måndag 16 juni 2008

16 juni 1969

Min fars dödsdag. Det är snart 40 år sedan min far slutade sina dagar. Jag var med, liksom min syster när han voltade med Saaben. Ett intensivt liv fick ett abrupt slut.

Att vårda minnet av min döda far är också att vårda mitt eget liv. Genom mina tankar blir den döde till en levande gestalt för mig och på så sätt blir han fortfarande en del av livet och en del av mig själv.

Den 16/6 varje år går extra många tankar till min far, som idag om han fortfarande hade funnits ibland oss, skulle vara 80 år.

Att vårda minnet av fadern har växt sig allt starkare genom åren – att bli kvar i en lågmäld, men samtidigt vilsam sorg och eftertanke. Kanske har det blivit så därför jag själv blir allt äldre och sedan flera år överlevt honom i ålder mätt.

Jag minns särskilt ett tillfälle den 16 juni någon gång i mitten av nittiotalet. Jag och ett par vänner var på Haparanda Sandskär. Jag vandrade ensam utåt Nordudden till. Jag satte mig att vila strax nedanför en höjd som vätte ut mot sandstranden och havet. Efter en stund upptäckte jag det träkors som fanns alldeles nära mig. Jag hade satt mig på denna plats, helt ovetande om träkorset, trots att jag hade tusentals andra platser att välja på.

Det blev en stark upplevelse av döden symboliserad av träkorset och det livgivande havet framför mina fötter. Min far levde och fortsätter att leva i mig och jag fortsätter att vårda hans minne….

2 kommentarer:

thord.wiman sa...

Du skriver fint om din far Johan och väsentligheten i att vårda minnen och den tid man själv har till förfogande.

Du skrev känsligt om "Ett annat land" och jag behöver också det landet för att undvika en urban härdsmälta.
I en annan dimension finns ett annat land ibland benämnt "själens landskap". Allt oftare i mina strävande tankar men svåråtkomligt utan ansträngning: under ytan, under huden, den längsta resan in i själen - och för att citera Strindberg "Det gäller att doppa djupt i sin själs bläckhorn".

Det djupet måste alla människor möta och mäta tänkte jag föregående natt när sävsångaren, solisten i vassen exekverade en nära hjärtat svidande midnattskonsert av överjordisk skönhet.
På himlen dessa rörande, sinnliga rosa och purpurfärgade penseldragna skyar som skapar sagoblänk i vida vatten... Ja, då är man anlupen ett annat land...

Juni: som en dikt av Werner Aspenström:

"osynliga luftskepp ankrade ovan mig.
Nerför osynliga repstegar klättrade
osynliga förgyllare.
Mot kvällen var sjön och alla åkrar
belagda med silver, även gödselstacken skimrade paradisiskt.
Juni: nätterna svävar fram som dun på sjöarna".

Just nu är thord ett dun i den ljusa juninatten och vill inget annat vara.

En god hälsning!

Johan sa...

Jo, det är viktigt att ta vara på tiden och det sköna i nuets landskap. En livsviktig, men tyvärr ingen enkel sak. Poesin kan förstärka upplevelsen. Någon diktsamling följer därför ofta med mig på mina vandringar.