På toppen

Vandringen upp på Välmbapouda gör jag år efter år, oavsett väder och vind. Vandringen är relativt kort, men ett litet styrkeprov i den branta terrängen upp mot lågfjällets topp.

Vid årets sommarvandring var väder och vind på sin absolut generösaste sida för en vandrare - soligt, svaga vindar, ganska svalt och en kristallklar sikt som öppnade fjällpanoramat från Vindelfjällen i väster till Sarektopparna i norr.

Livet prövar, glädje, sorg, separationer och nya fruktsamma möten blandas. Ibland är huvudet fullt med oroliga och kluvna känslor. Dagar som dessa bär vandringen på Välmbapoudas topp ett försonande drag över sig. I ljuset av de öppna vidderna blandas sinnet av stillhet och lågmäld eufori. Oron  klingar av och jag känner glädje.

Den lilla, men förmodligen mycket gamla tallen står där som en välkomnande vän när jag vandrar i toppterrängen. Trots alla stormar över fjället står den kvar. Även livet bär med sig stormar av olika slag. När jag möter tallen med min blick blir jag klar över att stormar är till för att övervinnas.

Livet bär med sig plikten att levas, med eller utan starka vindar. I den förvissningen tackar jag för mig, lämnar fjällheden, något mera helad och med hopp om många fler återseenden.