Rutiner och upprepningar kan vara av skilda slag. Vissa sker dagligen, andra mer sällan, men är alla en del av livets hjul.
Att sitta på en av San Sebastians många utekaféer på ön La Gomera är en upprepning av det senare slaget. Här satt jag samma tid ifjol i betraktande av det som sker i skuggan av det stora lövträdet av okänt slag. Snart ska jag ta färjan härifrån. Tre dagars vandring är över.
I upprepningens natur ligger igenkännandet, samtidigt som det alltid kan finnas nya saker i allt det bekanta. När jag sluter ögonen hör jag alla pågående samtal i min närhet, såväl bullriga som lågmälda och fåglarnas sång i trädet. När jag öppnar ögonen finns inte fjolårets sång och gitarrer, utan istället försäljning av ortens specialiteter, dryck, kläder och konst.
Att vara total främling i denna miljö ger de olika intrycken en annorlunda inramning. Anonymiteten bidrar till att den vanliga distraktionen försvinner. Sorlet blir inte bullrigt, utan vilsamt. Leendena fylls av färg, intensitet och utan misstro. Till och med de löst springande hundarna känns som en självklarhet. Samma hundar som hemmavid nog närmast skulle ses som en sanitär olägenhet.
Men, nu vilar jag min blick och mina öron i en känd, men ändå främmande miljö. Det blir annorlunda, så mycket annorlunda. Tänk om det alltid fick vara så...
Läs även andra bloggares åsikter om La Gomera, upprepningar, kaféer
2 kommentarer:
Din förmåga att producera välskrivna, intressanta och tänkvärda inlägg på bara några få hundra ord är lika fascinerande varje gång. Jag slås ständigt av detta. Detta är det format bloggar var gjorda för: det koncisa, det kondenserade - som du dessutom ornamenterar med en vacker och fördjupande prosa. Tack för god läsning!
Frede
Tackar och bugar! Ibland inträder bloggledan, men läsare som ger något positivt tillbaka ger kraften att gå vidare...
Skicka en kommentar