Att närma sig Lars Lerin med några korta rader är inte lätt. Jag hörde honom nyligen på Kulturens hus i Luleå. Lars är i sin begåvning och storhet samtidigt ödmjukheten personifierad. Inga överord om det djupt mänskliga han förmedlar, men just på det sätt han gör det går det rakt in i hjärtat. Att ge denna person någon sorts rättvisa i bloggens form är knappast möjligt. Livets storhet och utsatt kan få förmedla på ett så enkelt och rättframt sätt. En av dessa är Lars Lerin.
Lars Lerin beskriver sig som en udda människa. En människa som både valt och känt utanförskap. Just utifrån denna position har han prövats, lidit, skapat och till slut hittat sin plats i tillvaron. Att ofta självvalt välja ensamheten och en utsatt position har hjälpt honom att göra honom till den person han är idag.
Vi lever i en kultur där vi förväntas vara följsamma, anpassa oss och kunna föra oss i alla sociala sammanhang. Nutiden kan ses som ett mingelparty där den som klarar rollen bäst ses som den framgångsrike. Att som människa välja denna sociala konventionens landskap kan ha ett högt pris. Risken är att vi går bort oss och blir utslätade. Det är i det unika vi blir till och och kan utmana både oss själva och världen. Lars Lerin skulle aldrig välja detta tilltal, men det är så jag förstår honom.
När jag efter detta författar och konstnärsmöte går ut i kvällens mörker, möts av den isande vinden och de rimfrostklädda träden känner jag mig varmare än på länge. Tänk att en annan människa kan bidra till denna värme med hjälp av språket, det är stort...
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Lerin, konst, litteratur, språk, solitär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar