En arbetskollega frågade mig nyligen vad jag gör i min ensamhet däruppe i min stuga. En eller kanske två dagar går, men blir man inte till sist trött på sig själv och rastlös i ensamheten?
Nu har jag kommit till stugan Grova mitt i viddernas och tystnadens landskap för första gången detta år. Jag lyssnar till spraket från elden, hör droppet från den ännu kvarvarande snön på taket och hör spelet från en rödhake som tränger in i stugans värme. Ute trumpetar sångsvanar längs med älvens öppna vattenspegel och morgonsolen söker sig fram bland träden.
Just detta är svar nog på arbetskollegans fråga. Jag lever i nutidens myller av händelser, människor och vitt skilda intryck. Stugan och naturen häromkring ger de bästa förutsättningarna att komma till stillhet, öppna mina sinnen och känna den stora vilan.
Jag är bland människor, jobbar tillsammans med människor och försöker stödja människor att hitta lösningar på livets svårigheter.
Innerst inne är jag en ensam människa. Jag söker mig tillbaka till den självvalda ensamheten. För att vara social behöver jag vara osocial. Jag skulle hellre vilja säga det så….vi behöver alla uppskatta umgänget med oss själva för att fullt ut kunna ge till andra och till världen. Att vara ensam emellanåt är att bra sätt att lära känna sig själv. Kärleken till oss själva är en förutsättning för kärlek till andra. Vi står dessutom bättre rustade att förankrade att klara livets prövningar och den okända framtid som vi har framför oss.
2 kommentarer:
"Kärleken till oss själva är en förutsättning för kärlek till andra."
Måste bara säga att det var väldigt bra sagt.
Tycker att dina texter är väldigt roliga att läsa samtidigt som dom betyder väldigt mycket.
Trevligt att höra! I ensamheten har man chans att odla det enkla, som är en förutsättning för den goda vilan. En förutsättning att nå dit är avsaknad av förväntningar och ett minimum av krav på sig själv.
Skicka en kommentar