Ute strilar regnet, lugnt och taktfast. På vattnet hörs smålommarna jama på smålommars vis. Det kan upplevas dystert och melankoliskt, men också vilsamt och plats för livets reflektioner.
Det finns gott om reflektionstid som pensionär. Det är oftast en tillgång så länge det inte övergår till tungsinta grubblerier. Det senare försöker jag passa för mig för då inte ger någon vägledning och lösning.
Ett återkommande tema i mina reflektioner är vänner och vänskap. Numera har jag få av de jag skulle vilja kalla vänner. Med vänskap menar jag att man delar något gemensamt och att det finns ett intresse av den andra.
Jag har haft vänner genom livet. Det har varit barndomsvänner som har följt med en bit in vuxenlivet men sedan försvunnit. Kanske inte så konstigt då våra liv kan ha tagit olika riktning och avstånden har varit stora. Jag har även fått nya vänner senare i livet. Vänner som har följt med länge och stått nära. Numera finns inte heller dessa kvar, vilket kan vara svårare att förstå. Det kan ha handlat om kommunikationssvårigheter som har lett till osämja som av olika skäl inte verkar kunna överbryggas. Det kan också handla om någon som bara försvinner och som glider undan trots mina upprepade försök att få kontakt.
Förutom min fina särbo skulle jag vilja säga att jag har en riktig vän kvar. Vi träffas inte ofta, men vi hör av varandra då och då. Vi bryr helt enkelt om den andre. Det som är vänskapens grundfundament.
Jag undrar naturligtvis skälet till att det har blivit så här. Den enkla förklaringen är att män är dåliga på att hålla i vänskapskontakter, positionerar sig och är sig själva nog. Det kan nog var en förklaring men jag tror också att människor är i behov av gemensamma sammanhang och livsprojekt för att hålla vänskapslågan vid liv. När detta kitt saknas eller försvinner kan även vänskapen klinga av.
Innerst inne är vi alla ensamma. Jag tror att jag trivs i min ensamhet bättre än många andra. Därför kan jag vara i min stuga i veckor utan att träffa människor. Men, visst är det synd att vänskapsband försvinner. Det ökar sårbarheten. Desto viktigare blir det att vårda min kärlek och den vänskap som jag har kvar. Ensammare vill jag inte bli..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar