För några dagar sedan besökte jag Umeå som numera titulerar sig Norrlands huvudstad. Det sant, staden växer i snabb takt och verksamheter av skilda slag flyttar dit från övriga delen av norra Sverige. Jag flyttade från Umeå för 22 år sedan och har under regelbundna återbesök kunnat följa förändringarna och expansionen.
När jag vid mitt besök fick tid över bestämde jag för att återse min sista boplats på stadsdelen Haga. Jag gjorde den korta vandring som var återkommande under mitt sista år i Umeå då jag ofta gick in till stan, köpte mig en DN och tog en kopp kaffe och bakelse på Gamla konditoriet. När jag vandrar genom Haga upp mot Ersmarksgatan 53 kan jag konstatera att här har tiden gått ganska obemärkt förbi.
När jag återser min gamla boplats är även där allt sig likt, bortsett från att det inte längre doftar nybakat bröd från det sedan länge nerlagda bageriet. Naturligtvis står fortfarande den numera rejält åldrade fastighetsförvaltaren vid parkeringsplatsen och pratar i bestämmande ordalag. Nu med en betydligt yngre fastighetsskötare. Det vara samma fastighetsförvaltare som höll oss boende i strama tyglar och som när jag var nyinflyttad gav mig en rejäl åthutning när jag skakade av sängkläderna från balkongen.
Visst är det förunderligt att i denna tid av snabba förändringar att det parallellt tycks finnas en sorts tidlöshet och där händelser och sammanhang återknyts som om nästan ingenting har hänt….
Läs även andra bloggares åsikter om Platser, tiden, möten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar