Att bli nånting

Sitter i stugan och lyssnar på P1. Reportaget handlar om glesbygden, om alla ungdomar som vill därifrån och om de få som väljer att stanna.

Ungdomarna vill till de större städerna och lämna de mindre orternas upplevda stagnation. Ungdomarna vill bli nånting, de vill bli sedda och göra andra saker än vad hemorten kan erbjuda.

Det är lätt att förstå denna längtan och strävan i en tid som åtminstone i teorin erbjuder så många möjligheter om man tar för sig och befinner sig där det sägs hända.

Det paradoxala är att ungdomarna löper risk att uppleva mer av just det man vill komma bort ifrån. I de större städerna är risken stor att man går bort sig i en anonym tillvaro. Kanske man blir något annat, men blir troligen i de flesta fall mindre sedd än i det sociala sammanhang som är typisk för mindre orter och landsbygd.

Ungdomarna har tankar om att än dag flytta tillbaka. Forskningen talar dock klarspråk på denna punkt – få av de ungdomar som flyttat kommer att återvända.

I reportaget finns också en annan ungdomsröst från de som väljer att stanna – här är jag någon, här har jag lugnet, skogen och naturen. Kanske finns det ett litet hopp för glesbygden trots allt.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomar, glesbygd