Vi sluter upp, ibland två, ofta tre till kojan invid Pinkberget varje vår. Männen som har varit fjärran, hittar tillbaka till varandra för en kväll, för en morgon.
Platsen är mitt inne i skogen. En skog befolkad av många som tar emot oss som sina gäster. Platsen i vårskogen med de många ljuden, fågelsången som skiftar karaktär under timmarnas gång. Vi ser mycket lite av denna skogs innevånare, men är betraktade av många. Undantaget är morkullan, skogens lågflygare, som återkommande bjuder på sin synliga närvaro.
Kvällen är samtalens tid, morgonen stillhetens och ensamhetens, med plats för de egna orden, för texterna.
Flugsnapparna tycks redan ha funnit varandra, medan rödstjärten sjunger högljutt väntande på sin partner.
Ensamheten tillsammans med fågelsången är ljuv musik denna morgon, alltmedan solens varma strålar når ner mellan träden.
3 kommentarer:
Jag hade också förmånen att träffa morkullan i helgen. På sin regelbundna patrull över reviret, där vi så passande ha ställt vår stuga.
Morkullan är en trevlig fågel med lite magi över sig som tycks bli allt vanligare i Norrbotten,kul!
Underbar bild -stilleben med bok -
titeln ....
Skicka en kommentar