söndag 29 mars 2015
Tomas Tranströmer
Så föll det luftburna ordet ner för ett ögonblick...ett ögonblick för tystnad. När Tomas Tranströmer går ur tiden känns det precis så. Denne poet som mer än kanske någon annan givit orden liv och rörelse. Aldrig har orden blivit så lätta, men samtidigt fyllda med så mycket innehåll som när Tomas formulerat dem. Tomas har givit oss de djupa insikterna, gjort det mänskliga mänskligt...men samtidigt fyllt oss läsare med hopp.
Tomas Tranströmers poesi har ofta varit en följeslagare under mina vandringar i naturen...det bästa rummet för reflektionen där där Tomas ord har lett mig. Det har känts stort...och även under tunga stunder har jag fyllts av hopp och förtröstan. Raderna nedan från Tomas debutsamling är en av mina absoluta favoriter:
Stenarna
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp till de nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.
Tack Tomas, för allt du gav oss. Vila i frid!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Plötsligt är han borta! Men han har lämnat orden!
Så är det...döden är relativ...och tur är det.
Skicka en kommentar