Ett staket markerar en gräns och skiljelinje. I Sverige är staket vanligast i villaområden, där oftast frodig häck markerar gränsen mellan villatomterna. I Sverige har vi också något väldigt fundamentalt – allemansrätten som innebär att vi kan gå och vistas i stort sett överallt. I Norge finns ingen allemansrätt och därmed så finner man staket lite överallt. Ägandet blir där tydligare markerat, men det inskränker också andras rörelsefrihet.
För ett antal år sedan tog ett norskt par över Eugens stuga en bit uppströms vår stuga. Mina föräldrar besökte under mina barn- och ungdomsår Eugen i hans stuga och jag minns många uppsluppna tillställningar. Stugan var också en plats som ofta passerades i samband med korta vandringar och intill fanns och finns en fin liten fågelvik.
Numera råder däremot en ny ordning. Efter det norska parets övertagande av stugan sattes mycket snart ett staket upp. Det blev plötsligt en tydlig markör att denna udde är privat område där vi övriga inte skulle sätta ner våra fötter.
Det brukar heta ett man ska ta seden det man kommer, men det tycks inte gälla detta norska par som tyvärr verkar sakna kulturkompetens och kunskap om den svenska allemansrätten.
Som markägare och därmed granne till det norska paret så brukar jag ägna mig åt civil olydnad och ibland klättra över staket när det norska paret är i sitt land. Det känns helt naturligt och jag skäms inte ett dugg. Dessutom är jag alldeles säker att den gamle stugägaren Eugen bara ler i sin himmel åt mitt tilltag.
Läs även andra bloggares åsikter om allemansrätt, staket, gränser
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Eugen hade planerat för sin udde på ett helt annat sätt,som tyvärr inte kunde förverkligas.
Nordlig utpost kan fortsätta med sin civila olydnad,den gästfrie Eugen i sin himmel inte bara ler,han "swejw" uppmuntrande med sina armar ochså.
Det är tur att vi kan plocka fram våra minnen och tänka på det som var. Livet är ju förändring och det går ju sällan gilla allt som sker.
Skicka en kommentar