Här hemma pågår allt som vanligt...

I min lilla värld pågår allt som vanligt. Här finns en trygg förvissning att jag har min plats... och ett liv som jag försöker göra mitt bästa av. Här finns de goda vännerna, den jag älskar och  utmaningar som gör den fortsatta färden intressant.

Tillvaron går vidare och jag försöker göra mina små avtryck...och ta ta fullt ansvar för det liv jag har...som den förgängliga gåvan livet faktiskt är.

Helgen som varit har givit plats för goda samtal, litteraturen, en bra konsert och god mat och dryck. Alltså mycket av det där som är fint och som skänker mig mycket tacksamhet.

Ute viner en kall vind över fjärden som väntar på isläggningen. Minusgraderna kom till slut tillsammans med lite snö. Bevarar också en känsla för någon sorts normalitet.

Utanför min inre horisont håller det på att hända något. Jag är påverkad...faktiskt mer än jag tror. Även om terrorn har regerat länge på många platser blir nog världen aldrig mer riktigt sig lik efter det som hände i Paris för dryga veckan sedan. Även om risken att själv drabbas är obefintlig så finns där någon sorts oro som har satt bo i mitt sinne.

Bill Fays toner ljuder i högtalarna. "We want to change this world" sjunger han. Så rätt och så talande. Utmaningarna är större än någonsin och nu när det börjar krypa in på skinnet att skulle kunna hända mig och dig. Den globala terrorismen finns i dags närvarande i de flestas liv...men vi vet också att denna terror är en yttring i en värld där resurserna är så ojämlikt fördelade. Börjar inte världens ledare titta in i grunderna till detta fundamentalt orättfärdiga blodomlopp kommer blodet fortsätta att rinna och rädslor och hat kan gröpa ur det fina hos oss människor.

Världen måste förändras. När hoten om större sammanbrott ökar kanske också klokskap får se mer av dagens ljus. Jag vill och försöker se något ljus i mörkret. Det är min skyldighet som människa. Under tiden försöker jag leva som vanligt...njuta och ta del av det fina som faktiskt finns.