Jag tror att världen skulle vara full av goda handlingar, såväl när det gäller att vårda våra relationer som vår planet om vi hade en genuin kontakt med oss själva.
Det som borde vara så enkelt, tycks vara det svåraste av allt. Speciellt i en tid då så många krafter uppmanar oss att rusa på allt fortare, men till vad?
Att vi har så svårt att nå de goda handlingarnas tillstånd och den inre stillhet och ro som är förutsättningen, kanske är den verkliga ”ormen i paradiset”. En förgörande kraft som i värsta fall får oss själva på fall och i förlängningen livsbetingelserna på vår planet.
När vi kommer i verklig kontakt med oss själva får vi chansen att förstå vår plats i tillvaron, vår omvärld och kan värdera våra handlingar. I en genuin kontakt med oss själva ser vi mera, växer i våra relationer och allt runt oss. I detta växande blir vi mer ödmjuka. Vi inser med en nödvändighet att vi måste vårda varandra och vår livsmiljö. För att i förlängningen själva må bra.
När du som medmänniska har lyckats nå detta tillstånd och förblivit där, då är du en lycklig människa.
Läs även andra bloggares åsikter om lycka
2 kommentarer:
Hej Johan!
Det är inga små förhoppningar du applicerar på människan.
Men visst måste hon omvärdera sin roll på livets scen - ny livsstil, ny etik är nödvändigt. Livsrelaterade, livsexistentiella ämnen på skolschemat likaså.
Enligt påven är det människans egoism och själviskhet som förstör jordens miljö. Och hennes fartblindhet på väg bort från sin inre kärna. Det som just nu pågår.
Att människan som art måste lämna pubertet, mogna och förädlas är helt nödvändigt - nej, jag hittar inte orden...
Intressanta tankar du förmedlar!
En god hälsning från thord.
Den pubertala människan var ett välfångat ordval. Frågan är om hon hinner bli vuxen, eller om en för tidig död väntar!?
Skicka en kommentar