En plats för människor att mötas, att skiljas. En plats att påbörja något, eller kanske avsluta. Betraktaren, jag, blickar ut över människorna från ett av caféerna på terminal 4. De närmast pulserar fram mellan ankomster och avgångar.
Tiden däremellan är det närmast folktomt och tyst. Kanske ett begynnande krismedvetande har slagit till. Butikerna med sitt lockande utbud gapar tomt. Vi människor som väntar, kanske som jag, nöjer sig med cappuccino eller en öl.
Det vilar ett behagligt lugn över denna söndagskväll, då de flesta av oss är på väg hem. Med närmast eftertänksamma steg sker förflyttningarna och den nygrillade paninin doftar gott i cafeterian, nästan som om den vore hemgjord.
Kvällen som är känns nästan hemtrevlig i denna avskalade och tillrättalagda värld. I stegen, rörelsen och rösterna finns en vila. Åtminstone vill jag tro det och det är gott nog.
Upplevelse av hets och stress är oftast en projicering av mitt inre tillstånd. När jag blir lugn, blir världen densamma och jag förnimmer den i ett behagligare ljus. Troligen säger säger det mer om mig och om människornas tillstånd i världen än om världen i sig...
Läs även andra bloggares åsikter om Arlanda, flygplatser, människor, Världen, betraktelser
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar