Jag har vandrat mellan berg och dalar på La Gomera. Alla vandringar bär på sin speciella själ för varje vandrare. Varje vandring är dessutom unik, även om man har gjort den många gånger.
Att vandra på en främmande plats är en upplevelse utöver det vanliga. La Gomera, som är en av de mindre Kanarieöarna, är inte sönderexploaterad av massturism och kanske just därför bär på så mycket fin natur och särpräglad skönhet.
Att vandra på denna främmande plats bidrar till att de sedvanliga referenspunkterna saknas utöver våra välkända flyttfåglar sånglärka och koltrast och som har sin vinterhemvist här som hälsar välkommen med sin välbekanta sång.Trots en detaljrik karta så skiljer sig ofta karta och terräng åt. Bergen på La Gomera erbjuder inte samma enslighet som en tur i den svenska fjällvärlden. Här finns små byar jag passerar och vandrarna som jag med ryggsäck. Så finns alla små vägar och stigar med inte alltid så logisk skyltning som gör att sinnena måste vara vässade, trots all njutning i naturpanoramat. Människorna i sina ensliga gårdar, närmast utklippta från en annan tid, vägleder mig trots att de ibland inte kan ett ord engelska.
Lycka efter en vandring är att få en cappuccino och annanspaj på en av ortens kaféer. Låt vara att de tyska vandrare jag mött tidigare på dagen redan har ockuperat alla bord. Men, vad gör det så länge det finns stolar över.
Läs även andra bloggares åsikter om La Gomera, vandring, natur, möten, människor
2 kommentarer:
Spännande!
Det där ska jag prova på någon gång.
Rekommenderas för den som gillar det annorlunda, men kräver bra grepp för fötterna. Brant och mycket lösa stenar.
Skicka en kommentar