lördag 17 november 2012

Skellefteå



 För en tid sedan var jag i Skellefteå, staden mellan städerna utmed norra Norrlands kustland. Med de andra städerna menar jag förstås Umeå och Luleå som till skillnad från Skellefteå ofta omnämns i media.

Skellefteå som trots att kommunen är lika stor Luleå är det oftast tystare om, trots att den befinner sig i det s.k. guldriket och två av våra nu levande författare, Torgny Lindgren och Per-Olof Enqvist, är uppväxta i kommunen. Varför det har blivit på det viset går det bara att spekulera över, kanske avsaknaden av behov att vilja framhäva sig. Ingen skrytsamhet alltså, utan man litar på sin egen kraft och växande lite i skymundan.

I Skellefteå håller de takten säger en Pitebo som under sin ungdom hellre åkte till Skellefteå än Luleå för att dansa just p. g .a. skelleftebornas bättre taktkänsla på dansgolvet.

Den som regelbundet åker bil efter den långtråkiga och till synes eviga sträckan mellan Umeå och Luleå får alltid tillfälle att stanna upp i Skellefteå oavsett vad man tycker om det. Här går fortfarande E4:an rakt genom staden och de många rödljusen ser till att genomfarten går i snigelfart.


 Lokaltidningen

När jag gör en kortare vandring genom staden i novembermörkret möts jag både av ett myllrande folkliv, leende ansikten och en stad med en viss karaktär. En stad i norra Norrland kan fortfarande utvecklas trots avsaknaden av Universitet och Facebooks serverhallar....och störst behöver inte alltid vara bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Hur det än är, upplever jag alltid Skellefteå som lite småtrist. Ingen dynamisk plats, precis.

Kanske är det den västerbottniska "bibelbojan" som sätter stämningen.

Johan sa...

.....men staden tycks trots allt klara sig utan inre och yttre kriser.