Lill-Gaika är ytterligare en av mina nordliga utposter några kilometer från stugan Grova. Detta berg är också boplatsen för Jaktfalken sedan ett antal år.
Lill-Gaika var Fjällvråkens berg fram till mitten av 90-talet, då Fjällvråken fick se sin boplats i bergbranten beslagtagen. Jag blev själv vittne till denna sorti, då Vråken blev bryskt undanskuffad av de aggressiva Falkarna.
Denna dags sol och värme är egentligen inte gjord för vandring uppför berg, men jag vill förvissa mig om att Jaktfalkarna är kvar även detta år. På avstånd hör jag falkungarna, just i samma ögonblick som jag stöter upp två Tjädertuppar. Det gläder mig att Tjädern har kommit tillbaka till det gamla hygget nedanför berget. Paradoxalt nog kanske det är just detta hygge som har skapat bra jaktmarker för Jaktfalken.
Uppe på toppen är det alldeles tyst. Jag njuter av utsikten, men Jaktfalkarna varken syns eller hörs. Förklaringen får jag på tillbakavägen då de passerar strax ovan mitt huvud med mat till ungarna.
Med nöjda och lätta steg vandrar jag ner mot Välmbas vatten. Väl där väntar en av sommarens skönaste och mest efterlängtade bad.
Med nöjda och lätta steg vandrar jag ner mot Välmbas vatten. Väl där väntar en av sommarens skönaste och mest efterlängtade bad.
2 kommentarer:
Vilka storslagna marker du har den äran att vistas i Johan. Och vilka mättade, dramatiska upplevelser/fågelmöten du får insupa.
Lyckliga du!
Och vilket (med människans mått mätt) tidsspann kan inte anas i rasbrantens stenkyrkogård när hela det väldiga berget sakta eroderar bort.
Huga!
Det omgivande landskapets karaktär ristar nog sin prägel i en närvarande människas kynne och sinnen tror du inte?
Både stillheten och ödmjukheten skördar på denna plats. Här kan var underskönt vackert, men också dramatiskt och bistert när nordväsvinden tar i som mest. Spår av en stenåldersboplats lär finnas här, så det har varit fler som sett och bejaktat kraften i platsen.
Skicka en kommentar