lördag 2 mars 2013

Nygamla klassmarkörer

Sedan ett antal år ökar klyftorna mellan de som kan ta del av materiell tillväxt och de allt fler som halkar efter. De senare årens så kallade arbetslinje har inneburit stora skattlättnader för mellan och höginkomsttagare. Det  har  förstärkt dessa klyftor samtidigt som välfärdssystemen och den grundläggande tryggheten har blivit allt mer grovmaskig. Om nu den avsikten har varit att fler skulle komma i arbete med receptet sänkta skatter så har åtminstone jag svårt att se ett sådant samband.

När en bekant för några dagar sedan berättade hur skolbarn i ett bostadsområde rangordnar sig efter vilket boende man har är det uttryck för en otäck, men kanske typisk utveckling. Naturligtvis var det villaboendet som rankades högt och hyreslägenheten lägst. Barnen om just denna familj ligger nu säkert lite högre i rankingen sedan familjen flyttat från en bostadsrättslägenhet till ett hus, låt vara ett kedjehus, men ändå.
Själv har jag gjort den omvända klassresan från villaboende till hyreslägenhet. Än så länge upplever jag inte att någon ser ned på mig av detta skäl, men vet vet hur det blir i framtiden.

Ett samhälle där klyftorna ökar verkar också bidra till behovet att positionerna sig utifrån det man har. Vi lever 2000-talet, men denna typ av värderingar. känns närmast sprungna från tidigt 1900-tal. Ett samhälle med allt större klyftor och människor som många gånger oförskyllt ställs utanför blir inget trevligt samhälle att leva i. Att det finns många relativt välbärgade människor som kan stoltsera med nya kök och bilar kommer på sikt inte heller öka deras livstillfredsställelse. Dyrköpt yta och flärd är yta och överskuggas snart av alla konflikter som ett allt mer ojämlikt samhälle skapar.

Barnens jämförelser och rangordning kan synes oskyldig, men är som jag ser det ett farligt tecken på hållningen och synen på livet. Undrar om vi får höra något om klassklyftor och klassamhälle i nästa valrörelse? Det skulle vara både uppfriskande och viktigt, men jag gör mig inga illusioner om att det kommer att ske...

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 kommentarer:

Frede sa...

Ja, klyftorna ökar. Jag känner inte igen mig i samhället längre. Vänsterns kulturrelativism och nyliberalernas låt gå-ideologi har konvergerat och skapat en svår situation, där de socio-ekonomiska och socio-kulturella klyftorna växer för varje dag.

I den trygga stadsdel i Malmö där jag växt upp (och som i grund och botten fortfarande är trygg) händer det mer och mer elände: tre rån med tillhörande misshandel på tjugominuter en vanlig vardagskväll mitt i veckan. Förövare: fyra-fem tonårskillar, offer: vuxna män i 25-40-årsåldern.
Rån under tortyrliknande former kring Malmö stadion, där tonårsgäng håller fast offret (ofta vuxna män och kvinnor) i tjugo-trettio minuter medan en av dem går för att länsa bankkortet på konto. Ett offer hotades med att de skulle komma hem och våldta hans flickvän. Han gick dock till Sydsvenskan och berättade allt, vilket var strongt gjort. Polisen mäktar inte med, även om tortyrrånarna nu verkar vara gripna. Men det kommer ständigt nya. Ständiga rapporter om hur ungdomsgäng trakasserar och misshandlar folk i Malmös biosalonger - ett problem som ingen hade hört talas om för en fem-sex år sen. Vi har en arabisk-muslimsk antisemitism som tycks vara oreflekterad och okontroversiell (?) t o m för Malmös (snart f d som tur är) borgmästare Reepalu. Ingen vågar eller vill tala om denna antisemitism eftersom den har muslimska förtecken och man därmed kommer in på en problematiserin och kritik av den misslyckade mångkulturalistiska politik som förts i ett par decennier med tilltagande sociala problem. Det står en elefant i rummet, men ingen får säga det högt. Malmö dras med enorma problem: sociala klyftor, en havererad integration, arabiska enklaver i samhället där svenska och det svenska samhället stängs ute, skenande brottslighet med såväl personrån som grov organiserad brottslighet. Jag känner inte igen mig längre. Jag känner mig inte trygg längre. Jag oroar mig för hur det ska bli när min dotter som nu är fem år växer upp. Och jag förundras över våra politikers totala brist på verklighetsförankring och förakt för vanligt folks ("verklighetens folk", nån som minns det?) vardag. Det samhälle och den stad jag växte upp i är inte samma som jag nu lever i. Än är inte förändring total, men den är drastisk. Tyvärr är nog Malmö en av de städer som "kommit längst" i denna "utveckling". Men andra städer - såväl större som mindre - står på tur.

Johan sa...

Jag följer Tomas Nydahls blogg "vaka över ensamheten", men beskriver mycket av det du upplever i sin blogg.

Visst, klyftor och motstättningar kan ta sig olika uttryck...och ett av hoten ligger just att inte våga tala öppet om sådant som vi oroar oss för. I tigandet frodas fördomarna och Sverigedemokraternas frammarsch.

Anonym sa...

Ja, Thomas Nydahl känner jag väl till sedan flera år tillbaka. Det som jag kunde uppleva som alltför stor svartsyn från hans sida har tyvärr besannats på flera plan. Jag delar kanske inte hans pessimism fullt ut, men tror dessvärre att den är befogad till mycket stor del.

Frede (och förresten, var det jag i förra inlägget också - glömde skriva det. Sorry!)