söndag 8 juni 2008

Trollkärringbacken



Åter utblicken över det välkända, men i någon mening ändå det ständigt förändrade landskapet. Tjärnen, den gamla skogen med Gaikabergen i bakgrunden.

Toppen av Trollkärringbacken är en av Nordlig utpost viktigaste platser. Den ligger alldeles intill min stuga där jag ofta tar adjö av dagen. Här kan jag känna mig som en riktigt John Bauertroll över min fina utkik.

Naturligtvis är också detta platsen för spännande upplevelser. Hare och rådjur på vandring längs med vägen. Salskrake och Bergand som rastar i tjärnen. Roligast var nog parningsextasen hos två Morkullor som en gång vid upprepade tillfällen flög strax ovanför mitt huvud.

Denna kväll är mer lågmäld. En kylig vind smeker landskapet och naturen hämtar andan. Taktfast spelar dock Taltrast och Rödhake på sitt typiska vis.

Jag bugar, vänder mig tillbaka till stugan och lägger in dagens sista klabb i kaminen.

5 kommentarer:

thord wiman sa...

Hejsan Johan!

Har du någon stund anat trollkärringens närvaro? Varför trollkärringbacken?

Att dröja sig kvar på en solstänkt utsiktsplats är en angenäm syssla. Blicka ut och blicka in...
Och senare - upptäcka den natur de flesta glömt bort - vårt evolutionerande kosmos, detta ofattbara, storslagna, underbara universum som bara är en näslängd bort; nästipp upp. Där är det!
Hur ser stjärnhimlen ut från din utsiktsplats?

Visst är det lågmälda litet inåtvända i naturen som ju är dess vanligaste uttryck väldigt tilltalande, tryggt. Och det "spektakulära" är aldrig längre bort än ögats blinkning.

Mäktigt. Tilltalande foto; grusvägen inte minst. Ser du kungsörnen någon gång?

Ja Johan. Du har anledning att buga djupt!

En god hälsning från thord.

Bert Bodin sa...

Ja du, Johan! Fin plats.
Men det är nog första gången jag har hört ordet "taktfast" om rödhakesången. Något mer befriat än den finns väl knappast.

I övrigt kan jag dock hålla med.

:)

Johan sa...

Thord: Namnet har sin förklaring i de tjärnar som finns nedanför. Förr när man skulle skrämma barnen talade om "vittra" (har nog andra benämningar också) som dansade i tjärnarna. Dansen är de dimmor som breder ut sig på sensommarkvällar. Både kungs- och havsörn har setts ett antal gånger i dessa omgivningar, dock inte från denna utkik.

Bert: Nej, den låter ju knappast som den skönt upprepande Rödvingetrasten, men visst har varje fågelsång någon sorts takt. Säg, vilka taktlösa symfonier har du hört?

Bert Bodin sa...

Låt oss vara överens om att rödhakesången är taktfast, fast takten varierar. Stoligen.

:-)

Bert Bodin sa...

"storligen", skall det förstås vara.