Helgen som var gjorde jag en av mina återkommande vandringar i markerna runt Grova. Jag tog den gamla "kostigen" över myrarna mot Lill-Gaika. En bit upp höjden ansluter jag till en gammal stig som snart inte finns. Från berget vandrar jag ner över det gamla hygget som nu efter många år är välbefolkad med ungskog. På Ganjauredden gör jag mitt fika och kaffestopp innan det bär åter via myr och skog.
Denna fina men lite prövande vandring har jag gjort så många gånger att jag sedan länge har slutat räkna dem. Som den vandrare både i det inre och yttre gillar jag både nya vandringsstråk och de upprepade vandringarna. De fina med de senare att jag kan vila alla sinnen och möta alla intryck fullt ut. Jag vet precis hur jag ska gå och kan vila blick och öron i det så igenkänningsbara...men som sakta och omärkligt, liksom jag...förändras.
Varje vandring är ny, även de välbekanta. Ibland får jag uppleva mycket, andra gånger och det lugnt och stilla. Naturen har tusen ögon...ibland visar de sig, andrar gånger betraktar de den vandrande betraktaren.
Just denna gång var vandringen ganska stillsam. Jag bjöds på få överraskningar. Försommarens typiska fågelsång förstås och ett sträck av sångsvanar en bit bort. Gaikas rovfåglar, Jaktfalk eller fjällvråk syntes ej, blott en korp som fick vara ifred.
Här blir jag en bit av evigheten. Hit hoppas jag få komma tillbaka många gånger än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar