Det är kvällen då landskapet är på väg att byta skepnad. Norrbottnisk vår ska snart bli Norrbottnisk sommar. Kanske detta nu är den bästa av världar – en skir grönska som ger förebud om det som är på väg att komma.
Jag återvänder till bron i Gammelstadsvikens naturreservat denna sena majkväll. Temperaturen är 18 c och kvällens lätta vind är ljum. De sista sångarna, säv- och lövsångare har anlänt till platsen. Kvällen blir fylld av förväntan – all denna lågmälda skönhet som snart ska fulländas.
Samtidigt finns där ett litet stänk av vemod. Inom några få veckor är naturen överlastad av grönska. Lite av stämningen dör i takt med att naturen tystnar och alla spännande kontraster försvinner.
Allt har sin tid och allt är förgängligt. Just nu försöker jag göra nuet till den lilla ocean av tid den kan vara om jag är helt närvarande. Förväntningarna rinner av mig och vemodet om så bara för en stund kan förläggas långt bort.
2 kommentarer:
Det kommer hela tiden nya stämningar Johan, nya svidande toner att avnjuta - de fyra årstidernas olika instrument borgar för detta, tonslingan tystnar aldrig!
Även du har din speciella pennsatta, avgivna ton varierad över året.
Jag gillar den!
Vad finns det annat att göra än bejaka i ödmjukhet och tacksamhet all denna naturens fägrande skönhet som sköljer in genom öppna närvarande sinnen.
Ur vemodets embryo vecklar livsmodet ut sin starkaste, skönaste blomma - jo, kanske allas våra liv blott är embryon till något större...
En god hälsning
från thord.
Stillheten fångas alltid i nuet, men aldrig är den så förgänglig som denna tid på året. Naturen rör sig snabbt, jag rör mig alltför snabbt. Lätt tappa bort sig.
Den tidiga hösten är allra bästa om jag får välja. Mer tystnad, vemodets vackra färger och svampen.
Skicka en kommentar