Curling och ungdomsarbetslösheten

Såg för en tid sedan ett nyhetsinslag från Älvkarleby där ungdomsarbetslösheten är högst i Sverige. Två ungdomar intervjuades. De verkade ganska deppiga inför sina framtidsutsikter. Visst finns det anledning att vara bekymrad för att vår framtid (= ungdomarna) får allt svårare att etablera sig i arbetslivet.

För ett antal år sedan myntades begreppet curlingföräldrar. Den röda matten lades ut, föräldrarna sades vara inbegripna i alla barnets aktiviteter inte sällan organiserade av vuxna och barnet fick allt det pekade på. Visst var detta till en del en generalisering om våra barn och deras föräldrar, när många andra barn varken fått det de pekat på eller den kärlek de har rätt till, men visst fanns det en del sanning om curlandet.

För några år sedan träffade jag regelbundet nyblivna gymnasieklasser. Det var ganska vanligt att prylar uppfattades som det viktigaste i deras liv och målsättningen med livet var att bli rik.

Sedan dess har några år gått och det är bl a dessa ungdomar som ska slåss om de allt färre jobb som finns kvar. Curlandets tid är förbi och den röda mattan är bortdragen.

Det finns all anledning att vara orolig om resultatet av curlandet blir som i Älvkarleby – ungdomarna sitter på ett gym eller framför sin dator och väntar på att ett jobb ska komma till dem. Risken att vi ser lite av en förlorad ungdomsgeneration om de och många andra arbetslösa ungdomar inte hittar sin egen kraft och energi. Visst är det tufft att hitta arbete, men många oglamorösa arbeten finns och ska utföras.

Den nära framtiden är inte materiell rikedom och lättförtjänta pengar. För många börjar arbetslivet som diskare, med tidningsutbärning eller i en hamburgerbar. Alla yrkeserfarenheter är rika erfarenheter och en bra investering för ungdomarnas framtid. Jag tror att många ungdomar behöver göra en mental resa och attitydförändring för att inte förbli kvar i en återvändgränd.

Kanske den curlande föräldrageneration ånyo behöver komma in på scenen, men nu som mentala coacher….vad tror du??

Läs även andra bloggares åsikter om Framtiden, ungdomsarbetslöshet, curlingföräldrar

Bilden

Årets sista snö - ibland säger en bild mer än tusen ord

Läs även andra bloggares åsikter om Bilder, vinter, snö

Vårälven

Älvråken breddar sig. Den inte bara förebudar en annan tid, utan visar på att denna andra tid snart är förestående. Vattnets rörelse ökar i takt med snösmältningen. Om en vecka kanske vattenspegeln har nått Bergnäsbron och om ytterligare någon vecka har Luleås innerfjärdar öppnat sig.



Denna kväll kan vi blott ana vad som förestår. Knipor och storspov spelar vårystert och den bleka kvällssolen speglar sig som guld i mina ögon. De enkla och okomplicerade stunderna som denna är som balsam för själen. Jag undrar hur många som har insett detta?

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, vatten, Luleå

Storspoven

Våren har kommit till det norrbottniska kustlandet och snön tinar snabbt undan på åkrarna. I samma takt som snön smälter hittar flyttfåglar barfläckar och öppna vakar.

Storspoven, kanske den främste budbäraren om vår här i norr har anlänt. Storspoven är en karaktärsfågel för jordbrukslandskapet och kanske matriarkatets främste representant inom fågelfaunan. Honorna lämnar nämligen hanarna med fågelungarna vid midsommartid för ett eget återtåg mot söder.

I kväll stannade jag till vid Gäddvik och de fyrtiotal storspovar som fanns på en åker. Jag hade en tanke att föreviga kvällens skådespel med min kamera, men jag måste erkänna att jag alltid har varit en värdelös fågelfotograf. Mycket riktigt, när jag tog fram kameran så lättade alla spovar utom en och parkerade på behörigt avstånd på Luleälvens is. Stadsmänniskan var helt enkelt inte i takt med naturens magi och blev därför "blåst på konfekten"



Det är tur att även en stadsmänniska som jag alltid kan fånga ögonblicket med ögonen och med öronen kan njuta av spovarnas spel....

Läs även andra bloggares åsikter om Storspov, fåglar, vår

Skuggor

Aldrig är ljuset så starkt som när vårsolen och den ännu vita snön spelar på samma arena. Mörker och skuggor ges ett annat återsken. Vårvinterskogen blir en lätt magisk plats, En verklig och fiktiv skog i förening som skapar en naturens egen pelarsal.

Denna naturens målning i nuet går att se som en kommentar till våra kontrastrika liv – ljus och mörker som möts sida invid sida. Vårvinterskogen ger dock plats för ljuset att tränga in i de mörka skuggorna och blir en årstidens kommentar, där ljuset för en tid är dominanten och återfödelsen är nära förestående. Naturen bär alltid på sina kommentarer, läkande och ifrågasättande.

Läs även andra bloggares åsikter om Skuggor, ljus, mörker

Myren

Skidor som färdas över nattunn skare. Som att färdas på nattgammal is. Plötsligt brister den, men du vet aldrig när. Skört som livet självt.

Den tidiga vårmyren lever ännu i sitt saktmod och i sin tystnad. En tystnad som emellanåt bryts av vårens uppvaknande då sångsvanarna spelar vårystert i de vattenspeglar som har öppnat sig.

Snön ligger meterdjup över myren. Våren bryr sig inte. Ytterligare ett par sångsvanar ansluter och sjunger sin salut över den tysta myrens vithet.
Sista skidturen över myren som gör sig redo för en annan tid….

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, förändring, livet

Fernissa

Vi lever i en ytlig tid. Det offentliga och allmänna samtalet bottnar oftast inte längre. Det kan bero på rädsla, att vi saknar kompassriktning för framtiden eller helt enkelt av den anledningen att den kritiskt tänkande människan inte passar in i det rådande samhällsklimatet.

Nutiden kan liknas vid ett sort cocktailparty. Vi ska ta för oss, men aldrig stanna upp. Vi ska prata, men aldrig samtala. Vi gå och vandra omkring leende med största ”pepsodentsmilet”, se lyckliga ut oavsett om vi är det eller inte och lämna ut så lite som möjligt om oss själva.

I ett sådant samhällsklimat är det därför självklart att man som vårdpersonal kan få utöva kognitiv terapi efter att ha gått en 5 veckors kurs, något som självaste regeringen har givit sin välsingelse till. Kognitiv terapi tycks idag vara det alena saliggörande för alla psykiska krämpor i smått och stort. Jag motsätter mig inte mig inte terapiformen i sig, men på vilket sätt med statens goda minne den ska få utföras. Terapi ska utföras av en utbildad terapeut. Utbildad terapeut blir man inte på 5 veckor. Jag vill istället kalla detta för kvalificerat kvacksalveri sanktionerat av våra beslutsfattare. Vad resultatet kan bli är att många hjälpsökande människor kan fara illa i villfarelsen att de får professionell hjälp.

Fernissa är rätt använd en bra produkt, men utan ett gediget underarbete hjälper dock ingen fernissa i världen, tvärtom, problemen isoleras och kan i värsta fall förvärras. I en allt mer komplicerad värld ska tydligen svåra på små och stora frågor ges grunda och ytliga svar. Gärna enkla svar på svåra frågor, men genomtänkta!

Läs även andra bloggares åsikter om Kognitiv terapi, ytlighet, samhällsklimat, politik