Den gamla skogen

Norrbottens läns råvarurikedom har ju som bekant varit en viktig källa för uppbyggnaden av vårt samhälle och välfärd. Jag tänker närmast på malmen, vattenkraften och inte minst skogen, det ”gröna guldet”. Exploateringen av dessa Norrbottniska skogar har varit hård. Visserligen kommer skogen tillbaka, men det är industrins produktionsskog som är fjärran den gamla orörda naturskogen.

Rester av naturskogen kan vi hitta i nationalparker och naturreservat och inte minst högt upp på otillgängliga berg bortom skogindustrins lönsamhetskrav. Så ser det även ut runt min stuga i Lappmarken. På Gaikabergens övre delar har ingen mänsklig hand tuktat och fällt träden. Att gå i toppterrängen bland de flerhundraåriga tallarna tillsammans med den milsvidda utsikten ut över landskapet är en stark upplevelse. Det är tur att vi har ett så kuperat landskap att det finns platser som dessa där naturen får fortleva på egna villkor. Kan bara hoppas att det få förbli så….

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, skog

Variant på långsamheten

Jag gillar långsamheten, stilla vandringar i naturen som jag kan upprepa i det oändliga för att ständigt se och uppleva något nytt. Är jag ute i naturen ställer jag mig lite utanför det mänskliga och det gängse tidsbegreppet. Naturen har inga fördomar. Jag kan komma och gå som jag vill som den jag är utan att den tycker och dömer. Vandringarna gör mig tillfreds och hjälper mig att återfå kontakten med nuet.

Min vän Dan är lite av samma sort, även om han har lite mer förkärlek åt den tid som flytt. Han gillar och kan djupdyka i gamla foton och filmer från svunnen tid.

Våra vägar korsas emellanåt. Nu har Dan tagit initiativ till ett lågmält långtidsprojekt – vandring i Bodens alla naturreservat. De är ganska många till antalet. Då vi är långsamma av oss kommer det nog ta några år innan vi har besökt dem alla. Nordlig utposts läsare kommer att få ta del av lite intryck från dessa vandringar. Håll tillgodo!

Renskinnkölen

Så kan en plats, berg och naturreservat heta någonstans ute i skogarna ett par mil norr om Boden. Förra söndagen var en kylig och klar oktobermorgon som gav de bästa förutsättningar för att upptäcka detta berg.



Efter ett par mils landvägskörning tar vi av mot Sörbyn och den gamla grusvägen. Skogen gnistar av frost och sjöarna Sör- och Norr-Atervattnet ligger blanka som speglar. Dan låter sig gärna fotograferas i sina hemvärnskläder vid vårt första stopp längs med sjöarna.

Dan har tidigare rekognoserat området och förvarnat för den hopplösa contortaskog vi måste ta oss igenom. Med hjälp av Dans kompass kan vi bana oss en väg fram mot reservatsgränsen. Reservatet är känt för sin gamla skog med rödlistade svampar och lavar.



När vi träder in i reservatet kliver in i en annan värld. Här står tiden still om den överhuvudtaget finns. När vi blickar ut över den milsvida vyn över skogar, myr, berg och sjöar går det med lätthet fantisera tillbaka till den tid innan människan gjorde sina påtagliga avtryck i miljön. Här når tystnaden sin verkliga botten – inte ett ljud kan vi uppfatta, trots att vi bara befinner oss ett par mil från staden



På vägen mot toppen vädrar Dan björn. En naturligare plats för björn en denna står knappast att finna, i en miljö som närmast saknar avtryck från människor.



Trots att dagen är kall och torr är senhöstskogen fuktig. Dan är en eldare av rang, men det krävs ett stort tålamod för att få till en värmande brasa och grillglöd till falukorven. Någon hackspett pockar lite diskret annars förblir vi i en vilande tystad mellan de lågmälda orden och spraket från elden.

Tillbaka i bilen blir vi kvar en känsla av storhet och ödmjukhet. De gamla asparna kan inte tala. Tur är nog det. Upplevelserna vi fått är större än tal och ord – det är rikedom utan falsk förklädnad.

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, naturreservat

Jaktkojan

Ett tecken i tiden är jaktkojan. Jaktkojor har det funnits sedan lång tid tillbaka, men vid mina vandringar i skogen kan jag konstatera att de med åren blir fler och allt mer påkostade.

Kanske den moderne mannen söker sig tillbaka till naturen i en ny tappning? Jag tror mer att det här är män som efter ha byggt om huset och sommarstugan ett antal gånger nu kanaliserar sin rastlösa energi på ett nytt byggprojekt i skogen. Det kanske är tur att männen har sina byggprojekt. Frun slipper bli slagen och fyllorna blir färre när mannen får utlopp för sina känslor på detta sätt.

Jag kan förundras över dessa påkostade ”minivillor” i naturen som även mitt under jaktsäsongen stor tomma. Kojan nedanför Kvavaträskberget är en typisk sådan koja. Den tidigare upptrampade stigen har nästan försvunnit och vegetationen smyger sig allt närmare. Inne en den upplåsta kojan finns alltjämt en väggalmanacka från 2003. Jag undrar om någon har varit här sedan dess? Kanske byggherren har hittat en ny plats ett bygga på. Kvar står i alla fall kojan med goda övernattningsmöjligheter om någon mot förmodan hittar hit.

Läs även andra bloggares åsikter om Män, jakt, jaktkojor

Det vanliga

Det är ovanligt med en vanlig dikt om det vanliga. En vanlig prosadikt som fångar vanligheten och människans väsen och villkor. Läs, vila och begrunda Ragnar Thoursies ord. Vanligheten är större än du anar….

Det vanliga är en gåva av Gud till människan.
Den höjer henne över det tillfälliga och ogenom-
tänkta, det slumpartade och oprövade.
Det vanliga är trygghet och gemenskap

Det vanliga är skönhet, rådjurets språng i utmarkerna,
fågelns vingslag, trädens högtidliga vindsus
Det vanliga är vår andhämtning,
Hjärtats jämna slag,
Ögonlockets rörelse mot ljuset.

Det vanliga är brunnsmotorns spinnande, väggklockans
Sega tickande,
Tidens gång,
Dödens närhet.

Det vanliga är förutsättningen för det mycket ovanliga,
Som trött lutar skuldran mot oändligheten.

Ur ”Igelkottsfrid”, 2007.

Läs även andra bloggares åsikter om Poesi, Ragnar Thoursie

Fullbordan

I lappmarken
I tystnaden
Spraket och eldens sken från kaminen
Annars denna fullbordade tystnad
Kretsloppet, det naturliga, nu nära slutet
Nattens frost och dagens lätta regn förmultnar förbrukad tid
Myrtjärnens öga på väg att grumlas, naturens egen grå starr
Välmbas lekande vatten har snart årets rörelsetid utmätt
Naturen varvar ner när mörker och kyla tränger in
Den sista skraken har snart gjort sin sista cirkel på vattnet
Den och många andra ger hoppet om en ny pånyttfödelse
En annan tid, en annan vår
Till dess kan tystnaden och stillheten bli vägvisare i alla rum

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, stillhet

Oktobers glimmer

Morgonens tystnad och bleke i imperfektum
Nu blåser vinden upp till dans
Sätter solglimrigt vatten i rörelse
Bländar landskapet
Väcker den gamla skogen
Låter mesars ystra spel tala
Men…..
snart en annan tystnad, en annan vind
Skönhet av annat slag
Mörk, vit och kall

Läs även andra bloggares åsikter om Oktober, natur

Oktober

Förmiddagens regn passerat
Eftermiddagen avskalad från oväsentligheter
Tjärnens blå ögon fokuserar mina
Ett hundskall
Bäckens porlande
Lavskrikor ropar i skogsbrynet
En nötskrika fyller i
Tystnad
Mesar från talltopp till talltopp
Tystnad
Tacksamhet som växer

Läs även andra bloggares åsikter om Oktober, natur, stillhet

Makten, rikedomen och demokratin

Vi får höra att världsekonomin är på väg att krackelera. Ännu en gång är det de rikas spekulation som riskerar göra massor av människor sömnlösa.

För en tid sedan läste jag en intressant recension i DN. Där recenserades Rothkopfs ”Superclass – hur den nya globala makteliten styr världen”.

Det tycks vara en ansiktslös klass på ca 1000 personer som kanske är vår världs verkliga makthavare. Detta är en elit som flyter ovanpå oss vanliga människor. De äger s.k. gulfstreamplan med vilka de tar sig var de vill i världen, utan att behöva passera några säkerhetskontroller och incheckningsdiskar. De tjänar lika mycket som världens 2.5 miljarder fattigaste gör tillsammans. Toppolitikerna i världen försöker hålla sig väl med denna elit vars agenda är lägre skatter, lägre löner och en billigare infrastruktur. Priset att komma på kant med denna rikedom kan vara att stora tillgångar flyttas ur landet.

Det stora problemet med denna ”superclass” är inte att den är så snuskigt rik, utan att den sätter demokratin ur spel.

Inte lite skrämmande tycker jag. En ansiktslös elit som i någon mån styr våra liv. Vi vet att makt och rikedom tillsammans har en förmåga att föda en aldrig sinande behov av mer makt och rikedom. En mycket liten elit som lever på väsensskilt andra villkor. Hur påverkar det deras världsuppfattning och hur kommer det att påverka vår värld och framtid. Det är lätt att bli mörkrädd….

Läs även andra bloggares åsikter om Finanskris, demokrati, rikedom

Stannfåglarna

Så vågar de sig åter fram – stannfåglarna. Sedan sommarens skönsjungande sångare har lämnat oss är de tillbaka.

Det kanske bara känns så, men hur ofta ser vi och hör domherre och nötskrika på sommaren? Talltita och talgoxe finns förstås där, men nu om hösten är de så många fler.

Skäms de över sin sång? Nötskrikan är ju ett sorgebarn på området och domherren verkar aldrig ha begåvats med någon sång överhuvudtaget.

Nej, tack och lov känner inte dessa fåglar skuld eller skam. Detta tragiska ok tillhör människornas värld.

Någon rättvisa finns det i alla fall. Många av dessa sångare ser ganska enfaldiga ut i sin grågrönhet. Jämför detta med den praktfullt röda domherren och nötskrikan, som är en av våra vackrare fåglar.

Hösten är stannfåglarnas tid. Jag gillar dessa överlevare som inte räds mörker och kyla. Som med sin närvaro berättar att gräset inte behöver vara grönare på andra sidan.

Vi människor har nog en del att lära av stannfåglarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Fåglar, natur

Vad är konst?

Vad som egentligen är konst är konst finns det kanske lika många svar på som det finns människor. Vännen Dan som tycker om att gå på djupet med saker och ting har botaniserat lite i detta ständigt lika aktuella ämne. I en nog för de flesta helt okänd och bortglömd bok av Vilhem Grönbeck får vi äntligen svaret på våra frågor om konsten. Grönbeck skriver:

”Ett geni är självklart konstnär. Han kan inte låta bli att skapa, eftersom liv är något aktivt. Det kan inte fällas någon hårdare dom över en människa än efter hennes längtan efter det oändliga mynnar i njutning i stället för att vara en drivfjäder till handling. Geniet kan aldrig vara sig själv helt och hållet, han kan aldrig verka utan att ge sig hän med allt vad han är och har, utan att lägga hela sitt väsen i handlingen. Därmed är det viktigaste sagt om konst, om hur ett konstverk ser ut”

Smaka på det ni! Nu när vi alla vad det handlar om kan vi bara gå till oss själva och se om vi bär på något embryo till konstnärskap.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst

Valfriheten och pensionen

Vi lever i valfrihetens tid – eller jag skulle hellre vilja säga att vi har blivit valfrihetens lurade slavar. Vårt relativt korta liv ockuperas av allt fler val som andra får oss att tro att vi måste göra. Telefonförsäljare lockar med nya varor och tjänster som vi aldrig har efterfrågat och troligen inte behöver. Vi fås tro att vi dessutom ska tjäna pengar på denna valfrihet. Det bästa exemplet på motsatsen är den avreglerade elmarknaden. Sedan vi uppmanades att aktivt välja elleverantör har elen blivit flerfaldigt dyrare. Om vi någon gång skulle tjäna någon krona äts denna vinst med råge upp av all den tid vi lägger ner på dessa val, istället för att ägna oss åt mer livsbejakande saker

Jag försöker normalt undvika denna valfrihetsterror, men för en tid sedan föll jag till föga. Jag fick för mig att jag skulle flytta mitt lilla pensionskapital med förhoppningen att få bättre förräntning. Det skulle jag aldrig ha gjort. Hittills har denna process enbart gjort mig irriterad. Först inträdde en stopplag som gjorde det omöjligt ett flytta pengarna. När jag i våras äntligen skulle fullfölja flytten och jag trodde allt var klart, då ringde en telefonförsäljare från min nya förvaltare och frågade om jag vill flytta mina pensionspengar. Jag svarade först vänligt, men sedan allt mer bestämt att jag redan avtalat om flytt till dem. Händelsen upprepades och först när jag hotade med att stoppa min flytt slutade de ringa. Under tiden fick jag snyftbrev från den gamla förvaltaren. Först nu var jag intressant för dem, trots att jag har varit trogen kund över 20år.

Droppen var när den gamla förvaltaren nyligen krävde att jag ska lämna en hälsodeklaration, samtidigt som de än en gång beskrev sin förträfflighet. I ilska fyllde jag snabbt i hälsodeklarationen och kan bara hoppas att jag slipper fler brev och telefonsamtal.

I fortsättningen ska jag bara göra val för ett gott liv. Du har säkert vid det här laget förstått att det inte handlar om pensioner, elleverantör, och telefonabonnemang.

Läs även andra bloggares åsikter om Valfrihet, pension