Den ligger invid Kvavaträskbergets fot, skogskojan Stallet, flyttad från Gammelstads kyrkby och nyuppförd på denna plats för 18 år sedan.
Det är en bit in i november och det vita börjar bädda in kojan. Denna söndagsmorgon går vi till kojan för att samtala, fika, elda och såga upp ved. De män som 1991 förde upp kojan har nu alla gått ut tiden. Ska nu kaminen fortsätta att ge värme är det upp till oss att hålla oss och kojan med ved.
Kojan Stallet är och har varit en plats för många goda samtal. En plats att stanna upp på när så mycket annat är satt i rörelse och ibland går alldeles för fort.
Novembers vita ljus lyser in genom fönstret, det sprakar tryggt från den allt varmare kaminen och Dans sågklinga arbetar taktfast invid bron.
Några enkla men väl sammansatta timmar för två män i olika livscykler. Det är gått nog för att få styrka att våga gå vidare på den tunna is som är livet självt.
Läs även andra bloggares åsikter om Samtal, möten, platser, kojor
4 kommentarer:
Så vacker en snöklädd skog kan vara.
jo, det vita gör sig bra tillsammans bland alla träd.
Så sant! En perfekt plats för det goda samtalet. Bastun kan också vara en bra plats, men kojan är nog bättre. Strapatsen dit, naturen och det primitiva. Helt underbart!
Just det. En stilla lunk av stillhet i all enkelhet, som många människor inte förstår det stora värdet av
Skicka en kommentar