Att mogna som människa är viktig, men för många en mycket svår och mödosam uppgift. Ett av de största hindren till mognad är vårt i många avseenden stora behov av bekräftelse. Det växande barnet behöver bli sett och bekräftat för att växa upp till en trygg och självständig människa, men som vuxen bör detta bekräftelsebehov minska för att inte skapa problem.
Alla behöver vi inågon mån bli sedda, men den människa som är fri och känner frid klarar sig länge utan detta ständiga bekräftelsebehov. Jag har i olika sammanhang mött människor som tycks ha ett stort behov av bekräftelse och som samtidigt är snabba att skuldbelägga den andre om den väntade bekräftelsen uteblir. Livets resa lär oss i bästa fall att det sällan eller aldrig går att veta hur den andre reagerar på dina handlingar. Den gången då man tror att uppskattningen väntar, kanske den uteblir. Kanske får du uppskattningen för något helt annat, som i dina ögon är en bagatell. Den bekräftelsesökande människan vill helst ha en förutbestämd respons på sina handlingar och det hon tycker är rätt. Uteblir den förväntade reaktionen från omgivningen blir denna människa lätt kränkt och slår i värsta fall tillbaka verbalt och/eller känslomässigt.
För att växa som människa är en insikt central – världen är mycket större än mig själv och svaren på mina tankar och handlingar är oändligt större än min egen begränsade förståelse. Den växande människan ser därför som en av sina främsta uppgifter att våga utmana förställningen om sig själv. Annorlunda och uteblivna reaktioner på den du tror att du är och vill uppnå blir då inte till ett hot utan en möjlighet.
Läs även andra bloggares åsikter om Bekräftelse, mognad, människan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar