När jag sitter på någon av mina Nordliga utposter, d v s någon intagande plats i naturen, får jag de bästa förutsättningarna att vara verkligt närvarande. Att vara mitt i skapelsen är att vara i livets grundflöde. På dessa platser är livet så givet, liksom dess motsats, döden. Här blir döden lika självklar som livet. För mig växer då ödmjukheten inför livet och dess slut, döden, som blir lika och naturlig som livet självt.
I nutidssamhället har döden knappast någon självklar plats. Snarare verkar den ha blivit allt mer undanstoppad och osynliggjord. I mina samtal med ungdomar kan jag tydligt märka av detta. Döden väcker mycket starka reaktioner, även om det handlar om en nyligen avliden gammal människa som har gjort sina varv på jorden och dött på ett helt naturligt och väntat sätt.
Jag undrar var de nyblivna änkornas sorgflor har tagit vägen. Som barn såg jag emellanåt denna tunna mörka tunna duk framför ansiktet som markerat att maken hade avlidit. Jag såg aldrig några motsvarande attribut hos männen, men det beror väl på att kvinnor, då som nu oftast överlever sina män.
Idag ser jag sällan några tydliga attribut för döden och sorgen. Jag blir orolig när vi gömmer undan döden. Så länge vi undviker att bjuda in döden i våra liv åsamkar vi oss onödigt lidande den dag vi ska möta andras och slutligen vår egen död.
Tillvarons grundfundament måste få plats i vår tillvaro. Där har döden en livsviktig plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar