utanför ibland ansatte mig. Hade jag varit ung idag kanske jag hade sett mig som sjuk - hemska tanke!

Jag har dessutom sett  hur läkarvetenskapen snabbt hakar på tåget. I vissa fall tycks distriktsläkare vara snabba att själva sätta diagnos på ungdomarna utan föregående utredning. Jag har träffat ungdomar som själva pratar i termer att fasa ut sin medicinering, när den inte ha hjälpt och därmed  ytterligare har bidragit till problemen. Till saken hör att det dessutom är ungdomar som redan har eller är på väg att utveckla ett missbruk.

All mänsklig utveckling är kultur och trender. Nu står den diagnostiska trenden högt i kurs inom vården. När denna trend når sin ände ut vet ingen. Kanske den dag inget längre anses vara normalt och allt ska medicineras. Under tiden lever jag vidare utan diagnos och försöker om möjligt hjälpa att normalisera utsatta ungdomars situation...