Kvällen som är har varit lugn och vacker. Jag har joggat på en nära nog vindstilla stadsfjärd, skådat staden på avstånd och skymningsljuset. Allt hade varit helt normalt om det inte vore för att fjärden är snöfri. Våren kom till Luleå redan för ett par veckor sedan, över en månad för tidigt. Lite kyla just nu ger åtminstone en illusion av normalitet.
FN:s klimatpanel kom igår med den senaste raden av rapporter. Deras slutsatser sett över tid blir allt dystrare, men jag frågar mig hur många som egentligen bryr sig...förutom experterna, forskarna och den inte alltför stora minoritet som liksom jag är oroliga.
Det vi inte direkt ser och påverkas av har vi så svårt att ta till oss...det kan bli vår...nej, kommande generationers förbannelse. Ett uttryck för denna mänskliga aningslöshet flödade vid fikabordet på arbetsplatsen för någon dag sedan. Någon i arbetsgruppen pratade närmast upphetsat om sin fartfyllda skoterkörning och hur mycket bensin som hade gått åt. Kollegorna uttryckte ett kollektivt gillande...ja, förutom en...författaren till denna text. Jag satt tyst, men kollegorna vet min hållning i frågan.
Vi lever i en del av Världen där de flesta av oss har tillgång till sådana möjligheter och chansen att leva ett gott liv. I det lilla försöker jag vara optimist, göra gott i mitt eget liv och även för andra.
Men, hur motar vi den smygande klimatskymningen, när ska politikerna börja tänka längre än innevarande mandatperiod och hur ska det giriga kapitalet bli mindre girigt??
Den som har svaret på dessa frågor borde få många Nobelpris...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar