För en tid sedan berättade en kollega i upprörda ordalag om att hon hade blivit vittne till att en gammal kvinna fallit utanför ett äldreboende. Det som upprörde henne var att människor gick förbi utan att göra en ansats för att bistå den gamla kvinnan. När kollegan kom fram anslöt personal från äldreboendet och kunde hjälpa den gamla kvinnan på fötter.
Detta hände inte i storstaden där tunnelseendet sedan länge praktiseras av många, att se men ändå inte se. Detta var en händelse under en alldeles vanlig dag i lilla Luleå där tunnelseendet i brist på trängsel invid Hermelinsparken borde vara svårt att praktisera.
Skammens rodnad borde lägga sig över alla de som sett, men inte bistått. Börjar vi bli så självcentrerade i vårt välfärdsimperium att vi inte längre förmår att sträcka ut en hjälpande hand?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tror att tunnelseende kan orsakas av stress. Och stress finns nog även i Luleå, tyvärr. Stress står nog ofta i motsats till empati. Och det vi behöver i Luleå och nästan överallt är mer empati. Men hur når vi dit? Vad börjar antistressbehandlingen?
Jag tror att den börjar om vi så bara för en stund kliver ur våra ofta konstlade och självpåtagna livsok. Grunden ligger förstås i motivationen och våga se sig själv och världen på ett annat sätt.
Skicka en kommentar