Livet har sina kretslopp - födelse, mognad och död - vår, sommar, höst och vinter - ljus och mörker. För oss som lever stugliv finns det naturligtvis också ett årligt kretslopp, stugförsta och stugsista.
Stugsista sent på hösten när mörker och kyla tar vid och det är dags att summera det är som varit. Stugsista har alltid något vemodigt över sig som alla separationer – du lämnar något under en längre period. Du hoppas på en återkomst, men då vi aldrig kan ta livet för givet, kan vi aldrig ta återkomsten för självklar. Stugförsta däremot, står för pånyttfödelse, förhoppningar och förväntningar. Efter en kall och mörk period är ljuset på väg tillbaka.
Stugförsta vid Norrbottenskusten denna tidiga marsdag är bländande vit, ljus, stilla och vacker. Trots att den egentliga våren ligger långt borta går den att ana trots en meter packad snö. Det droppar från taket och de senaste dagarnas töväder har skapat den första skaren som gör skidfärden till en fröjd.
Det frusna havet ligger öppet som ett parkettgolv och man vill färdas långt mot horisonten. Inne i stugan hjälper solen till att skapa en behaglig temperatur.
När mörkret lägger sig grillar jag min köttbit i månskenet. Livet är vackert en stund som denna. Jag gläds åt nuet och vågar nära på en förhoppning om en fortsättning.
Läs även andra bloggares åsikter om stugor, årstider, natur, skönhet, livet
4 kommentarer:
Kanske missar jag något. Jag som aldrig har stugsista, eller stugförsta. Bara stugjämt. ;-)
Ack, ja... det enkla livet. Önskar att även jag hade en liten stuga att odla min själ och trädgård vid.
Bert - det finns ingen regel utan undantag. Såvitt jag förstår är din stuga som ett hem, hem 2 helt enkelt.
Frede - i brist på stuga kan vackra platser i naturen som du återvänder till vara ett bra alternativ.
Det där ser ju helt underbart ut, längtar till påsk ;-) och jag hoppas att snön bär då också....
Skicka en kommentar