Betraktelse i Allehelgonatid

Under helgen har jag varit ensam i stugan i Lappmarken. En alldeles utmärkt plats att klä av sig vardagens ok och den ljudmatta den moderna mänskliga tillvaron ofta omges av. Att bege sig ut i stugan så här års är att bege sig ut i det stora mörkret för att finna ljuspunkter och hopp. Landskapet har gjort sig redo för vinter, även om den riktiga vintern inte riktigt vill infinna sig ännu. Isen är bitvis vattenfylld efter nattens regn och den snö som tidigare fallit har krympt ihop ansenligt. Jag finner även en skönhet i denna lätt gråmelerade ton. Jag lyssnar till en lätt vind bland träden och får påpassligt sällskap av lavskrikorna vid min korta skogsvandring.

Allhelgona är den helg då vi tänder ljusen för de som lämnat oss. Läser en artikel i DN att många människor idag inte låter förnya de bortgångnas gravplatser efter de första 25 avgiftsfria åren. Även döden tycks vara utmätt och flyktig i en tid där allt ska gå allt fortare och upplevas, många gånger fjärran de bortgångnas platser. Det tycks finnas allt mindre plats för en livets självklarheter, döden. Jag tror inte döden bryr sig. Hur fåfängt människan än klamrar sig fast vid de ytliga sidorna av livet återstår ändå döden, förr eller senrare

 I stugans tystnad och naturens vintervila kan jag känna lite av dödens närvaro. Den gör mig inte rädd, möjligen lite nerstämd, men mest vilsam. Det är en alldeles utmärkt plats att sluta sina dagar på den dag timglaset är tomt.

Läs även andra bloggares åsikter om Alla helgons dag, döden, livet, vila stillhet, natur