Våren är en fin tid. Det är tiden för förväntningar och pånyttfödelse, men också en tid för starka känslor och oro. Efter en lång tid av relativ stillhet i naturen ska nu massor hända under en relativt kort period. Det finns en brådska i det som ska ske. Tiden med ljus och framförallt tiden med värme är kort.
Här ute vid Bottenvikens yttersta havsband råder delvis en annan ordning. Den som kan känna sig stressad av en accelererad rörelse av värme och ljus ska söka sig ut hit. Här finns det en annan långsamhet i årstidsförskjutningen. Lika mycket som det öppna havet länge håller vintern stången under senhösten, så bidrar samma nu tillfrusna hav till långsamhetens vår. Snön ligger fortfarande djup i skogens skuggiga partier och isens mörka rodnad utgör ännu inget hot för den som vill göra en liten vandring på det tillfrusta.
Långsamheten kan vara balsam för en orolig själ, för trots allt finns en förväntans pånyttfödelse nära. Tranor som trumpetar i fjärran, gässflockar som passerar och en försiktig trastsång i skogen vid dagens slut. Ingen överlastad orkester, men väl en lågmäld skön symfoni för den som ger sig tid att lyssna.
Läs även andra bloggares åsikter om våren, långsamhet, Norrbottenskusten, havet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar