Varje aktivitet, resa eller vistelse har en början och ett slut. För mig är slutet – uppbrottet mycket kopplat till platser som jag tycker om. Platser som jag måste skiljas ifrån under kortare eller längre tid.
Att komma till en sådan plats som jag inte har besökt på länge kan fylla mig med en närmast barnlig glädje och förväntan. Att senare bryta upp från samma plats är inte lika roligt. När jag var yngre kunde det vara riktigt jobbigt.
Idag går det bättre. Jag vet att jag har haft en fin tid på platsen, en tid som har passerats och som inte går att få tillbaka. Jag kan bara vårda den i mitt minne och återskapa den i nerskrivna ord och via kamerans korta ögonblick.
Uppbrottet hör samman med döden. Jag brukar kalla uppbrottet för den lilla döden. När jag var yngre var döden något obegripligt och hotfullt. Nu när jag har blivit äldre och döden inte är fullt lika fjärran är den fortfarande inte helt begriplig, men allt mindre hotfull.
När jag bryter upp från en älskad plats föds redan längtan om att få återse den. Men, jag kan aldrig fullt ut veta om återseendet blir ett faktum. Däri ligger vemodet, ödmjukheten och den lilla döden.
2 kommentarer:
Förstår känslan - upplever själv lika dant: återseendets glädje glädje och uppbrottets dysterhet.
Myntet hat två sidor. Utan dystehet, heller ingen glädje och längtan efter ett nytt återseende
Skicka en kommentar