Tomheten

Min arbetsplats, skolan, befinner sig i sommarstiltje. Eleverna har sommarlov, liksom lärarna. Kvar finns förutom jag, en kollega och städpersonalen. Den annars myllriga och stojiga miljön är tyst, sånär på trafiken från gatan, mullret från min dator och tickandet från vägguret.

I denna känsla av tomhet kan lätt en leda och rastlöshet breda ut sig. Som tur väntar snart semestern. Nu på lunchen har jag fyllt på med lånade böcker för sommarens stilla stunder.

Det tillstånd jag beskriver är det vi människor oftast tänker på när vi ger tomheten ett namn, den yttre rumsliga dimensionen. Denna tomhet som finns inom oss själva däremot, kan för en del förskräcka, för andra verka läkande.

Jag tillhör den senare gruppen. Numera ser jag den inre tomheten som en tillgång – helt enkelt en kortare tid för tanke- och känslofrid. Samtidigt ser jag den inre tomheten som en illusion. Vi upplever oss tomma, men egentligen vilar vi bara ett tag och gör oss bättre rustade att hantera det som väntar oss.

Bästa möjligheten för mig att erfara tomheten, d v s den stora vilan, är en längre vistelse i naturen. Vardagens rastlöshet och oro kan länge följa mig, trots att jag tror att jag har lämnat den bakom mig. Med lite tur trillar till slut polletten ner och jag får erfara att har tömts på allt trist tankegods. Jag vill inte beskriva mig som religiös, men den sortens vila jag då erfar är något stort – en villkorslös stilla glädje och allt som korsar min väg.

Kanske tjuvtittar jag lite i semesterlitteraturen för att lättare bära rummets tomhet och ana de goda stunderna som väntar.