Bästa årstiden...

....är den tidiga hösten. Det är nog många som tycker annorlunda, men jag hävdar att tiden från slutet av augusti och september bjuder på en skönhet och vilsamhet i förening som är svåröverträffad.

Sommaren är däremot en upphausad årstid där många gånger besvikelsen breder ut sig när den förväntade värmen och solen uteblir....eller uteblir när just du är ledig.

Nej, tack vet jag den tidiga hösten. Den kan bara inte bli dålig då den inte har några fagra myter att leva upp till. Dessutom är detta årstiden då naturen erbjuder sitt färgrika klimax oftast kantad med soliga dagar med hög och klar luft.

Helgen som var blev det ett höstbesök i min stuga Grova lappmarken. Det var ett typiskt varierat höstväder med regn, sol, vind och vindstillhet. I frånvaron av insektssurret är naturen tystare än vanligt....samtidigt blir du mer varse på det som pågår...ripors uppflog, lavskrikornas sällskap och skrakarna som börjar samlas på Välmba.

Fick jag välja så skulle jag alltid vara ledig under september och blicka ut över solglittret som aldrig blir så vackert som just i september då solen står lägre.

Förhoppningsvis blir även jag en frisk pensionär en dag. Vill någon söka mig förstår ni säkert var det är lättast att finna mig under den bästa av årstider....

Skammens Finland

Jag vaknar till morgonekot, förskräckt...en grupp flyktingar i en buss blir attackerad av stenkastande människor i finska Lahtis. De så kallade demonstranterna möter dessutom upp med fyrverkerier och några uppträder i Klu-klux-klan-dräkter. Allt för att skrämma livet ur dessa flyktingar och påminna dem om det krig de flytt ifrån. Orden som far i mitt huvud är ondska, hat, dumhet och total historielöshet.

Känner mig upprörd. Gör min återkommande vandring i mina marker, men tankarna etsar sig fast. Dagen är kulen. Molnen ligger lågt över bergen...som en påminnelse.

Hur kan människor uppträda så totalt ociviliserat i ett civiliserat samhälle. Lever vi inte i en upplyst tid då vi borde veta bättre?

Jag kan inte låta bli att tänka på det mörka 1930-talet och nazismens framväxt. Motorn i denna framväxt var kanske framförallt det folkliga drev som kanske kan förklaras av okunskap. Att en okunnig befolkning utan demokratiska traditioner lättare kan duperas är inget konstigt. Vi ser nog många exempel på det i vår värld. Men att detta kan ske i vårt närmaste grannland är svårare att ta in.

Urspårningen började redan förra helgen då det ordnades demonstrationer vid gränsen i mot Haparanda. Det bildades kedjor av människor som ville visa att flyktingarna inte var välkomna.

Att det sker i Finland blir än mer märkligt om vi ser till landets historia. Det var 1000-tals och åter 1000-tals finländare som flydde till Sverige i slutet av kriget. Men det har väl dessa historielösa demonstranter glömt...

Människan är ett farligt rovdjur....är hon dessutom okunnig och inte förankrad i en historia blir hon ännu farligare.

Idag är det en mörk dag för Finland och för de goda krafterna. Låt se om politiken blåser under eller markerar. Jag hyser mina tvivel...

Xenia Kriisin

I väntan på att jag klarar av att formulera något av allt som pågår i vår allt oroliga Värld vill jag ge ett fint musiktips.

För snart två år sedan lyssnade jag på Xenia Kriisin när vi firade av vännen Björn på Bistro Norrland på hans 50-årsdag. Xenia Krisiin var då för mig en helt okänd musiker med rötter i jazzen. Spelningen gav mersmak och jag anade att det skulle komma mer.

Mer har det också kommit. Nyligen kom Xenia ut med sin nya skiva "Bleed" som rättvist har fått flera fina recensioner. Hon blandar och ger med massor av olika influenser på skivan. Den är experimentell utan att vara svårtillgänglig.

Som jag sagt flera gånger tidigare, det är de kvinnliga musikerna i Sverige som är verkligt intressanta. Lyssna och ge Xenia Krisiin en chans...det är hon värd!

