Jag har inte tillbringat en påskafton i staden på många år och har glömt hur folktom en stad med 75000 tusen innevånare kan vara. Jag får lite en känsla av detta är de ensamma stadsbornas helg. De som inte har någon stuga eller släkt och vänner att åka till.
På den annars så pulserande gågatan var vid lunchtid i det närmaste folktomt. Av de få som trots allt fanns där var det en klar överrepresentation av äldre med rollatorer och av de yngre syntes fler lite udda existenser än vanligt. När jag sent på eftermiddagen gjorde en vandring på den annars så populära isbanan runt centrumhalvön var jag i stort ensam. Det är inte ofta en stad kan vara så tyst. Ingen dum plats att vara på just nu, tänkte jag, sedan jag läst ett argt blogginlägg om skoterterrorn i skärgården.
I skymningen vid middagen blickar jag ut över isen i Norra Hamn. Skymningen är vacker och folktom. Av de annars talrika hundägarna syns bara en, annars är det tomt på såväl hund som människa.
Det är inte helt tomt i hyreshusen, men närapå. Jobbig ensamhet, eller skön solitär tillvaro? Det varierar säkert.
Läs även andra bloggares åsikter om påsk, människan, staden, Luleå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar