Bilden och jag

Vad som är konst har det nog skrivits många spaltmeter om. Jag ska inte bidra mer till den diskussionen. Jag stannar vid att konst jag gillar är det jag tar till mig. Jag vill bli rörd, berörd och väckt. Jag behöver inte alltid förstå då känslan kan verka på ett annat plan.

Konst är mycket mer än måleri, även om en stor del av konsten utgörs av just måleriet. Målningarna kan vara meterhöga dukar eller som den lilla målningen du ser- 10 cm2, målad av min fru Lotta.

I det här fallet saknar storleken betydelse. Även den minimalistiska målningen kan ge samma känsla av rymd och innehåll som den allra största. Lotta har gjort tre målningar av samma storlek, men det var framförallt denna som jag direkt tog till mig.

Vad är det då som händer? Det rör om i mig och jag kan direkt spegla mig i målningen. Där sitter Johan, tänker jag. Den inåtvända del av mig som vänder sig bort från världen, samtidigt som just denna värld söker återknyta kontakten med mig.

En bild som berör - vad tänker du på?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, bild, känslor, tankar

Fåglar och människor

Jag går i mina välkända marker. Hösten är påtaglig. Vinden friskar ifrån norr och björkarna mellan gran och fura lyser intensivt gult. Hösten är också stannfåglarnas tid. Alltmedan flyttfåglarna drar mot söder återtar stannfåglarna utrymmet i skogen. Efter sensommarens tystnad är det nu åter aktivitet i skogen. De under sommaren nästan osynliga domherrarna tar plats, liksom talgoxar och talltitor.

Jag stannar till när tre lavskrikor väcker uppmärksamheten. Det flyger nyfiket omkring mig på ett klassiskt manér, stilla och nästan ljudlöst, innan de återgår till sitt värv, att fylla på förråden inför vintern. Samtidigt skränar en nötskrika i närheten, precis på och nötskrikors vis, högt och fult. Den är förlåten då fjäderdräkten kompenserar bristen på skönsång.

Jag kom att tänka på dessa fåglars beteende och vi människor. Över både lav- och nötskrika finns det något mänskligt. Nötskrikan skränar som många människor gör, men den håller sig på avstånd och får ingen kontakt. Lavskrikan är däremot lågmäld, anspråkslöst kommer den nära utan att på något sätt förhäva sig.

Det är lätt att tycka om lavskrikan, men sitt nyfikna lågmälda sätt att skapa kontakt. Människor som skränar och tar plats håller ofta andra på avstånd och får ofta ingen genuin kontakt med andra. Människor som anspråkslöst närmar sig, lyssnar och inte själva sätter sig i främsta rummet kräver inte men får ofta möten med andra människor.

Det kan vara skillnaden mellan lavskrika och nötskrika och skillnaden mellan två människor....

Läs även andra bloggares åsikter om fåglar, människor, lavskrika, nötskrika

Vinden

Platsen vid ett betydligt lugnare tillfälle

Sitter i skoggläntan invid vattnet. Sitter vid platsen där jag suttit så många gånger. Idag spelar vinden för mig, ingen lätt bris, utan en kraftig vind som ruskar om furorna och får Uddjaures vatten att resa sig. Jag sitter i lä och lyssnar. Detta är en variant på tystnaden. När det är verkligt tyst, då förnimmer jag alla ljud och de är verkliga. Nu när vinden tar över allt, då hör jag också ljuden och rörelserna. Vinden befolkar min fantasi. Tror för ett ögonblick att jag har en björn bakom min rygg. Visst är det möjligt. Hur ska han kunna höra mig? En spillkråka väcker mig ur illusionen och björnen var en gren som föll till marken.

Sedan, åter denna vind och rörelse. Jag vandrar vidare, utan rädsla. Vinden blir min följeslagare och smeker mig i nacken.

Läs även andra bloggares åsikter om natur, vind, ljud

Variant på "pilgrimsvandringen"

Jag tycker om att vandra och jag gillar upprepningar. Vandringen från stugan Grova över Lillgaika till Ganjaureudden och över myrarna och skiftet tillbaka gör jag år efter år, alltid med samma behållning och glädje.

Denna fina höstdag ville jag vandra länge, alltså blev det en annan utvidgad tur med samma mål. Via de till min glädje upprustade sommarladorna från sent 1800-tal tar jag mig till Södra Kasker. Här står den gamla gården numera tom, men i välhållet skick. Jag vandrar vidare längs den skogbilväg som möjliggjorde alla fula hyggen på Makuarebergen på 70-talet. Jag tänker för ett ögonblick på alla de jägare som kanske finns i skogen. Just som mina tankar fantiserar om att jag kan bli älgjägarnas möjliga måltavla trampar jag nära nog på en fjällämmel. Lämmeln blir nog lika rädd som jag, men alltnog var det bättre än skottet från jägaren.



Mellan Lill och Storgaika banar jag min egen väg över gamla hyggen. Konstaterar att det var nära nog 40 år sedan gammelskogen skövlades, men att föryngringen på vissa ytor i det närmaste är obefintlig. En konstig variant på hållbart och lönsamt skogbruk.



Efter ytterligare ett krön öppnar sig Uddjuare och målet Ganjaureudden. Jag stöter upp ett par tjädrar och ledsagas av en fjällvråk på min väg. Väl framme väntar belöningen – kaffet, polarsmörgåsen med korv, banan och bulle. Utfärdskosten är densamma år efter år – det får ju vara någon måtta med förändringarna.

Jag lyssnar till den friska vindens spel i gammelfurorna och vågskvalpet mot stranden. Vinden skapar ljud och rörelse. Det är lätt att både höra och se saker, men jag känner ingen rädsla. Det här är mitt land. Både korp och spillkråka instämmer välvilligt.

Den 11:e september....

....för 10 år sedan satt jag på Midlanda flygplats. Flygplanet jag skulle ta mot Luleå var försenat. Jag blev sittande med min skrivarbok alltmedan bilderna från terrorattentatet mot Word Trade Center visades på TV-skärmarna om och om igen. Stämningen var minst sagt overklig. Jag sittande på en liten inrikesflygplats medan delarna av vår världsordning på ett ögonblick hade skrivits om. Världen krympte, rädslan växte. Det var omöjligt att ta in vidden av det hela.

Nu 10 år senare sitter vi med en annan utblick, läser artiklarna och hör alla mer eller mindre välgrundade kommentarer hur attentatet påverkat världen och synen på vi och dom andra.

För det är det som har skett. Polariseringen har och rädslan har ökat. Ordet taliban väcker inga muntra tankar, tyvärr hos många inte heller ordet muslim. USA har som vanligt agerat världspolis och resultatet hittills inte så smickrande.

Det stora landet i väster borde ta lärdom av det mycket mindre landet i vår närhet - Norge. Efter de avskyvärda attentaten i somras var det försoning och samling som var budskapet, inte hat och hämnd.

Avskyvärda handlingar kan aldrig lösas med hämnd, det borde historien ha lärt oss. Norge är ett lärande exempel, låt oss hoppas att vi får fler......

Läs även andra bloggares åsikter om Word Trade Center, Världen, politik

Ängören

En söndag i augusti. Vi färdas på det blanka öppna havet och solen värmer fortfarande skönt. Vi är på väg till Ängörens gamla sågverk ut utloppet av Sangis älv.

Ängörens sågverk togs i drift 1912 och drevs i ett första skede fram till 1930 då konjunkturen gjorde tillverkningen olönsam. Sågverket fick en kortare renässans under krigsåren 1940-42, då den då efterfrågade produkten järnvägsslipers tillverkades.



Runt detta sågverk byggdes små samhällen upp med enkla bostäder och affärer.

Denna vackra sensommardag har det gått 69 år sedan det sista arbetet avslutades i sågverkshallen. Att tiden går och naturen tar tillbaka är tydligt när vi går igenom den delvis svårgenomträngliga skogen fram till sågverksbyggnaden. Ett plåttak har satts upp i ett senare skede, kanske med hopp att få igång sågen igen. Just detta hjälper till att bevara att bevara historien. Allt utanför byggnaden är på väg att förmultna och försvinna. Väl inne i sågverket tycks det som tiden har stått still. Bortsett från en del vandalisering finns det mesta kvar precis som det såg ut vid nedläggningen 1942.



För sin tid måste det ha varit en modern anläggning tänker jag under rundvandringen i sågverkshallen. Om väggarna kunde tala kanske jag fått veta mera om de tuffa villkor som rådde för de som arbetade vid sågverket. Nu får jag skapa mina egna bilder om hur det kan ha varit, en av dessa platser som är en del av vår tidiga industrihistoria.

Läs även andra bloggares åsikter om sågverk, industrihistoria, Sangis, Kalix

Uljabouda

Mycket har hänt sedan jag senast besteg lågfjället Uljapouda som ligger några mil från vår stuga i lappmarken. Då var det en vidsträckt fjällhed likt fjällhedarna längre västerut. Idag är toppterängen en vindkraftspark med 10 av de största och mest kraftfulla vindkraftverk som hittills har byggts.

De är med blandade känslor jag vandrar efter den anlagda vägen mot toppen som brutits igenom den gamla granurskogen. Den känns overkligt att vandra efter denna väg. Med tanke på hur mycket fyllnadsmassa vägen krävt i den bitvis fuktiga terrängen går det att ana vidden av vad detta bygge måste ha kostat.



När jag närmar mig toppterängen hälsas jag välkommen av solbadande män som tar rast under sitt underhållsarbete. För dagen är det stort sett vindstilla. Trots detta hörs ett dovt muller från alla generatorer. Jag vandrar längs den väg som tar mig till det högst belägna vindkraftverket. Trots de fula sår som gjorts kan jag inte låta bli att imponeras av dessa över 100 meter höga kraftpaket. Det vackra lågfjället får ge sitt bidrag till den alternativa och rena energin.



Exploateringen till trots, för ett ögonblick möter jag den lågt flygande jaktfalken. Kanske falk och vindkraft kan verka sida vid sida? Det verkar så.

Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, exploatering, natur