På fjälltur 4

 Efter en betydligt behagligare natt i tältet blev det ytterligare en tidig uppstigning. Vi ville ha goda marginaler till färjan i Vaisaloukta. Dessutom väntande ytterligare en varm och helt stilla dag.

Leden gick delvis genom blockrik terräng och var på så vis vandringens mest krävande dag. Att dessutom vandra över snöfält i slutet av augusti kändes lite märkligt. Vi var ju trots allt bara drygt 800 hundra meter över havet.

Några kilometer innan "målgång" såg vi Akkajaures spegelblanka vidder breda ut sig. Här stannade vi till och tog avsked till kalfjället.

Efter en lite tråkig vandring i blockrik fjällbjörkskog nådde vi till slut STF-stugan i Vaisaloukta. Här vankades en god köttfårssås med pasta och ett par slöa timmar innan M/S Storlule tog oss tillbaka till Ritsem.

Överfarten med båten blev magnifik över det solbelysta och stilla vattnet. Båtturen blev en värdig avslutning för några dagar då Laponia visade oss sitt mest generösa ansikte.

Det finns alltid en vanlighet bortom det storslagna. Vi hade tänkt oss en storslagen middag på restaurangen vid Sjöfallet. Här sågs ingen personal var vi än sökte och de få gästerna i restaurangen tittade på oss med stora ögon som vi kom från en annan planet.

Vi fortsatte istället vidare mot Porjus. Här hittade vi det lilla samhällets samlingpunkt...Oyas grillbar. Ett märkligt ställe med mat som badade i transfetter. En ortsbo satt sig vid bordet intill och svepte snabbt två öl. På parkeringen mullrade EPA-traktorerna. Vi var tillbaka till civilisationens inland...

Corollan tog oss i ett tilltagande kvällsmarker mot kusten. Trots transfetterna var magkänslan god efter några riktigt härliga och upplevelserika dagar och med en riktigt fin vandringskompis. Minnena kommer att förbli välbevarade i arkivet...

På fjälltur 3

 En tidig kväll följdes av en lika tidig uppstigning. Vi visste att en ytterligare varm dag förestod, så vi ville nyttja den relativt svala morgonen. Då myggparadiset inte lämpade sig för frukost packade vi ihop tältet och tog oss några kilometer till den plats där Padjelantaleden och Nordkalottleden möts. Där åt vi en välkommen grötfrukost mellan hängbroarna innan vi skulle ta oss vidare utmed Nordkalottleden.

Jag blev snart varse att Nordkalottleden inte var helt välunderhållen. När vi skulle passera ett dyigt ställe sade jag med lätt skrytsam stämma..."nu får jag äntligen användning av mina höga stövlar". Skrytsamheten kostade...ögonblicket senare trampade jag snett och så väl stövel som vänsterben var nere i dyn. Anton fick sig ett gott skratt som jag snart kunde instämma i då fötterna förblev torra.

Vandringen fortsatte mot Kutjaurestugan i ett allt varmare väder. Här tog vi en lång lunchpaus med besök på bekvämlighetsinrättningarna, d v s dasset och och en liten fin lagun där vi kunde tvätta av oss.

Invid Kutjaurestugans solvägg var det 48c när vi skulle påbörja vandringens större stigning upp på kalfjället för att komma till vår tilltänkta tältplats. Det blev svettigt värre med många vattenstopp på vägen. Vi väntade på en förväntad vind på högre höjd som aldrig kom...men vi kunde istället njuta av en förförisk vacker utsikt.

Sen eftermiddag siktade vi den raststuga som också skulle bli vår tältplats. Här mötte vi en holländare, en av flera ensamvandrare som vi träffade under vandringen och som bodde i raststugan. Här i den högt liggande fjälldalen fick vi några fina timmar. Myggfritt var det inte, men klart uthärdligt och Anton gjorde sitt bästa att hålla de små liven på avstånd med en liten brasa.

När lövbiffen var intagen och därtill kaffe och en liten whisky var det dags att krypa till kojs. Kvällen var tidig, men dagen hade varit lång och upplevelserik. Vi var nöjda och kunde glädjas åt ett tält helt utan stickande kryp...

På fjälltur 2

Sjnjuftjuitisjåkkå med Kisuris i bakgrunden

 Morgonen var arla när vi steg upp. Komforten med det enklare liggunderlaget tillsammans stela leder gjorde uppstigningen rask. Det märktes att kroppen hade uppnått ett mognare tillstånd...

