Väntade och oväntade händelser i Kalix

Förut var jag ganska ofta i Kalix, orten högst upp i Bottenviken några mil från finska gränsen. När jag i lördags kom till gamla välkända marker var det för att vara med vid min gode vän Svens vernissage i Folkets hus. Här inträffade det väntade...Svens konst stod sig bra i konkurrens med damernas 3-mil i skidor. Många med mig hade anslutit. Sven berättade entusiastiskt om sitt måleri och hyllade i sedvanlig ordning månaden november som en av årets höjdpunkter, för ljusets skull.

Trivselfaktorn nådde peaken när några av oss skulle gå ta ett fika på lilla café Lyktan närheten. Här tog dagens osannolika händelse vid...mina vantar på tamburmajoren i den lilla konsthallens entré var borta. Då det det bara var jag som hängt mina ytterkläder där ökade mystiken. Det kunde väl inte finnas några tjuvar bland de konstintresserade?

När jag kom in på caféet låg mina vantar prydligt på en hylla. Lite glad i hågen frågade jag cafégästerna om någon tagit fel vantar. Då inträffade dagens andra osannolika händelse...en gammal kvinna som jag kände ingen från vernissagen sade med tydlig stämma att vantarna var hennes. Att jag mycket väl kände igen mina minst 10 år gamla vantar med storleken large fick inte kvinnan att vika en tum...de var hennes. Jag brukar inte vara den som ger mig i första taget och har dessutom ett för mina vänner välkänt koleriskt sinnelag i vissa situationer. Men...i denna situation var jag helt mållös. det kändes inte direkt aktuellt att anklaga denna åttiopluskvinna för stöld.

Ibland ställer inställer sig lite oväntade situationer i livet som det är enklast att ta med ett leende....och allt mer leende blev jag i takt med att jag njöt av café Lyktans semla...årets största, godaste och billigaste. En lyckad dag trots jag var ett par vantar fattigare...