 M/S Storlule tog oss 6.50 över Akkajaure (Sourvas vattenmagasin) tillsammans med några andra vandrare, mesta dels av utländsk härkomst. När solen flödade som ymnigast tycktes vandringssäsongen nästan vara över. Inget som vi sörjde över. Vi ville inte trängas på en annars ganska välbefolkad led.

Dagen var lugn och solig. Vi anande att vi skulle få en annan följeslagare på färden...värmen. Vi laddade med en grötfrukost vid Akkastugorna innan vandringen tog vid på allvar. Första dagens vandring visste vi skulle bli lång. Att vara välförsörjda med så väl mat som vatten var därför av yttersta vikt.

Jag stod för en välbalanserad kost där mycket hade egenhändigt torkats för att ge lite kulinariska upplevelser. Om jag stod för mat och planering så stod Anton för allt tekniskt kunnande. Bl a hade han sin GPS som berättade om kilometrar, marschfart och vad nästa vattenhål fanns. Med andra ord...så lite som möjligt skulle överlämnas till slumpen.

Efter 16 kilometer nådde vi Kisurisstugan som till skillnad från de flesta fjällstugorna längs med leden drivs i samisk regi. Den trevliga stugvärden saluförde glödkakor, vilket gav ett extra tillskott till tomatsoppan. I skuggan visade termometern 24 c, så vi visste att några varma timmar återstod.

Leden efter Kisuristugan var mestadels lättvandrad med vid utsikt åt alla håll. Utmaningen var att hitta tältplatsen. Vid sidan av värmen hade vi nämligen en sak till att ta hänsyn till...myggen och alla andra närgångna småkryp. Sommaren var mycket sen i fjällvärlden, så det insektsklimax som brukar nås under juli var nu en verklighet under den senare delen av augusti.

När kvällen närmade sig fanns två val...tälta på åsryggarna och långt från vatten eller närmare vatten och videvegetationen. Vi valde det senare. Någon kontemplativ myskväll blev det inte. Snabbt upp med tältet, ordna med maten och kasta sedan sig in i tältet. Först trodde vi att vi hade överlistat alla insekterna, men när vi något senare skulle sova stack det lite överallt. Småknott, eller"svirro" tog sig in genom tältets ventilation. Det hade kunnat bli en stickig och bloddrypande natt. Myggmedel luktar inte gott...men här fanns inga alternativ. Det  blev myggmedel och i alla fall några timmars sömn efter en upplevelserik dag...

På fjälltur 1

Korvstopp på Statoil i Jokkmokk

 När Anton strax in på det nya året ställde frågan om jag var intresserad av en fjällvandring till sommaren så var jag naturligtvis inte sen att haka på. Det var länge sedan jag har gjort en längre tur i fjällen så Antons initiativ kändes välkommet. Roligt att få vandra i vår orörda vildmark samtidigt som vi skulle få mycket tid tillsammans (Anton bor numera i Stockholm).

Vi skulle göra en tredagarstur i övre delarna av Laponia med vandring utefter Padjelanta- och Nordkalottleden. En vandring på dryga 54 km (allt enligt Antons GPS).

En sensommarvarm dag bar det iväg med gamla Corollan med första nattstopp i Ritsem. Värme och sol hade tagit befälet över Norrbotten  så här i sommarens elfte timme. Då Corollan inte är utrustad med AC blev korv- och vattenstoppet på Statoil i Jokkmokk efterlängtat.

Norrbotten är som bekant stort. Det är 37 mil till Ritsem. Dagen var förförande vacker och alltefter den gick mot sen eftermiddag blev vår resa allt angenämare. På vägen västerut (som tar vid efter Porjus), då våra längtans fjäll kan anas, gjorde vi ytterligare ett fikastopp.

Ett par timmar innan solnedgången nådde vi Ritsem. Vi åkte upp en bit för avskildheten och utsiktens skull. Det gamla kupoltältet hade sina skavanker, men fungerade. Dagen avslutades med grillad kyckling och potatissallad tillsammans med turens enda kalla öl. Det verkliga äventyret kunde ta sin början...